Max.
Jag måste skicka ett meddelande till Max.
Jag svarade honom inte igår eftersom jag inte visste vad jag skulle skriva och det var längesedan han skickade det sista meddelandet. Men nu måste jag göra det; jag måste få berätta att det inte var meningen att ignorera honom.
Jag läser hans sista meddelande igen: "Jag vet att jag skrev att jag skulle sluta tjata men jag hörde att en tjej här i närheten har försvunnit och jag måste bara få bekräftat att det inte är du. Jag kommer att lämna dig i fred men snälla skriv bara något så att jag vet att du är okej."
Jag tänker en stund och skriver sedan: "Hej, jag är ledsen att jag inte har svarat och jo, jag är tyvärr den tjejen. Jag blev kidnappad men jag lyckades ta mig fri så nu mår jag bra. Jag har inte fått tag på en laddare förrän nu så det är därför jag inte har kunnat svara på dina meddelanden. Hoppas att du inte har tröttnat på att vänta."
Jag försöker att hålla det så kort som möjligt och med så få detaljer det bara går. Det var inte längesedan jag hade bestämt mig för att inte ha någon kontakt med honom men han verkar inte vara en sådan där kille som bara vill utnyttja en och då är han kanske värd en chans. Om han är den killen han ser ut att vara är det synd att bara dissa honom med en gång; han verkar ju trots allt bry sig om mig.
Plötsligt dyker ett minne upp i mina tankar; en av frågorna från när Andrew och jag körde "20 frågor".
Flashback
"Vem är Max?" Frågar han och jag ser förvånat på honom.
"Hur vet du...?" Jag avslutar inte meningen utan ser bara misstänksamt på honom när han ser ut som om han just har sagt något han inte borde säga.
"Du nämnde honom i sömnen också." Skyndar han sig att säga.
"Åh"
Jag visste inte att jag pratade om honom i sömnen. Jag kan inte komma ihåg att jag har drömt om honom men å andra sidan är det många drömmar som man inte kommer ihåg.
Flashback slut
"Ska vi sticka-?" Andrew kommer ut ur badrummet och tystnar när han får se min sura min.
"Jag trodde inte att du var arg på mig längre." Han ser förvirrat på mig med rynkad panna.
"Det var innan jag insåg att du hade läst mina meddelanden." Säger jag ilsket. "Jag drömde inte om Max. Jag pratade inte om honom heller, eller hur?" Fortsätter jag och han ser ännu mer förvirrad ut.
"Du frågade vem Max var." Påminner jag honom.
Plötsligt stelnar han till och ser skyldig ut och jag borrar in blicken i honom.
"Jag läste inte alla, jag lovar; jag såg bara några innan jag stängde av mobilen." Han låter som om han verkligen vill att jag ska tro honom och jag tvekar en stund; kanske är det sant. Bara för att han fick syn på ett meddelande från Max betyder det inte att han har läst alla.
"Lovar du?" Frågar jag misstänksamt.
"Ja, jag lovar! Jag skulle aldrig snoka!" Utbrister han och slår ut med armarna.
"Okej, det kanske jag skulle, men jag gjorde inte det." Tillägger han och jag skrattar. Jag antar att han talar sanning; han ser faktiskt ut att göra det.
"Du sa att han inte var någon speciell, men han verkar bry sig en del om dig." Påpekar han sedan och jag ser misstänksamt på honom.
"Du sa att du inte hade läst..."
"Jag har inte läst, bara ett som dök upp på skärmen precis när jag skulle stänga av den." Svarar han med en oskyldig min.
"Tja...jag däckade som sagt i hans trädgård så han kanske känner att han behöver hålla koll på mig så att jag inte gör något mer dumt." Skämtar jag.
"Som att gå och bli kidnappad eller något?" Frågar Andrew och flinar roat.
"Ja, något sådant." Svarar jag och ler.
***
"Vad sägs om det här?" Jag kliver ut ur provrummet iklädd en lång, snäv kjol och en pälsväst, samt en stor solhatt och ett par tantiga solglasögon som är så där uppåtböjda i utkanterna.
"Hatten är inte din stil riktigt, prova den här." Andrew räcker mig en rosa, lite mindre hatt och jag byter ut den jag har på huvudet mot den.
"Bättre?" Frågar jag med händerna på midjan i en fin pose.
"Definitivt" Han försöker vara allvarlig men lyckas inte riktigt och börjar le istället.
Det här är vad vi har hållit på med den senaste timmen; provat massor med fula kläder bara för skojs skull. Det har faktiskt varit riktigt roligt och det som hände igår är bortglömt sedan länge.
"Prova det här." Jag plockar ner en lång kappa från en galge och räcker den till Andrew.
"Den här också!" Utbrister jag och räcker honom en hög, svart hatt.
Han går in i provrummet och kommer sedan ut med kappan på sig. Han får syn på en käpp bredvid sig och tar den i ena handen och sätter på sig hatten med den andra.
"God dag" Han går fram till mig och sträcker ut handen och pratar med någon töntig röst som får mig att skratta.
"Ursäkta?" En dam dyker plötsligt upp och både Andrew och jag rätar på ryggen.
"Det var några stimmiga ungdomar här innan, har ni sett dem?" Frågar hon kisar mot oss.
"Nej, jag har inte sett någon." Svarar jag förvirrat; jag trodde vi var de enda ungdomarna här inne.
Vänta.
Hon menar oss!
"Dagens ungdomar gör en oroad om hur framtiden kommer att se ut." Muttrar hon och lunkar iväg mot utgången.
"Ja, det är förfärligt." Svarar Andrew och imiterar rösten av en gubbe.
Så fort tanten har lämnat butiken brister vi ut i skratt och hamnar sittandes på golvet utanför provrummet.
"Hon...såg inte...att det var vi!" Skrattar jag och håller mig för magen som börjar göra ont av allt skrattande.
"Det är väl inte så konstigt, vi är ju så stiliga nu; vem kunde tro att det är vi som är de stimmiga ungdomarna?" Frågar Andrew med samma röst som han använde när han pratade med tanten.
"Jag kan." En dam dyker upp framför oss och ser på oss med hopsnörpt mun och plirande ögon.
"Jag vill att ni lämnar min butik. Nu." Hon ser väldigt otålig ut och Andrew och jag hänger genast tillbaka kläderna som vi har provat.
"Vi kanske ses någon dag!" Ropar jag in i butiken innan vi går ut.
"Det hoppas jag verkligen inte!" Svarar hon med fisförnäm röst och vi börjar återigen skratta.
"Vi kanske borde bli skådisar." Säger Andrew och flinar ner mot mig.
"Vet du, det är ingen dålig idé." Svarar jag och låtsas fundera på det.
"Kolla där!" Utbrister jag sedan och pekar på en annan liten butik som faktiskt verkar ha någorlunda normala kläder. Vi har inte köpt några nya kläder än och det är faktiskt därför vi är här så det borde vara dags att göra det snart.
Inne i butiken plockar jag åt mig underkläder, ett par tajta, ljusa jeans som är så där snyggt slitna och ett grått linne som det står rock 'n' roll på med lite annan mindre text under. De har inte direkt de snyggast kläderna här men de är helt okej.
Andrew betalar för det och sedan går vi in i varsitt provrum och byter om. Han köpte ett par jeans och en grå t-shirt; vi matchar rätt så bra faktiskt. Vi hade inte mycket att välja på men med tanke på hur länge vi har använt de andra kläderna så duger det här alldeles utmärkt.
När vi kommer ut ur butiken plingar det till i min mobil och jag tar nyfiket upp den.
Det är från Max; han har läst meddelandet om att det var jag som blev kidnappad och nu vill han precis som alla andra ha fler detaljer. Jag knappar in ett snabbt svar om hur männen kom in för att råna caféet och tog med mig därifrån men hur jag sedan lyckades rymma ifrån dem.
Han svarar nästan med en gång och frågar hur länge jag ska vara borta nu och jag skriver att jag inte riktigt vet men att det förmodligen blir ett tag. Jag hoppas att vi kan ha kontakt under tiden för jag skulle gärna vilja träffa honom igen när jag kommer hem, om jag kommer hem...
"Samantha?"
Jag ser upp från mobilen och möter Andrews blick; hans ögon är fyllda med dåligt samvete.
"Jag gav inte tillbaka mobilen till dig för att jag visste att du skulle bli arg på mig när du fick den och jag ville undvika det så länge som möjligt." Förklarar han.
"Men nu har jag ju den så det är lugnt." Svarar jag och skickar ett snabbt svar till Max innan jag stoppar ner mobilen i fickan.
"Jag ville bara att du skulle veta varför jag gjorde det." Mumlar han och börjar gå längs gatan.
Jag har inte sett honom sådan här innan; han ser verkligen ut att ångra det han gjorde och han verkar faktiskt mena allvar med att han ville undvika ett till bråk. Jag måste ta reda på mer om honom, om vad det är han jobbar med egentligen och vem han är. Tänk om allt han säger faktiskt är sant; tänk om han aldrig ville skada mig egentligen. Fast han har fortfarande varit nära att skjuta mig och jag har inte glömt hur han behandlade mig i början.
"Jag kan försöka få tag på en bil där inne där det inte är så mycket folk." Säger han plötsligt och nickar mot en mindre gata som ser rätt så folktom ut för tillfället.
"Finns det inget annat sätt?" Frågar jag och suckar; det känns verkligen inte bra att hålla på och stjäla bilar.
"Nej, vi kan inte köpa en bil, det är slöseri med pengar eftersom vi förmodligen kommer att bli tvungna att lämna den så småningom och tänk inte ens tanken att åka buss genom hela USA." Svarar han och går bestämt mot gatan.
Han har rätt; att åka buss är inte ett alternativ; det skulle bara vara osmidigt för vi skulle inte kunna komma exakt dit vi ville och att köpa en bil är nog inte heller någon bra idé. Hur mycket jag än är emot det måste vi stjäla en bil; om vi ska lyckas rymma och sedan på något konstigt sätt få tag på gänget är det vårt bästa alternativ.
"Stanna här så går jag själv; du får hoppa in när jag kommer förbi sedan." Andrew stannar till vid korsningen till gatan och vänder sig till mig.
"Men varför kan jag inte följa med?" Frågar jag; jag har ingen lust att stå kvar här ensam ifall gänget plötsligt skulle dyka upp.
"Det blir smidigare om jag gör det själv; det är fler människor här än där vi var sist så det måste gå fort." Förklarar han och börjar gå inåt gatan.
Jag ser tjurigt efter honom; varför skulle jag sinka honom? Jag är säker på att det hade gått minst lika bra om jag hade följt med.
Gatan jag står på nu är kantad av små butiker och det går folk lite överallt längs trottoarerna. Gatan som Andrew gick in på verkar mest bestå av lägenheter och endast några enstaka människor vandrar runt där. Hela tiden som vi har varit ute har vi varit uppmärksamma på ifall gänget skulle dyka upp för det känns inte som om vi kan komma undan så här lätt men än så länge har vi inte sett till dem. Jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt; det känns väldigt bra kan jag säga, men Andrews uppdrag är ju att ta fast dem och om vi inte får tag på dem kanske de får tag på oss först. Men helst hade jag bara velat dra mig ur allt det här; det är spännande, visst, och jag har alltid längtat efter äventyr, men det är en helt annan sak när ens eget liv är på spel också; nu är det mer läskigt än roligt.
Jag går en bit in på gatan trots att Andrew sa åt mig att stanna; jag vill se hur det går för honom och jag är faktiskt inte hans marionettdocka. Det står en del bilar parkerade längs trottoarkanterna och jag kan inte se Andrew någonstans så jag snabbar på stegen lite; han måste ha gått längre in.
Plötsligt hör jag lågmälda, arga röster och stannar till för att lyssna var de kommer ifrån. En man med snaggat hår dyker upp bakom en skåpbil och först tänker jag bara gå vidare men sedan fångar något min blick; han håller en pistol i ena handen!
Jag dyker in bakom en av bilarna och lägger mig platt på mage för att kunna se under bilen istället. Ett par fötter till dyker upp och sedan ytterligare två. Jag reser mig försiktigt upp och springer hukad fram till nästa bil för att komma närmre så att jag kan höra vad de säger.
"...tjejen?! Hon...vara här någonstans!"
Jag håller andan och anstränger mig till det yttersta för att urskilja några fler ord.
"...rymde...bara jag..."
Det är Andrews röst!
Plötsligt slår det mig som om en blixt från klar himmel och jag stelnar förskräckt till. Det är gänget som är ute efter oss! Jag har bara sett tre av dem på nära håll så han som jag såg innan var förmodligen en av de andra två; det var därför jag inte kände igen honom. Men vad gör Andrew med dem?! Har han ljugit för mig trots allt?! Tänker han leda mig till dem nu?!
Min första instinkt är att springa här ifrån, men sedan tänker jag på hur kul Andrew och jag hade tidigare idag och på hur uppriktig han verkade när han sa att han var ledsen för hela den här "kidnappnings-grejen"; han kan inte vara på deras sida, han kan bara inte det. Men i så fall; vad gör han här med dem?
Trots att jag känner mig livrädd just nu reser jag mig upp igen och smyger fram på skakiga ben till nästa bil för att kunna se och höra bättre. Jag kan inte bara sticka; inte innan jag vet vad det är som händer.
"Vi har honom i alla fall; det får duga så länge. Vi ser till att sticka med honom och sedan åker vi tillbaka hit för att leta reda på flickan; hon kan inte ha hunnit långt."
Det känns som om jag fryser till is på punkten där jag står; Andrew är inte på deras sida, de har fångat honom! Nu är de ute efter mig också! Tänk om de får syn på mig här; då är jag så gott som död.
Hjärtat slår fort i bröstet medan jag obeslutsamt står kvar på samma ställe. Vad ska jag göra?
Det bästa vore förstås att sticka medan jag kan, men något håller mig kvar. Att de har fångat Andrew betyder att de inte är på samma sida och det betyder att Andrew har talat sanning. Det är inte säkert att han är den han säger sig vara bara för det, men han hade åtminstone ingenting att göra med överfallet på caféet den där kvällen och det betyder att det inte är hans fel att jag är i den här situationen. Okej, det är delvis hans fel - det var ju faktist han som kidnappade mig - men precis som han sa hade jag nog redan varit död vid det här laget om han inte hade gjort det. Det spelar ingen roll om syftet med kidnappningen var att rädda mig eller inte, han räddade ändå livet på mig.
Och nu måste jag rädda livet på honom.
----***----
Hej!
Vad kommer att hända nu? Har Andrew talat sanning hela tiden eller är det en fälla? Kommer Sam att lyckas rädda honom? Eller kommer hon att välja att rädda sig själv istället?
Tack för alla röster och kommentarer! <3
//writer003