Jag tittar missnöjt ner på den kletiga sörjan på tallriken och sedan tillbaks på den sura mattanten.
"Inte nöjd?" Säger hon med en otrevlig ton och jag tittar förvirrat upp från den oaptitliga maträtten. Plötsligt tar hon upp en stor slev med den äckliga gratängen och slänger ner på min tallrik som det nu bildats ett berg av gratäng på.
Jag tittar tyst ner på maten ännu igen samtidigt som jag tar ett djupt andetag.
"Kan vi aldrig få typ köttbullar eller något?" Hon sätter den plastklädda handen bakom ena örat och tittar stöddigt på mig.
"Vad sa du fröken missnöjd? Mer mat?" Hon ska precis ta upp en slev till då jag snabbt vänder mig om och går med snabba steg mot salladsbordet. Jag känner sakta hur det blå anteckningsblocket under min ena arm sakta börjar glida ner så jag skyndar jag mig mot borden.
Plötsligt händer det som inte får hända.
Jag ser inte det framsträckta benet från ett av borden och helt omedveten om benet fälls jag framåt med brickan framsträckt framför mig för att hindra få mat på mig.
Plötsligt träffa brickan något.. eller rättare sagt någon. Jag tappar brickan och faller mot golvet.
Likaså gör brickan.
Jag tittar uppåt mot vad brickan träffat framför mig och får syn på det som jag minst av allt skulle vilja se i denna stunden.
Brandon Aniston
Han tittar stumt ner på sin fotbollsjacka som nu är dränkt i gratäng från det jättelika berget.
Hela mitt ansikte tar fyr. Jag reser mig snabbt upp från golvet med blicken sänkt mot golvet undvikandes hans blick.
"Vad i helvete gör du?!" Utbrister han efter att ha stått några tysta sekunder under ren chock.
Kan det blir värre?
"Oppsi..."
Kan det låta mer dumt? Jag.dör.
Jag reser uttryckslöst på huvudet och försöker hålla mig för skratt då jag ser Brandons förskräckta ansiktsuttryck.
Bredvid honom står en av hans kompisar, Chris som såklart ska ställa världens dummaste fråga.
"Är du ny här?" Frågar han istället förvirrat med en skannande blick.
Frågan går mig rätt på nerven. Jag fnyser till för att ge ifrån mig en grimas. Han måste skämta. Var det en välsignelse eller förbannelse att inte ens skolans fuckboy la märke till en? Killen som till och med flörtat med engelskläraren som snart ska gå i pension.
Jag skrattar till för att ge honom en lång blick.
"Ledsen, går du här? Tror jag skulle kommit ihåg ett ansikte som ditt," Ler jag för att mumla för mig själv, "ett IQ-befriat.". Orden flyger ut genom mina läppar innan jag hinner hindra dem. Vanligtvis skulle jag bara sprungit härifrån med svansen mellan benen, men idag var helt klart inte en vanlig dag.
Några tjejer från årskursen under mig stod som en halvmåne kring Brandon med servetter framhållna likt vindruvor på silverfat.
Bland fnittrandet och de sympatiska rösterna hördes Brandons djupa röst. Han hade inte ens gett mig en enda blick under hela denna katastrofen. Inte för att jag vill ha hans uppmärksamhet nu, men inte ens nu lägger han märke till mig.
Med brickan fortfarande i händerna och mitt blåa anteckningsblock under armen stirrar jag tyst på den upp och ned vända tallriken på golvet.
Om inte ens personen jag spiller mat över lägger märke till mig, vem annars gör det i matsalen? Allas blicken är ändå på honom. Sakta tar jag ett försiktigt steg bakåt för att sedan rikta mina steg mot utgången.
"Vänta lite här fröken missnöjd, är detta ditt?" Jag vänder mig motvilligt mot den sura mattanten som minst är 70% skyldig till hela den här olyckan.
Vem ger ens en elev sådär mycket mat? Hon måste verkligen hata mig.
"Nej.." Svarar jag med ett stelt leende för att rycka till av att Brandon ger ifrån sig ett inte så medhållande läte.
Häxan till mattant ger mig en sur blick, som man aldrig riktigt kan tolka då det kommer till henne.
Det är liksom så att det är hennes enda ansiktsuttryck, alltså ser hon sur ut även då hon är glad..
Jag antar nu att hon inte är så särskilt glad, även om det är svårt att se skillnad på smilgropar och rynkor..iallafall på henne.
" 'Ursäkta mig' prinsessan, men du har jobb att göra." Mattanten pekar med sitt krokiga finger på den upp och ner vända tallriken på golvet nedanför Brandons fötter.
"Ja, gör som mattanten säger, nörd." Flinar han roat åt mig och allt jag kan göra är att öppnat stirra på honom.
"Vad? Tappat talförmågan? Använd den där hjärnan till något vettigt för en gångs skull och lyssna på mrs Jannet. Jag har inte hela dagen, nörd." Brandon flinar sitt irriterande självsäkra flin mot mig och resten av matsalen fylls av skratt.
Istället för att börja gråta knyter jag hårt ihopa båda nävarna för att i nästa sekund gå fram till den upp och ner vända tallriken på golvet och vänder på tallriken, innan jag med ena handen tar upp en näve av den äckliga gratängen från golvet. Ilskan inom mig växer av skratten och jag vänder mig mot Brandon.
Hank slutar äntligen flina då han helt plötsligt får golvgratängen inmulat i ansiktet.
Matsalen blir knäppt tysta innan alla, efter några sekunders tystnad brister ut i skratt. Brandon drar surt bort den gratäng som hamnat vid ögonen.
Nu är det min tur att flina och inte hans. Innan jag vet ordet av det, har jag fått en tallrik med gratäng tryckt mot ansiktet.
Jag hör hur tallriken ramlar ner på golvet och två till höga skratt läggs till bland de höga skratten i matsalen.
Jag morrar tyst för mig själv innan jag argt tar bort gratäng med hjälp av båda händerna från ansiktet.
Snabbt tar jag med ena handen gratäng från närmaste tallrik från ett av borden. Med snabba steg går jag fram till Brandon och gnuggar in gratängen i håret på honom som om det skulle vara schampo eller något.
"Jag tyckte du hade lite smutsigt hår, men det ser bra ut nu." Han tar tag om mina handleder och tar bort mina händer från hans hår och gapar stort mot mig, äcklad av vad han precis fått i håret.
"Du gjorde precis inte det där.." Säger han varnande mot mig och jag rycker flinande på axlarna.
"Aww, gubben. Jag gjorde precis det där, fotbollsnörd."
Vadå? Han kallade mig nörd innan, då är det inte mer än rättvist att jag gör likadant mot honom.
Han tittar med en uttryckslös uttryck ner på mig och jag blänger utmanade tillbaks upp mot honom.
"Du kommer få ångra det här.." Säger han med tydlig betoning på hela meningen och jag himlar uttråkat mot honom.
"Snälla. Jag kommer inte få ångra någonting." Han släpper sakta greppet om min handled utan att bryta vår ögonkontakt.
Pifft..blev det plötsligt väldigt varmt här inne eller är det bara jag?
Luften mellan oss är stel och det går till och med att ta på spänningen i luften mellan oss. Skratten i matsalen hänger fortfarande kvar i luften och de verkar äntligen veta vad de ska göra av med maten än att behöva äta den själva.
"Det räcker, era odugliga kräk!" Våran ögonkontakt bryts av den ilskna mattantens skränande skrik.
Hon springer in i kriget med dubbla steg och ser mer eller mindre ut som en klampande Hulken.
Nej..det var taskigt mot Hulk..
Hon springer runt bland de skrattande eleverna med händerna i luften som stopp, men såklart blir hon ignorerad och får flygande gratäng över sig, samtidigt som hon med blandning av ilska och äckelhet för maten-vilket är lite ironiskt-utbrister ett högt grisliknande skrik.
~~~~~
"Glöm det! Jag tänker minsann inte hjälpa henne att städa upp något hon tappat!" Utbrister han och lägger armarna bestämt i kors. Jag himlar dramatiskt med ögonen.
"Något som hon tappat? Mr Aniston, inte bara det hon tappat, utan hela matsalen." Säger Mr Jackson, skolans mystiska James Bond som dessutom också flörtar med de kvinnliga lärarna i lärarrummet.
Mina damer och herrar. Vår rektor.
Brandon ställer sig plötsligt upp från stolen för att dra i ändarna på hans halvt stylade hår.
"Är du galan?! Det var hon som började!" Utbrister han anklagande mot mig och jag pressar irriterat ihop läpparna.
"Det var en olycka-" Börjar jag försiktigt men avbryts av att Brandon högljutt drar fåtöljen i golvet för att sätta sig en halv meter längre bort från mig.
"Mr Aniston, jag beklagar. Men nu är ni bara barnsliga." Brandon fnyser surt för sig själv innan han möter min blick för att sedan bryta den.
"Jag kan få dig sparkad genom min flickväns pappa!" Utbrister han men låter inte övertygad själv.
"Tro mig, det kan du inte. Mr Aniston, jag kan få dig relegerad ifall du får för dig att göra några andra dumheter på skolan igen." Brandon drar irriterat efter andan.
"Ifall du inte håller med mig, kan du lika gärna förklara ditt dåliga beteende borta i biblioteket i morse." Detta verkar få skolans Goldenboy att tystna. Han stänger direkt munnen och suckar tungt för sig själv samtidigt som han drar handen genom hans fluffiga hår.
"Så! Är vi överens? Kvarsittning efter skolan för att städa hela matsalen." Han hummar missnöjt till och jag stirrar tyst framför mig med händerna i knäet. Sakta känner jag hur en liten låga av panik börjar stiga inom mig.
"Seså ungdomar, gå till era lektioner nu." Jag reser mig snabbt upp från fåtöljen för att skynda ut ur dörröppningen. Jag ska precis svänga till höger då en oväntad arm dyker upp framför mig likt ett bom.
"Vad vill du Brandon?"
"Helt otroligt hur snabbt nya elever lär sig mitt namn." Jag fnyser till för att försiktigt försöka putta bort honom från mig och ta mig ut i korridoren.
"Jag är inte ny. Vilket du skulle veta om du inte stod och speglade dig 24/7. Kan inte vara lätt att vara så förälskad i sin egen spegelbild." Till svar ger han ifrån sig ett lätt skratt. Jag behöver inte ens vända mig om för att veta att det välkända flinet dykt upp över hans läppar.
"Resten av skolans tjejer är även dem offer för detta ansiktet. Jag är trots allt onaturligt sexig." Jag biter mig irriterat i kinden. Denna killen kunde inte ha ett större ego. Det retande mig bara ännu mer att han hade rätt. Herre gud, jag har haft en crush på denna killen i-jag vet inte hur länge-och när jag väl pratar med honom går han mig på nerverna. För ett tag hoppar mitt hjärta över ett slag. Oh shit, jag pratar med Brandon.
Mitt ansikte tar fyr och jag vill slå till mig själv.
Snabbt stoppar jag undan de panikslagna tankarna. Varför fokusera på det när jag hamnat i den här situationen? Hur ens hamnade jag här med Brandon av alla människor i den här situationen?
"Jasså? Isåfall får du nog golvet i matsalen att lysa ännu mer med din 'onaturliga sexighet'." Sväljer jag och fortsätter att gå. Det blir tyst i några sekunder innan ljudet av snabba steg hörs bakom mig.
"Hey! Du tänker inte låta mig ta upp den där sörjan på egen hand?" Med ett neutralt ansiktsuttryck suckar jag tungt för mig själv för sakta vända mig om mot honom. Istället möts jag av samma ökända flin som jag sett tvärs över korridorerna. I ena handen viftar han ett blått anteckningsblock.
"Är det här ditt, nörd?" Jag morrar frustrerat för mig själv och försöker få fatt på anteckningsblocket men han lyfter snabbt på armen för att dingla det över mig liksom en mistel.
Jag tittar surt upp på Brandon som flinar roat mot mig.
"Är det den enda förolämpningen du kan komma på?" Fnyser jag. "Nörd.", försöker jag imitera honom med en mörkare röst.
"Ge mig blocket, Brandon."
"Ge mig blocket, Brandon." Imiterar han mig istället med en ljusare röst.
"Det är inte kul." Morrar jag och försöker nå anteckningsblocket. Om han bara visste vad som fanns innanför de där två blåa kartongsidorna.
När jag väl märker att han inte kommer ge mig det tar jag tag med båda händerna om hans arm. Liksom Tarzan i lianen hänger jag i hans arm för att försöka nå blocket. Va fan äter den här killen?
"Ungdomar... Varför i helvete valde jag att jobba med ungdomar?" Hör jag någon mumla bakom oss innan en hög harkling fick både mig och Brandon att vända bak blickarna mot rektorn.
Med armarna i kors stod tittade han ogillande mot oss.
"Jag har inte tid för det här. Ni moppar golvet i matsalen idag efter skolan. Slut diskuterat. Seså har inte ni lektioner att gå till?" Jag sneglar diskret mot Brandon för att se honom tagit ner armen. Innan han hinner reagera sliter jag blocket från honom för att springa iväg med ett "Okej! Hejdå, Mr Jackson!"
◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈◈
Första kapitlet av The Gabbie Rule!
Mvh
Ebba Milvum