"Vi får vänta med planen; nu måste vi rymma."
Dammet yr runt bilen när vi kommer farandes längs grusvägen. Min högra hand är återigen fastklistrad vid dörrhandtaget; Andrews körning är inte mer stillsam än förra gången, men som tur är finns det inga andra bilar här i alla fall. Om gänget skulle komma efter oss nu skulle de se oss med en gång på flera meters avstånd; det finns inte ett enda träd i närheten utan naturen liknar mer en öken.
"Du kommer att ha ihjäl oss om du kör så här!" Skriker jag för att överrösta bullret av däcken mot gruset.
"Jag har kontroll har jag ju sagt." Hans käkar är hårt sammanbitna och ögonen är fokuserade på vägen framför oss.
Hans käklinje är tydlig när han spänner sig så mycket och uttrycket han har när han är så koncentrerad är hårt, men det passar honom. Musklerna på hans under- och överarmar är också spända och ådrorna är tydliga längs hans underarmar. Själv är jag kritvit i ansiktet och jag sitter med uppspärrade ögon och växlar med blicken mellan Andrew och vägen; medan han ser tuff ut ser jag snarare livrädd och ynklig ut.
"De är bakom oss." Andrew ökar farten ytterligare och jag vrider på huvudet för att se att det mycket riktigt kommer en bil bakom oss. Jag kan egentligen inte se särskilt mycket av bilen; bara att det är ett enormt dammoln som närmar sig en bra bit bakom oss.
"Vad ska vi göra?!" Jag ser hysteriskt på Andrew; om de kommer ifatt oss är vi så gott som döda.
"Du ska hålla käften så att jag kan koncentrera mig." Pressar han fram mellan sina hårt hoppressade käkar.
Jag stänger genast munnen och lutar mig bak i sätet igen; han har rätt; om jag stressar upp honom mer kommer det bara att gå dåligt för oss. Jag bör bara sitta här och vara tyst istället men det är inte särskilt lätt för jag brukar alltid prata extra mycket när jag är nervös eller rädd. Dessutom blandar jag in sarkasm i det mesta när jag är nervös och jag har en känsla av att det bara skulle göra Andrew ännu mer irriterad.
"Håll i dig." Andrew vrider på ratten så att vi plötsligt lämnar vägen och åker rakt ut över den ojämna marken.
"Det kunde du inte ha sagt lite tidigare." Muttrar jag och greppar tag om sätet med båda händerna.
Bilen bakom oss har också lämnat vägen nu, men den är fortfarande tillräckligt långt ifrån för att jag inte ska få panik. Vi må ha lämnat vägen men farten är densamma vilket gör att vi nu studsar upp och ner i sätena. Det förvånar mig att bilen håller överhuvudtaget när vi åker så här våldsamt fram över den steniga marken. Ännu än gång kommer de vanliga tankarna tillbaka till mig; vad gör jag här egentligen? Varför händer detta just mig? Jag kunde ha suttit hemma i soffan med en chokladkaka i handen och kollat på en film eller så kunde jag ha varit ute och festat och haft kul; och vad gör jag istället? Jag sitter i en bil som skakar så våldsamt att jag förmodligen kommer att spy i vilken stund som helst och försöker samtidigt att ta mig ifrån ett gäng gangsters som vill åt mig för att jag kan sabba allting för dem, samtidigt som jag tillbringar dagarna med en - min stolthet skadas otroligt mycket av att jag bara tänker det här - sjukt snygg kidnappare.
"Vi är inte jättelångt ifrån nästa stad, om vi lyckas skaka av oss dem där kanske vi kommer undan tillräckligt länge för att skapa en ny plan sedan." Andrew ser ut att ha fått nytt hopp men jag låter mig inte övertygas.
Det skulle kunna funka om vi kommer ifrån dem, men hur ska vi bli av med dem? Som det ser ut här finns det ingenstans alls att gömma sig och de är tillräckligt nära för att se vart vi tar vägen.
***
Cirka en timme senare är vi framme i stan och lyckas faktiskt skaka av oss gänget; i alla fall tillfälligt.
Vi har kört runt på små gator och varit nära att krocka flera gånger men på något sätt har vi ändå klarat oss och nu kör vi med normal hastighet längs gatorna.
"Vi måste byta bil." Andrew svänger in på en fickparkering mellan två bilar och stänger av motorn medan jag förvirrat väntar på att han ska förklara hur han ska lyckas få tag på en ny bil här där inte en enda bilaffär syns till.
"Rutan är nere på bilen framför oss; när jag har öppnat dörren hoppar du in och sedan sticker vi, okej?" Han öppnar dörren men innan han hinner gå ut har jag tagit tag om hans arm.
"Vänta lite här...menar du att vi ska stjäla en bil?" Jag ser misstroget på honom; han kan inte mena allvar. Vi kan inte bara ta bilen och sticka.
"Har du något bättre förslag?" Frågar han och jag suckar. Han har en poäng; med den här bilen skulle det bli jättelätt för gänget att hitta oss och det finns som sagt inga bilar att köpa här.
"Men det är inte rätt; den där bilen tillhör någon." Protesterar jag.
"Det gjorde den här också innan." Han kliver ur bilen och min hand dunsar ner i sätet. Har han stulit den här bilen också?!
Innan jag hinner protestera något mer står Andrew med ena armen innanför rutan på den svarta BMW:n framför oss. En man längre bort på gatan ropar till och börjar springa mot bilen som förmodligen tillhör honom.
Jag inser att jag måste röra på mig nu om vi inte ska åka fast. Andrew kommer inte att sticka utan mig och om jag inte är där i tid är vi körda.
Jag öppnar bildörren och rusar bort till bilen. Andrew har satt sig i förarsätet och öppnar passagerardörren när jag kommer springandes. Mannen ropar högt att det är någon som stjäl hans bil och folk börjar rikta sin uppmärksamhet mot oss.
Jag kastar mig in i bilen och vi rivstartar i samma stund som mannen och några andra människor som har reagerat kommer fram. Andrew kör ut på gatan så att bilarna som kommer körandes måste tvärbromsa och höga tutanden börjar genast ljuda genom luften.
"Vad bra att du väntade så länge, det hade ju blivit alldeles för enkelt om du hade skyndat dig lite." Muttrar Andrew och styr förbi några bilar på gatan som genast börjar tuta.
"Det kan vara kul med lite utmaning ibland." Svarar jag glatt men han verkar inte finna det ett dugg roligt för han pressar bara samman läpparna till ett tunt streck.
Jag är så otroligt lättad över att vi kom undan att jag glömmer bort oron för en stund. Det dåliga samvetet finns där men jag måste erkänna att det jag gillar ruset som jag fick när vi lyckades komma undan; i alla fall efteråt. Samtidigt undrar jag hur många gånger Andrew har gjort det här; han verkar rätt van och med tanke på hans olika uppdrag så kanske det här är något han måste göra ofta. Jag skulle vilja fråga vad han har haft för sorts uppdrag innan det här, men jag vill inte visa något intresse; dessutom är nu inte något bra tillfälle.
***
"Det var ingen dålig bil du valde." Säger jag och lägger upp ena armen vid den öppna rutan med ett leende på läpparna. "Det betyder inte att jag tycker att det är okej." Tillägger jag när jag ser honom le mot mig.
Det finns bara två säten i bilen och för ett tag sedan stannade vi och fällde ner taket så nu flyger mitt hår i vinden och det känns underbart svalkande. Den här bilen är betydligt finare än den gamla, men jag tycker synd om mannen som vi tog den ifrån. Jag hade aldrig trott att jag skulle vara delaktig i en bilstöld; för ett par veckor sedan hade jag bara skrattat åt det men nu känns det inte alls konstigt; hade han sagt att vi skulle gå och råna en bank hade jag inte heller blivit förvånad.
Vi stannar vid sidan av vägen för att ta en snabb paus och medan Andrew försvinner in i skogen på ena hållet går jag bortåt åt andra hållet. Tanken på att rymma kommer tillbaka till mig igen, men jag inser att bara någon som är väldigt dum skulle göra det i det här läget. Utan Andrew har jag ingen bil och jag har inte heller någon aning alls om var vi är. Dessutom skulle det vara som att gå rakt till gänget och be om att bli dödad. Med andra ord klarar jag mig bättre med Andrew för tillfället.
Jag har fortfarande inte hunnit andas ut riktigt; vi har just varit jagade av gänget som vill döda både Andrew och mig och just det, vi har stulit en bil också. Jag lutar mig mot ett träd och tar ett par djupa andetag; om den här resan kommer att fortsätta så här vet jag inte hur jag ska palla med det. Allting har i alla fall blivit betydligt lättare sedan Andrew erkände att han inte tänkte skada mig. Jag litar dock fortfarande inte på honom; att han har kidnappat mig för att jag är speciell och för att jag ska hjälpa honom är bara skitsnack, det måste ligga något annat bakom, men att veta att han inte kommer att skjuta mig är i alla fall skönt.
"Vi måste handla." Säger jag när jag kommer tillbaka till bilen; jag hör själv hur stressad jag låter, men Andrew bara tittar på mig som om jag sa att vi borde åka till mars eller något.
"Vill du att vi ska handla nu?" Frågar han som om han inte kan tro sina öron.
"Ja!" Utbrister jag och slänger igen bildörren efter mig.
"Vi har precis lyckats komma undan och vi har ingen aning om hur långt bort dem är. Varför vill du handla just nu?!" Utbrister han och sätter sig i bilen han också.
"För att det är den delen av månaden nu!" Utbrister jag och ser honom rakt i ögonen som om det skulle få honom att fatta snabbare.
Till en början ser han bara oförstående ut men snart verkar det gå upp för honom vad jag snackar om.
"Åh" Han vänder sig framåt och vrider om nyckeln. "Du får skynda dig då." Säger han och kör ut på vägen igen.
Under tiden som vi åker låter vi bli att prata med varandra. Jag vet att det här var dålig timing men det är inte precis något jag kan styra över. Det verkar inte som om det ens hade slagit honom tidigare att han skulle behöva köpa sådant också men det lär han få vänja sig vid om jag inte får komma hem snart.
***
"Oh jäklar! Kostar det seriöst så här mycket?!" Andrew ser på mig med ögonbrynen uppskjutna i pannan.
"Så är det att vara tjej." Jag flinar och trycker ett paket tamponger i bröstet på honom. Det är rätt gött att slippa betala sådant här själv faktiskt.
"Shit" Mumlar han chockat medan vi går mot kassorna.
"Vilken trevlig kille du har som köper sådant här åt dig." Kraxar den gamla tanten som sitter i kassan när Andrew lägger upp paketen på rullbandet.
"Han är inte min kille." Skyndar jag mig att säga.
"Jaså?" Hon ser förvånad ut men ler sedan. "Då är han ju ännu trevligare." Hon lägger ner grejerna i en kasse som hon räcker till mig och jag kan inte låta bli att le; hon har en poäng där.
När vi går ut ur den lilla butiken flinar Andrew ner mot mig och jag ler när jag går före ut genom dörrarna. Varför tar alla oss som ett par? Visst, vi är en tjej och en kille i ungefär samma ålder, men vi skulle lika gärna kunna vara syskon eller kompisar. Det kanske är mer vanligt med ett par men folk är så snabba med att nämna det att det nästan verkar självklart för dem att vi är tillsammans.
"Det är många som har sagt till dig att du har en trevlig kille; tror du inte att det ligger något i det?" Andrews röst får mig att frågande vända mig mot honom.
Vi har gått ut till den lilla parkeringen utanför butiken; "vår" bil är den enda som står där och den glänser fint i solskenet; ingen skulle kunna ana att den är stulen när den står här.
"Vad menar du?" Jag kisar upp mot honom; solen påminner mig om att jag borde ha passat på att köpa ett par solglasögon också, fast jag kanske inte borde göra åt för mycket av Andrews pengar, någon gång blir jag ju tvungen att betala tillbaka. Fast i och för sig är det han som har kidnappat mig så jag borde inte ha dålig samvete över att jag handlar upp så mycket av hans pengar; det är bara en bråkdel av vad han är skyldig mig egentligen.
"Jag måste ju vara rätt så trevlig eftersom det är så många som påpekar det." Han flinar och jag knuffar till honom i bröstet innan jag sätter mig i bilen.
"Dröm vidare." Säger jag och smäller igen dörren. Han? Trevlig? Ha! Knappast!
Jag kan i och för sig förstå varför många tror att han är en snäll kille; det är lätt att luras av hans charm och hans modelliknande utseende, men som så många redan har sagt: man ska inte döma en bok efter dess omslag.
***
"Är det alltså så här vi ska ha det resten av tiden?" Jag suckar och lutar mig mot motorhuven.
Bilen är parkerad på en grusplan bredvid vägen och vi har åkt en bra bit ifrån staden vi var i förut. Här finns det träd igen och den kvadratiska planen vi står på är omgiven av skog; inte en människa syns till någonstans. Vi har åkt bil hela dagen så det har börjat mörkna ordentligt nu och det har även börjat bli lite svalare. Det märks att sommaren börjar närma sig sitt slut för innan var det lika ljummet på kvällen som på dagen.
Vi ska alltså sova i bilen inatt och förmodligen en hel del andra nätter också. Hade det inte varit för att vi var jagade hade det kanske kunnat bli en ganska så trevlig road trip. På tal om det har vi ingen aning om var gänget är nu; vi kan ha kommit undan, men de kan lika gärna ligga bakom några buskar och vänta på rätt tillfälle att anfalla oss.
"Vi får hitta på något, okej? Vi löser det." Andrew försöker låta lugnande men det hjälper inte mycket; han vet lika väl som jag att gänget kan komma hit när som helst.
"Har du gjort det här förut?" Jag vänder mig mot honom och ser allvarligt upp i hans ögon.
"Gjort vad förut?" Frågar han oförstående.
"Kidnappat en tjej, jagat ett gäng, blivit jagad..." Jag skulle kunna räkna upp en massa saker men jag tror att han förstår vad det är jag menar.
"Alla uppdrag är inte sådana här." Han tar ett steg närmre mig så att vi står några steg ifrån varandra. "Det brukar inte behöva bli så här, jag lovar." Han ser på mig med en blick som är nästan...bedjande.
"Du brukar inte kidnappa folk eller du brukar inte stå utan en plan?" Jag lägger armarna i kors och ser trotsigt på honom.
"Inget av det. Jag har haft problem på fler uppdrag men det brukar alltid lösa sig till slut och jag brukar inte gå runt och kidnappa folk." Han suckar otåligt. "Jag önskar att du inte såg det på det sättet; jag räddade dig den där kvällen och sedan drog jag nytta av det lite bara; jag var aldrig ute efter att skada dig." Han ser på mig med den där blicken igen; blicken som ber mig att tro honom.
"Visst du kanske räddade mig just då, men om det inte vore för dig hade jag inte behövt fly för livet nu." Jag tänker inte gå med på hans försök till förklaringar så där enkelt; att han räddade mig den där kvällen betyder egentligen ingenting för efter det har han utsatt mig för fler risker än vad jag har blivit utsatt för under hela mitt liv.
"Jaså? Så du tror inte att de hade kommit efter dig om jag bara hade kört hem dig med en gång?" Han ser överlägset på mig och jag suckar frustrerat.
"Okej, det kanske var nödvändigt att kidnappa mig!" Medger jag motvilligt. "Men du hade inte behövt låta mig ligga helt ovetandes där bak i skåpbilen i en halv evighet och du hade kunnat förklara allting mycket tidigare!" Jag struntar i att det är olämpligt att höja rösten; han har fortfarande mycket att förklara; att han räddade mig från gänget betyder inte att han hade behövt behandla mig så som han har gjort.
"Och dagarna utan mat, hoten, sättet du behandlade mig på...hur förklarar du det?!" Jag nämner inte att han siktade på mig med pistol men jag vet att han också tänker på det; vi båda har undvikit att prata om det.
"Jag kunde inte berätta allt för dig med en gång och jag kunde inte vara snäll mot dig när du var sådan där; du slogs och sparkades och gav mig inte en chans att bevisa att jag egentligen inte ville skada dig."
"Hur lätt är det att veta att du inte tänker skada mig när du dyker upp tillsammans med tre andra killar som slog mig medvetslös och sedan låter mig ligga i en skåpbil?!" Utbrister jag. "Och när du var på väg att skjuta mig blev det verkligen lättare att förstå att du bara hade goda avsikter." Tillägger jag och känner skadeglädje när jag ser honom stelna till och se skuldmedveten ut.
"Och alla saker du sa..." Mumlar jag tyst. "Det var bara för att få mig att må ännu sämre, eller hur?" Jag blinkar bort några tårar som letar sig upp i ögonen. Han kallade mig ful och antydde även att jag var tjock och han har sagt en hel del andra saker som har fått mitt självförtroende att vackla.
"Jag erkänner att jag var väldigt okänslig till en början, men det har förändrats. Jag tar tillbaka allt det jag sa; jag vet att jag inte kan göra det ogjort men jag menade inget av det och nu vet jag att jag absolut inte hade en aning om vem du var innan." Han tar ett steg emot mig och lyfter handen som för att röra vid mig men jag ryggar tillbaka.
"Du vet inte vem jag är nu heller!" Jag blinkar irriterat bort tårarna som vägrar att sluta dyka upp." Du har inte en aning om vem jag är; du vet ingenting om mig." Jag pressar samman käkarna hårt och tar ett steg närmre honom. Han ska inte tro att han vet allt om mig nu bara för att vi har spenderat lite tid tillsammans.
"Jag menade inte så...men min syn på dig har förändrats och jag ångrar verkligen hur jag behandlade dig i början. Kan du inte åtminstone acceptera att jag skulle ha ändrat på det om jag hade kunnat?" Han ser bedjande på mig men jag känner inget medlidande för honom; han kan inte ändra på något nu så det spelar ingen roll vad han vill; det han har gjort och sagt kom från honom för att han en gång bestämde sig för att det var så jag förtjänade att behandlas.
"Dra åt helvete." Jag spottar på marken mellan oss och vänder på klacken.
Fan ta dig Andrew.
----***----
Hej!
Tror ni att de kommer att komma undan eller kommer gänget att hitta dem? Borde Sam lita på Andrew eller gör hon rätt i att vara misstänksam?
Nu är röstningen till wattys2016 över; tack alla ni som röstade på någon utav mina böcker! Ni kan fortfarande hjälpa mig genom att rösta på mina kapitel och kommentera, sådana saker räknas också in i tävlingen så det är minst lika viktigt. :)
//writer003