"Vart ska vi egentligen?" Jag sätter mig i passagerarsätet och slänger igen bildörren.
"Jag har inte sagt att du får sitta där." Andrew sätter i nyckeln och vrider om så att motorn startar.
"Men varför ska jag sitta i baksätet nu? Ingen kommer att misstänka att jag har blivit misshandlad och kidnappad när jag ser ut så här." Jag gör en gest mot mitt ansikte.
Min blåtira är nästan borta och de flesta skrapsåren har läkt bra så utifrån mitt ansikte kan man inte ana någonting. Min mage ser dock ännu värre ut nu än innan men den är det ju ingen som ser.
"Du får det att låta så illa." Muttrar han medan han gasar ut från motellets lilla parkering.
"Vadå får det att låta?! Det var ju precis vad som hände! Är inte det illa enligt dig?!" Ilskan bubblar upp inom mig; hur kan han få det att låta som om det är jag som överdriver?!
"Okej okej, det var inte så jag menade, ta det lugnt." Han ger mig en snabb blick innan han återgår till att hålla blicken fäst på vägen.
"Ta det lugnt?! Jag tycker att jag har tagit det tillräckligt lugnt redan! Du har för fan kidnappat mig och jag har inte gjort mycket motstånd alls den senaste tiden! Vad mer förväntar du dig av mig?! Vet du vad, jag har varit alldeles för snäll mot dig! Men det kan jag lova dig att det ska bli ändring på!"
Jag kan inte hindra ilskan längre. Vad fan håller jag på med egentligen? Han har kidnappat mig och jag har låtit honom köpa kläder åt mig, jag har delat rum med honom, åkt runt med honom i den här bilen... Jag borde göra mer motstånd, försöka bli fri och rymma härifrån.
"Jag vet att du har blivit illa behandlad men det finns en god mening med alltihop. Det kanske inte är så lätt att förstå men det finns en bra anledning till allt-"
"Stanna bilen." Min röst är lugn men hård och min blick är envist fäst på vägen framför oss. Jag tänker inte åka någonstans med honom mer; jag har fått nog nu. Hur fan skulle det kunna finnas en bra anledning till att kidnappa mig och behandla mig så här?!
"Sam"
Att han säger mitt namn får mig ur balans ett par sekunder men jag återhämtar mig snabbt.
"Stanna. Bilen." Jag spottar ut orden mellan hårt hopbitna käkar men han bryr sig inte ett dugg om vad jag säger utan kör bara vidare.
"Jag tror inte att det är mig du är arg på egentligen." Hans ord får mig att misstroget vända mig mot honom. "Jag tror att du är arg på dig själv för att du har tillåtit dig att vara underlägsen för länge." Fortsätter han och jag fnyser förolämpat till.
"Jag har inte tillåtit mig att vara underlägsen! Jag är arg på dig för allt som du har gjort mot mig; är det så jävla konstigt?!"
Jag kan inte fatta att han försöker skylla det här på mig; det är han som är boven här.
"Jag har behandlat dig bättre, precis som du sa. Tror du inte att en kidnappare skulle bry sig lite mindre om dig än vad jag har gjort? Du har fått mat, du har fått duscha och du har till och med fått nya kläder." Han ser menande på mig och jag rynkar pannan av både ilska och förvirring.
Försöker han säga att han inte är en kidnappare? Det är en av de dummaste ursäkter jag hört; han är absolut en kidnappare och jag glömmer inte hur han behandlade mig i början. Den här nya sidan av honom har bara funnits i ett par dagar.
"Jag vet att du behöver mig till någon sjuk grej så det är klart att du måste se till att jag är hyfsat okej då; det betyder inte att jag accepterar vad du har gjort mot mig." Jag stirrar ut genom fönstret för att slippa möta hans blick igen; just nu gör han mig så förbannad att jag inte orkar se honom.
"Jag är inte med de andra tre." Orden får mig att vända mig mot honom igen trots att jag hade bestämt mig för att hålla blicken fäst på rutan.
"De tre andra killarna...vi är inte ett gäng." Förklarar han.
"Vilka är de då?" Frågar jag förvirrat. Om han inte är med dem...vad hände då på caféet?
"Det är komplicerat, men vi är inte på samma sida. Jag tänkte bara att du kanske ville veta det."
"Naw vad omtänksamt av dig." Svarar jag med sarkastisk röst och vänder mig mot bilrutan och naturen som svischar förbi.
Jag vet inte vad han menar med det här och jag vet inte vilka de andra tre är. Jag vet definitivt inte vem fan han är heller längre; inte för att jag visste det innan heller, men nu är jag ännu mer förvirrad. Jag bryr mig ändå inte om att ställa några fler frågor; det får vänta till senare för just nu behöver jag bara tänka igenom allt. Allt som har hänt de senaste dagarna har varit så overkligt och jag har knappt hunnit fatta vad det är som händer med mig.
***
När jag vaknar lägger jag märke till hur tyst det är; jag hör inget buller från motorn längre och inte heller något svischande från mötande bilar.
Jag öppnar ögonen och får se Andrew sitta i förarsätet och stirra rakt ut framför sig. Han verkar inte märka att jag ser på honom för han fortsätter bara att stirra ut genom rutan. Det ser inte ut som om han tittar på något särskilt, utan mer som att han är någon annanstans i tankarna. Jag tycker att det är häftigt att fånga människor i sådana ögonblick; det är liksom fascinerande att se hur de är där men ändå inte.
"Vi är i Arizona."
Verkar som om han har lagt märke till mig trots allt...
"Arizona?" Jag ser gapandes ut på vägen framför oss. Jag visste att vi hade åkt långt - vi har ju åkt i flera dagar - men det känns ändå overkligt att vi är så här långt ifrån mitt hem.
Arizona. Det är ju i andra änden av USA.
"Vad gör vi här?" Frågar jag tyst. Ilskan har lagt sig nu; jag är självklart arg fortfarande men jag lyckas kontrollera mig själv istället för att få ett utbrott i alla fall.
"Vi ska till Phoenix." Han möter fortfarande inte min blick och han är helt allvarlig. Egentligen har jag tusen frågor att ställa men jag vågar inte nu när han äntligen svarar; jag är rädd att han slutar ge mig svar om jag frågar för mycket.
"Varför har vi stannat?" Frågar jag efter en stunds tystnad.
"Planen har lyckats och jag måste tänka ut steg två." Han vänder huvudet åt mitt håll och jag lägger ännu en gång märke till hur intensiv hans blick är.
"V-vilken plan?" Det känns som om min blick är fastlåst i hans när jag pratar; hans ögon är så fängslande att jag inte lyckas bryta ögonkontakten. Den klara gröna färgen är verkligen vacker.
Jag vänder genast bort huvudet igen; jag får inte tänka så om honom. Inget med honom är vackert; han är en kidnappare, en ond människa.
"Planen att du skulle vara lockbete. Det funkar; de är på väg."
Jag fryser till is när han har talat färdigt. Vilka är på väg? Vad kommer att hända?
"Lyssna; jag kan berätta allt för dig om du lovar att ta det bra, okej?"
Jag lyfter blicken från mina händer igen och ser misstroget på honom.
"Hur kan du förvänta dig att jag ska kunna ta det bra? Det låter redan hur sjukt som helst och om jag inte har flippat ut redan kommer jag definitivt att göra det snart."
Jag menar vad jag säger; det här är sjukt och just nu är jag livrädd.
Några är på väg hit och de är förmodligen inga bra människor. Av någon anledning vill de åt mig men jag har ingen aning om varför. Kommer Andrew att överlämna mig till dem? Kommer de att göra mig illa? Vad handlar allting om? Jag är både rädd och förvirrad just nu och jag vet inte vad som är värst; att få reda på sanningen och kanske bli ännu mer skräckslagen, eller att inte veta vad som kommer att hända med mig.
"Killarna som kom till caféet före mig den där kvällen; det är de som är på väg." Andrew ser allvarligt på mig och jag rynkar pannan.
"Varför då?" Jag ser frågande på honom men han skakar på huvudet.
"Jag överdrev lite när jag sa att jag kunde berätta allt; jag kan bara berätta en del." Han drar handen genom håret och jag lägger märke till tatueringen som skymtar fram under den ena tröjärmen; det går inte att se mycket av den, bara att den finns där.
Tröjan stramar åt runt hans muskulösa överarmar och jag låter blicken glida vidare till hans bröstkorg; tröjan är tajt där också så man kan se konturerna av musklerna där under. Har jag nämnt att jag finner muskulösa killar otroligt attraktiva? Det måste vara okej att kalla honom attraktiv väl? Inte vacker; en kidnappare kan aldrig vara vacker; men snygg kan han väl ändå vara? Vackra är bara de som är fina både på insidan och utsidan och Andrew har verkligen misslyckats med insidan.
"Berätta det du kan säga då." Jag himlar med ögonen och lutar mig bakåt i sätet; jag är trött på alla obesvarade frågor.
"För det första; jag och de andra tre är inte på samma sida. De är ute efter dig av en anledning som jag inte kan tala om och jag är ute efter dem så voilà, jag tar dig, de kommer efter, jag får tag på dem."
Jag ger ifrån mig ett glädjelöst skratt.
"Wow. Det gjorde allting så mycket klarare."
"Jag är inte färdig; de är långt härifrån så vi har tid på oss till att förbereda oss och vi kan bo på ett fint hotell i Phoenix så länge."
"Det låter jättekul; verkligen. Hoppas inte du tar illa upp när jag säger att jag helst inte vill bo på något hotell tillsammans med mannen som kidnappade mig." Jag lägger till extra mycket ironi i rösten men han varken skrattar eller ser sur ut; faktum är att han inte rör en min överhuvudtaget.
"Du måste stanna med mig oavsett; poängen är den att vi kan vara på ett fint ställe under tiden." Han säger det som om det är helt normalt. Men sanningen är att det är så långt ifrån normalt man kan komma; han har ingen rätt att bestämma om jag ska stanna med honom eller inte och varför tror han att ett fint hotell skulle göra saken bättre? Inte ens ett stort slott skulle få mig att trivas bättre tillsammans med honom.
"Som motellet menar du?" Jag tänker tillbaka på det fula, lilla stället som vi bodde på. Vi delar definitivt inte samma definition av "fint".
"Vem bryr sig; du behöver inte veta mer i alla fall, det finns ingen anledning till att jag berättar mer för dig." Han startar bilen och svänger ut från den lilla parkeringen längs vägen.
Jag bryr mig inte ens om att svara; vem tror han att han är egentligen? Försöker han plötsligt göra resan bättre för mig? Jag tänker inte ta emot något överflödigt från honom; jag ska allt visa honom att han inte kan göra någonting bättre så länge han inte låter mig gå.
***
Jag suckar frustrerat och lägger upp fötterna på instrumentpanelen. Vi har kommit till Phoenix nu och Andrew har gått för att checka in på hotellet; han låter mig fortfarande inte följa med in någonstans för att han är rädd för att jag ska ställa till med en scen.
Han kommer tillbaka efter cirka tio minuter och vinkar åt mig att komma ut.
"Hur vet du att jag inte ställer till med en scen nu då?" Frågar jag trotsigt när jag kliver ut på parkeringen vid sidan av hotellet.
"Jag har den här, glöm inte det." Han lägger handen på bucklan under tröjan där jag vet att pistolen döljer sig.
"Du kan inte skjuta mig här; jättemånga skulle kunna se dig." Jag börjar gå i motsatt riktning från entrén bara för att se hur han reagerar. Det kanske är dumt att utmana ödet men som sagt tror jag inte att han skulle riskera att skjuta mig här när så många kan se oss.
"Sam, du stannar där du är." Hans röst är varnande men jag bara fortsätter att gå.
Plötsligt hör jag hur stegen bakom mig blir snabbare och jag vänder mig hastigt om för att se att Andrew kommer småspringandes bakom mig.
Jag vänder mig framåt igen och börjar springa för att komma ifrån honom. Det här är min chans; det är nu jag kan rymma.
När jag rundar hörnet av det stora hotellet ser jag till min förskräckelse att jag har hamnat i en återvändsgränd. Ett stängsel hindrar mig från att komma in på hotellets bakgård och enda vägen här ifrån är vägen som jag kom ifrån.
Jag vänder mig om och får se Andrew komma springandes med handen på pistolen. Jag backar så att jag står mot väggen och när han kommer fram drar han upp pistolen samtidigt som han ser sig om så att ingen ser honom.
Här bakom hotellet finns det inga människor alls. Det skulle visserligen höras om han avlossade ett skott men det skulle i alla fall inte vara någon som såg det. Jag ser på honom med uppspärrade ögon; jag vet inte vad det är för fel på mig men jag trodde faktiskt inte att han skulle göra det. Kanske är det för att han har varit hyfsat normal de senaste dagarna som jag inte riktigt har kunnat föreställa mig honom som farlig. Men det var ju faktiskt han som kidnappade mig och jag har egentligen ingen aning om vad han är kapabel till.
Jag darrar i hela kroppen när jag står tryckt mot väggen utan att få fram ett ljud. Det känns som om sekunderna förvandlas till timmar medan vi står där. Varför skjuter han inte bara?! Om han ska döda mig kan han väl åtminstone göra det snabbt?!"
"J-jag kan inte." Han låter handen med pistolen falla och står sedan och tittar på mig medan jag chockat försöker ta in vad som händer. Tänker han inte skjuta mig?
"Jag vill inte döda dig, okej? Om du bara uppför dig tjänar vi på det båda två." Hans blick är nästan...bedjande.
"O-okej" Just nu vågar jag inte säga emot honom. Jag har aldrig varit så här nära döden förut; allt han hade behövt göra var att trycka på avtryckaren.
Men han gjorde det inte.
Han försökte inte ens verka hotfull, han bara lät handen falla och blicken han hade var nästan plågsam på något sätt.
Jag följer med honom tillbaka till framsidan av hotellet och vi går tysta in genom entrén. Människorna vi möter ger oss konstiga blickar men allt jag kan se framför mig är pistolmynningen som var pekad mot mitt ansikte. Jag är förmodligen kritvit i ansiktet nu och det är nog det som får folk att undra.
Jag är både chockad och skräckslagen. Jag kunde ha dött där ute.
Samtidigt undrar jag varför han inte gjorde det. Var det för att han behöver mig levande? Men han sa att han inte ville döda mig.
Det är väl inte så konstigt att han inte vill ha någon annans blod på sina händer egentligen - bara för att man är kidnappare betyder det ju inte att man är mördare också - men hans blick sa något annat. Det var inte bara det att han inte ville döda någon; han klarade inte ens av att peka pistolen mot mig mer än några få sekunder.
Vad är det som pågår med honom egentligen? Ena stunden är han hotfull och hänsynslös och i nästa stund verkar det nästan som om han...
Bryr sig.
----***----
Vad var det som hände där ute? Var han verkligen på väg att skjuta henne? Vad var det som hindrade honom i så fall? Var det för att han behöver henne levande eller var det...något annat? Och vad vill männen som är på väg till dem? Varför vill de åt Samantha? Och vem är Andrew egentligen?
I nästa kapitel kommer en bild på Andrew. ;)
//writer003