"Hej!" Jag sätter mig på stolen mitt emot Max.
Vi är på ett litet café utanför stan för jag ville inte att vi skulle träffas på caféet där jag brukar jobba; det hade varit lite...stelt.
"Hej!" Han ser upp från mobilen och lägger ner den i fickan. Jag är faktiskt inte sen så det måste vara han som kom hit i god tid.
Vi småpratar lite om allt möjligt tills en servitris kommer fram och ber om vår beställning.
"Jag tar en blåbärspaj med vaniljsås och en kopp kaffe, tack." Jag ler artigt medan servitrisen klottrar ner min beställning i sitt block.
"Jag tar samma sak." Jag ser hur servitrisens ögon dröjer sig kvar lite extra länge vid Max när han pratar. Jag förstår henne; det är svårt att inte stirra på honom. Hans mörkt blonda hår, hans gröna ögon och hans fylliga läppar är allt för fängslande för att man ska kunna vika undan blicken. Det är liksom något extra med honom; killarna på klubben är också snygga men Max är snygg på ett helt annat sätt, så där snygg så att folk vänder sig om efter honom på gatan.
"Har du varit här förut?" Frågar han och ler snett när servitrisen försvinner in bakom disken. Det är nästan tomt i caféet; det är bara vi och ett par i medelåldern som är här.
"Nej, faktiskt inte." Svarar jag medan jag ser mig omkring. Det är ett litet café, ungefär lika stort som det jag jobbar på. Fönstren är ut mot en gata där det finns några små, bohemiska butiker och det hänger blommiga gardiner vid sidorna av fönstren. Det är ganska gammaldags här men det skapar bara en mysig känsla över hela stället. Vi sitter vid ett fönsterbord en bit ifrån den öppna dörren och då och då känner jag en svag bris fläkta in mot oss.
"Jag trodde det eftersom du valde det godaste de har." Jag vänder mig mot Max igen och höjer på ögonbrynen.
"Jaså, fikar du här ofta?" Jag kan inte låta bli att fundera på vem han brukar gå hit med. Har han gått hit med tjejer förut? Gör han det ofta? Har det varit samma tjej eller är det olika varje gång? Kanske var det därför servitrisens blick dröjde kvar vid honom; för att hon vet något om honom som inte jag vet.
"Nja, ofta skulle jag väl inte säga, men jag kommer hit ibland." Han ler snett och jag skakar av mig misstankarna; han ser väldigt ärlig ut och jag tror faktiskt inte att han är en sådan kille som inte har någon respekt för tjejer. Men jag låter inte mina misstankar försvinna helt; jag har haft fel förut...
"Så var jobbar du någonstans då?" Jag rättar till linnet och lyfter sedan blicken till hans ögon.
"Just nu jobbar jag inte. Jag studerar till läkare och har inte så mycket tid till arbete." Han ler när han ser min förvånade min.
Jag öppnar och stänger munnen som en fisk innan jag till slut lyckas få fram något och han ser väldigt road ut.
"Läkare?"
Wow Sam, först får du inte fram något alls och sedan slutar det med en upprepning av vad han sa.
"Men...du hade ju en fest...?"
Duktigt Sam; du måste vara en av de mest intelligenta tjejer han träffat.
"Och läkare får inte festa eller vadå?" Han ser ännu mer road ut nu och jag förbannar mig själv för mina ointelligenta frågor.
"Jag tänkte mig bara inte dig som en läkare, du är så..." Min röst tonar bort.
"Ung?" Han ser på mig med höjda ögonbryn.
"Ja..." Jag hade tänkt säga snygg men jag antar att det är bättre om jag håller det för mig själv. Läkare kan såklart också vara snygga men de jag har mött har varit män i femtioårsåldern som har skrämt livet ur mig med sina peddo-leenden. Förlåt alla femtioåriga läkare, men det är den erfarenheten jag har. Min paranoia påverkar antagligen en del också.
"Det säger alla, men mitt mål är att ta min läkarexamen innan nästa sommar." Jag ser storögt på honom; hur har jag lyckats träffa en sådan här perfekt kille? Vad är haken?
"Wow...du är bara två år äldre än mig och du är snart läkare medan jag...jobbar på café..." Jag inser plötsligt hur min chans är försvunnen - oavsett om jag ville ha den eller inte - en kille som han vill aldrig ha en tjej som jag, outbildad och impulsiv.
"Det var inte meningen att få dig att må dåligt. Du kommer säkert att komma fram till vad du vill bli också så småningom, allt måste inte gå fort." Han ler övertygande mot mig och lägger sin hand på min som jag har lagt framför mig på bordet.
"Det är lugnt, men hur lyckas du leva ett sådant dubbelliv? Du studerar till läkare och ändå har du fester och beter dig som vilken ungdom som helst." Jag ser fascinerat på honom och hindrar impulsen att dra undan min hand från hans; jag vill inte få honom att tro att jag inte tycker om honom, men jag vill inte heller få honom att tro att det skulle kunna finnas något mellan oss.
"De flesta lever dubbelliv utan att egentligen tänka på det; har inte du något som du brukar göra men som många av dina vänner inte känner till?" Hans fråga får mig att fundersamt bita mig i läppen. Det är sant det han säger; jag har ju boxningen och lever också dubbelliv på sätt och vis. Fast hans dubbelliv känns ännu mer otroligt än vad mitt gör.
"Jo...det kanske jag har..." Svarar jag undvikande. Han får inte veta något om boxningen, inte bara för att jag inte får tala om det offentligt utan också för att jag inte vet hur han skulle reagera; vad skulle han tro om mig om han fick veta att jag brukar delta i något som är i det närmaste kriminellt?
Han ser nyfiket på mig en stund men när han inser att jag inte kommer att berätta något mer rätar han på sig och drar tillbaka handen. Det känns genast mycket kallare utan hans värmande hand över min.
Servitrisen kommer med våra pajbitar och hindrar tystnaden från att bli alltför pinsam. Hon ställer ner tallrikarna framför oss och dröjer återigen kvar med blicken vid Max; ett tag verkar det som om hon tänker säga något men sedan går hon. Max noterar min förvirrade min men rycker bara på axlarna.
Jag tar en tugga av pajen och ger ifrån mig ett njutande ljud när smaken fyller min mun.
"Den här är helt otrolig!" Utbrister jag med uppspärrade ögon. Pajdegen är knäckig och söt och bären tillför en lite syrlig smak. Det här är på riktigt den godaste blåbärspajen jag ätit; jag kanske skulle försöka sno åt mig receptet så att jag kan ta med det till caféet i stan...
"Jag vet, det här är helt klart den godaste blåbärspajen." Max skyfflar in en stor bit av pajen i munnen och sluter ögonen en kort stund medan han tuggar. Jag passar på att studera honom i smyg; han har en liten skäggstubb på hakan och fastän att jag brukar finna det rätt så oattraktivt tycker jag faktiskt att det passar honom väldigt bra. Han har långa mörka ögonfransar och markerade ögonbryn. Han har lite fräknar över näsan som jag inte har sett förut, de syns bara om man ser honom på nära håll.
Ett leende på hans läppar får mig att höja blicken till hans ögon och jag inser att han inte blundar längre. Mina kinder blir genast röda och jag ler generat. Han kan inte ha sett hur länge jag studerade honom för jag tittade bort så fort han öppnade ögonen. Men det är pinsamt ändå och jag inser att det var ganska creepy av mig att studera honom så. Som sagt är det dock svårt att inte göra det i och med att han ser så bra ut.
"Du borde inte dölja att du rodnar; du är väldigt söt med den rosa nyansen på kinderna." Han för undan håret från mitt ansikte vilket får mig att rodna ännu mer och nu tror jag inte att jag är rosa på kinderna längre, snarare röd.
"Tack" Mumlar jag och ser in i hans glittrande ögon.
***
Min kontrollerade andning har övergått i flämtningar när jag når den lilla parken en bit ifrån min lägenhet. Jag tyckte att det var en perfekt dag för en löprunda idag i och med att det var ganska svalt men ändå fint väder; men jag kan inte säga att jag står fast vid det längre. Man har bättre och sämre dagar och jag har lyckats pricka in en av de sämre.
Mina lungor skriker efter luft och mina muskler drar ihop sig och sänder ut mjölksyra i mina ben, ändå tvingar jag mig själv att fortsätta. Det här är tidpunkten då det är som lättast att ge upp och stanna men jag tänker inte ge efter för det; jag vet att det kommer att vara jobbigt ett tag nu men när jag har lyckats ta mig över den jobbiga biten kommer det att kännas bra igen.
Det är har gått en vecka sedan jag träffade Max nu och vi har fortsatt att ha lite kontakt på telefon, men inte mer än så. Jag är fortfarande osäker på vad jag vill; jag vågar inte lita på honom tillräckligt mycket för att ge honom en chans men nu när jag börjar lära känna honom kan jag inte hindra intresset från att smyga sig på. Han studerar ju till läkare så det måste väl ändå vara ett bevis på att han är seriös...eller? Om han var en av de där killarna som bara är ute efter sex hade han dessutom gett mig något tecken för länge sedan, vilket han inte har gjort. En sådan kille skulle ha gett upp vid det här laget om han inte hade lyckats, men Max visar fortfarande intresse för mig och han har inte försökt närma sig mig på det sättet.
Jag tvingar benen att fortsätta springa och försöker att hålla tankarna borta från den brännande känslan i bröstet och tyngdkraften som verkar ha blivit starkare just där jag befinner mig. Låten "Girls Like" med Tinie Tempah och Zara Larsson flödar ut ur hörlurarna och gör mig mer peppad, men nu är jag så utmattad att inte ens det hjälper särskilt mycket.
När jag ser lägenheten en bit framför mig flåsar jag som min gamla engelskalärare när han hade gått upp för trapporna till klassrummet, med andra ord: väldigt mycket.
Jag saktar ner på stegen och drar ut hörlurarna ur öronen. Fem kilometer är inte så mycket men på 20 minuter blir det riktigt jobbigt. Jag släpar mig flåsandes upp för trappan till lägenheten och när jag kommer in lägger jag mig på golvet i hallen; musklerna krampar och pulsen slår enda ut i öronen.
Efter att jag har legat orörlig på golvet i över en kvart reser jag mig upp och släpar mig in i köket för att dricka vatten. Jag klunkar i mig tre glas innan jag är nöjd; det kalla vattnet var precis vad min torra strupe behövde.
Med en aning mer energi går jag in i badrummet för att ta en dusch. Jag klär av mig snabbt och ställer mig sedan under duschhandtaget och låter iskallt vatten skölja ner över mig. Det svalkar skönt och jag lutar mig mot väggen med slutna ögon, det finns inget bättre än kallt vatten efter att man har tränat; det är perfekt både till att dricka och till att duscha.
När jag är klar tar jag på mig ett par jeansshorts och en vit t-shirt med v-ringning och sätter upp mitt blöta hår i en bulle på huvudet. Sedan sätter jag mig i soffan med "Harry Potter och Fenixorden" i händerna. Att läsa har alltid fascinerat mig, det är som att försvinna in i en helt ny värld; man liksom glömmer bort omgivningen när man är riktigt inne i boken. Jag tycker synd om alla de som inte har funnit nöjet i att läsa; de missar verkligen något. Samtidigt tycker jag att det är häftigt att bara en del av världens befolkning har upplevt den här känslan av att verkligen försvinna in i boken; det blir liksom lite som en okänd värld som bara vissa har tillgång till.
***
"Tjena" Matthew ler och dunkar mig i ryggen när jag kommer in i träningshallen.
"Tjena" Jag ler tillbaka och hälsar sedan på Zach och Jack som står vid brottarringen med varsin handduk i handen som de torkar av ansiktet med.
"Ska du inte träna?" Zach synar mig uppifrån och ner där jag står med jeansshorts och t-shirt.
"Nej, inte idag; jag har redan varit ute och sprungit." Jag får syn på Scott vid en av boxningssäckarna och börjar gå ditåt.
"Faktiskt så kom jag hit för att prata med Scott." Säger jag vilket får honom att vända sig om.
"Tja" Han vänder sig mot säcken igen och fortsätter att slå.
"Hänger du med eller?" Jag ställer mig bredvid honom och förväntar mig att han ska förstå vad det är jag vill prata om.
"Kan du inte snacka här?" Han låter andfådd efter allt boxande men vägrar ändå att släppa säcken med blicken.
"Om du vill det så...hon, Olivia du vet-"
"Vänta! Säg inte mer; vi går ut." Han avbryter mig och glömmer bort säcken en stund; en tillräckligt lång stund för att den ska hinna komma tillbaka och slå honom i ansiktet.
Jag viker mig dubbel av skratt när jag ser den träffa honom rätt i ansiktet och han gör en grimas av smällen. Jag förstår att det måste göra rätt så ont, men jag kan inte hindra mig själv; det såg alltför roligt ut.
"Det där var ditt fel." Muttrar han surt och går före mig bort mot dörren.
Jag skrattar fortfarande när jag följer efter honom och jag lägger märke till att de andra ger oss konstiga blickar; de undrar nog vad allting handlar om. Scott och jag har småpratat lite förut med, men vi har aldrig snackat särskilt mycket, den jag har umgåtts mest med har varit Matthew. Dessutom har de ingen aning om vem Olivia är eller varför Scott fick så bråttom ut.
"Det här får gå fort för jag behöver träna." Scott ställer sig med armarna i kors utanför dörren och väntar på att jag ska börja.
"Det behöver inte ta så lång tid; berätta bara hur det har gått." Jag väntar nyfiket på vad han ska säga; fick han en chans trots allt eller har han redan sumpat alla chanser?
"Det krävdes en hel del övertalning men till slut gick hon med på att följa med ut och äta och vi träffades igår kväll." Han pratar fort som om han vill få det hela överstökat så fort som möjligt, men jag tänker inte nöja mig med det svaret.
"Vad hände då? Ska ni träffas igen? Verkar hon tycka om dig?" Jag ser ivrigt på honom samtidigt som jag ställer mig framför dörren eftersom jag ser att han hela tiden sneglar däråt. Han ska inte få smita förrän jag har fått veta allt jag vill veta.
"Jag vet inte om hon tycker om mig och ja, vi ska träffas igen." Han stoppar ner händerna i fickorna och väntar otåligt på att få gå in; det här börjar likna ett sådant där samtal man hade med läraren när man hade varit stökig eller något liknande.
"Då tycker hon ju om dig! Sumpa inte den här chansen nu, Scott." Jag ser leendes på honom; jag är verkligen glad över att han har förändrats.
"Kyss henne inte förrän du är säker på att hon verkligen vill det." Jag ser hur han får något generat i blicken och sedan undviker att möta min blick.
"Faktiskt så...har jag redan kysst henne..." Mumlar han och ler snett.
"Va?! Kysste hon dig tillbaka?" Jag ser förvånat på honom.
"Ja, om du vill ha fler detaljer när vi har haft sex också får du vänta ett tag; vi har inte riktigt kommit så långt än." Han flinar retsamt mot mig och jag himlar med ögonen.
"Nej tack. Den biten kan du hålla för dig själv." Jag vänder mig om och går in igen utan att hålla upp dörren åt honom. Varför ska han alltid vända allt jag säger till något perverst och konstigt?!
Jag hoppas att han inte förstör allting nu för jag är glad både för hans skull och för att det kommer att bli lättare för mig att tycka om honom; jag har tidigare fått kämpa för att inte tycka illa om honom på grund av hans beteende mot tjejer. Jack är också lite som Scott är - eller var - men han ser åtminstone till att ta reda på om tjejen är med på att bara umgås vid "vissa tillfällen"; Scott lät alltid tjejerna tro att han faktiskt tyckte om mer än bara deras kroppar och det tycker jag var otroligt idiotiskt av honom. Jag vet själv hur man känner sig när man råkar ut för en sådan kille och tänk då att försöka vara kompis med honom. Anledningen till att jag trots det försökte vara vän med honom var för att vi blev vänner innan jag kände till hans omogna beteende och då var det lite lättare att acceptera det sedan, fastän att jag självklart inte tyckte om det.
När jag kommer in i hallen läggs en arm runt min hals och drar ner mig så att jag dunsar ner hårt i golvet. Jag stönar till och kniper ihop ögonen medan smärtan strålar ut från svanskotan. När jag sedan blinkar för att anpassa ögonen till ljuset igen står en flinande Matthew lutad över mig.
"Du din jävel" Jag reser mig upp och ignorerar smärtan från svanskotan när jag rusar efter honom. Kan han inte skämta med mig utan att göra så att jag slår mig halvt fördärvad?!
"Är inte du bra på att ta dig ur grepp?" Frågar han retsamt medan han springer runt brottarringen för att skydda sig från mig.
Jag fnyser bara till svar medan jag ilsket försöker komma ifatt honom. Jag är bra på att ta mig ur grepp, men det där kom väldigt plötsligt och jag hade inte en chans att inse vad som hände förrän jag låg på golvet.
Plötsligt snubblar han och faller ner på golvet precis framför fötterna på mig. Jag var precis på väg att få tag på honom och hinner därför inte stanna tillräckligt snabbt utan hamnar istället ovanpå honom.
"Aj" Stönar han när smällen får honom att slå i golvet igen.
Jag kan inte låta bli att skratta; hade jag varit underst hade det inte varit lika kul men nu lyckades jag ju faktiskt få fast honom.
"Det där var ingenting emot smärtan du gav mig." Jag sätter i händerna på varsin sida om hans kropp för att skjuta mig upp från honom men innan jag hinner reagera har han snurrat runt och tagit tag om min midja.
"Vad gör d-" Innan jag hinner prata färdigt har han vänt runt mig så att jag nu är den som ligger underst och jag blinkar chockat upp mot honom; det gick så fort att jag inte hann uppfatta vad som hände.
"Det där var ett stort misstag; det hade inte gått tre sekunder och därför gav du mig chansen att vinna." Han flinar självbelåtet ner mot mig.
"Det där var ingen match! Det räknas inte!" Protesterar jag.
"Tre sekunders-regeln gäller alltid." Svarar han självbelåtet vilket får mig att fnysa.
"Du vet att jag vann, du vill bara inte erkänna det." Han tar tag i min hand och drar upp mig från golvet så att jag hamnar ståendes framför honom.
Egentligen vet jag inte varför det här förvånar mig; det är inte första gången han överfaller mig helt utan förvarning, men jag blir alltid lika överrumplad.
"Nu ska jag hem igen." Säger jag efter en stund och säger hej då till alla på vägen mot dörren.
"Hej då Mattie" ropar jag retsamt med tillgjord röst och vinkar till Matthew innan jag går ut.
Någon dag ska jag överrumpla honom istället; han ska allt få se.
----***----
Hej!
Tror ni att det kommer bli något mellan Sam och Max eller kommer hon inte att ge honom en chans? Är han som alla andra hon dejtat eller är han faktiskt så perfekt som han verkar?
I nästa kapitel kommer det att hända en hel del som kommer att förändra Sams liv väldigt mycket; kanske tillfälligt eller också för alltid.
Hoppas ni tycker om min bok och tack så jättemycket för alla röster!
//writer003