När jag vaknar är allt jag ser gräs, och lite jord. Min första tanke är att jag har blivit kidnappad eller våldtagen och sedan dumpad i skogen, men snart kommer en del minnesbilder tillbaka.
Jag är på fest. Jag drack en hel del. Jag lämnade Madison när hon träffade Luke. Jag dansade med en kille.
Åh nej, jag kysste honom. Jag gör en grimas när minnet kommer tillbaka som en iskall dusch; varför lät jag mig tappa kontrollen?! Hade jag inte druckit så mycket hade det där aldrig hänt!
Sedan kommer jag bara ihåg paniken jag kände och att det blev svart när jag sprang ut hit.
Så det var alltså så jag hamnade här; ingen har skadat mig, det är jag som har gjort det här mot mig själv.
Jag reser mig försiktigt upp och drar ner klänningen som hade åkt upp så att den knappt täckte rumpan. Jag känner mig väldigt stel och det slår mig att det är betydligt färre människor här nu än vad det var sist jag var vid medvetande. Det skrämmer mig en aning att jag inte vet hur länge jag låg avtuppad på gräsmattan, det faktumet att jag är iskall och att det inte är lika mörkt längre får mig att gissa på att det har gått ett bra tag.
Jag drar handen genom mitt ruffsiga hår och försöker att inte tänka på hur jag måste se ut när jag kommer tillbaka in i huset. Till min förvåning är det nästan ingen här alls; några ligger och sover på golvet eller i soffan men de allra flesta är borta.
"Kan jag hjälpa dig med något?" Frågan får mig att vända mig mot dörröppningen till köket. Där står killen som jag kysste inne i vardagsrummet.
"Åh" Jag ser mig om i hallen en gång till. "Är det du som bor här?" Frågar jag och försöker att inte tänka på kyssen och på hur desperat jag måste ha verkat.
"Ja" Svarar han och ler snett.
"Ehm...vad är klockan?" Frågar jag och känner mig helt borta.
"Halv sex" Svarar han och ler roat när min haka faller ner till golvet.
"Oh shit" Jag känner på benen efter min mobil men inser sedan att jag inte har några fickor. Jag plockar upp den ur bh:n och ignorerar hans flin som brett ut sig över ansiktet.
Tio missade samtal från Madison och 20 olästa sms.
Hon måste tro att jag är död eller något. Jag knappar in hennes nummer med en gång och väntar medan signalerna går fram.
"Hallå?" Hon låter sömnig och lite irriterad över att ha blivit väckt.
"Hej, det är jag, Sam."
"Sam! Var fan har du varit?!" Plötsligt låter hon inte bara lite irriterad utan istället skitförbannad.
"Förlåt, jag svimmade ute i trädgården, jag vaknade nyss." Förklarar jag och spänner ögonen i killen för att visa att jag inte uppskattar att han lyssnar. Han uppfattar signalen och går ut i köket men fortfarande med det roade leendet på läpparna.
"Fattar du inte hur orolig jag har varit?! Du fanns inte någonstans; jag och Luke letade överallt efter dig!"
"Inte i trädgården."
"Sam! Jag menar allvar! Jag trodde att det hade hänt någonting!"
"Förlåt, jag hade inte direkt några planer på att svimma, jag var också ganska rädd när jag vaknade." Svarar jag och håller mobilen en bit ifrån örat för att inte bli döv av hennes skrikande.
"Förlåt, jag förstår såklart att du inte kunde rå för det, men jag har varit så himla orolig." Svarar hon med lite lugnare röst.
"Jag är okej nu i alla fall, jag är kvar i huset men jag ska åka hem nu så oroa dig inte." Säger jag och får lite dåligt samvete över att jag har skrämt upp henne så. Om jag försvinner på en fest är det förmodligen för att jag har stuckit med någon kille eller för att jag har svimmat, men hon vet inget om mitt förflutna så jag förstår att det kanske inte var det första hon tänkte på.
"Okej, vi ses på jobbet nästa vecka då. Du hade det bra igår innan du svimmade i alla fall va?"
"Jadå, det var en jättebra fest." Svarar jag övertygande. Det var det faktiskt och hade säkert fortsatt att vara det om jag hade lyckats behålla kontrollen. Jag trodde att jag hade kommit ifrån mina problem men det hade jag tydligen inte, men det blev i alla fall inte lika illa som det var förr.
"Du kan ta en dusch innan du går om du vill." Killen dyker upp i dörröppningen igen när jag har lagt på och jag ser misstroget på honom.
"Om det är en inbjudan till något så tackar jag nej; jag kan duscha hemma." Svarar jag och går förbi honom mot dörren.
"Jag tänkte bara att du kanske skulle vilja det; inget illa menat, men du ser rätt risig ut."
Jag går fram till en spegel för att se om det är så illa som han får mig att tro och inser att det är mycket värre än vad han fick mig att tro. Mitt hår ser ut som ett fågelbo och mitt smink är utsmetat runt ögonen och ner över kinderna. I pannan har jag ett ärr från något som jag antar att jag skar mig på i gräset. Det är blodigt runt ärret och det får mig att se ut som något från en skräckfilm. Jag gör en grimas mot min spegelbild och vänder mig sedan till killen igen.
"Du sa något om en dusch va?" Frågar jag och biter mig i läppen.
"Följ med här." Säger han och går uppför trappan.
"Du kan till och med få duscha själv om du vill." Säger han och räcker mig en vit handduk när vi kommer fram till badrummet.
"Tack" Svarar jag sarkastiskt och tar ifrån honom handduken.
Jag stänger in mig i badrummet och krånglar mig genast ur klänningen. Jag känner att jag borde sticka så fort som möjligt, det är inte rätt att han hjälper mig så här mycket. Jag hittar en flaska schampoo; det doftar herrparfym men jag bryr mig inte om det utan schamponerar in håret med det ändå. Jag gnuggar bort allt smink från ansiktet och känner mig som en ny människa när jag kliver ut.
Jag virar handduken runt kroppen och går sedan ut för att leta reda på killen som jag fortfarande inte vet namnet på. Jag kan inte ta på mig klänningen; den är jättesmutsig av all jord från gräsmattan, jag får hoppas att han är vänlig nog att låna ut något till mig.
"Åh förlåt, jag ska hämta kläder till dig." Säger han när han ser mig och springer genast bort till ett sovrum.
När han kommer tillbaka håller han i ett par svarta mjukisbyxor och en grå hoodie. "Inte det snyggaste kanske, men det är nog det som passar bäst." Säger han och räcker det till mig samtidigt som han skannar av mig med blicken. "Du ser ju helt okej ut nu utan all smuts." Säger han och flinar och jag gör en grimas innan jag låser in mig i badrummet igen.
Jag byter om till kläderna han gav mig och går sedan ut igen med min klänning i handen. Mitt hår hänger okammat över ena axeln och jag har fortfarande ett rivmärke i pannan, men jag ser betydligt bättre ut nu än vad jag gjorde innan.
"Jag heter Max förresten." Säger han och sträcker fram handen när jag kommer ner till köket.
"Sam" Säger jag och skakar hans hand.
"Jag känner att du hittade mitt schampoo." Säger han och flinar.
"Ja, det luktar riktigt gott, jag funderar på att köpa ett sådant själv." Säger jag och flinar tillbaka mot honom.
"Vill du ha något att äta?" Frågar han och gör en gest mot köksbordet där det redan står lite frukost framdukad.
"Nej, du har redan gjort tillräckligt; du ska inte behöva ge mig mat också." Svarar jag och tar ett steg bakåt mot hallen.
"Det är okej; du måste vara hungrig, själv håller jag på att svälta." Säger han och hans leende övertygar mig. Det är nog okej då, annars hade han ju inte frågat. Sanningen är att jag också är väldigt hungrig så jag har absolut inget emot lite mat egentligen.
"Okej då" Säger jag och slår mig ner vid bordet.
"Har du några minnen från natten då?" Frågar han medan han heller upp ett glas juice.
"Om du menar kyssen så ja, jag kommer ihåg den." Svarar jag och hoppas att vi kan byta ämne.
"Det blev rätt hett där inne." Han flinar mot mig och jag ger honom ett falskt leende.
"Jag var full, jag brukar inte bete mig så." Jag fokuserar på att bre en macka för att slippa möta hans blick. "Det förvånar mig att du inte knuffade bort mig."
"Jag kan ju inte knuffa bort en tjej som är så bra på att kyssas." Jag möter hans blick och flinar när jag ser hans självbelåtna leende. "Ärligt talat var jag också rätt full; jag är inte heller typen som kastar sig över vem som helst." Tillägger han allvarligt.
Vi äter under tystnad en stund medan jag funderar på om jag borde försöka ha kontakt med honom eller om vi bara ska glömma allt det här. Han har varit väldigt trevlig nu och han verkar vara rolig också, men jag vet inte om vi borde lära känna varandra bättre. Fast jag kan egentligen inte döma honom för att han kysste mig tillbaka inatt; det var ju jag som kysste honom först så om han är desperat borde jag väl kalla mig själv det också. Dessutom var även han berusad och hade säkert inte full kontroll över vad han gjorde. Han ser väldigt bra ut också, i sitt blonda, lite ruffsiga hår och sin vältränade kropp.
"Jag borde dra nu, jag har redan stannat här alldeles för länge." Säger jag och reser mig upp när jag är klar.
"Bor du nära?" Frågar han och följer med mig ut i hallen.
"Ja, det tar kanske en kvart att gå eller något." Svarar jag och ler.
"Du kommer tillbaka med kläderna snart va?" Frågar han och jag kan nästan höra den dolda meningen: vi ses igen snart va?
"Jadå, det var trevligt att träffa dig Max, vi kanske ses på nästa fest." Säger jag när jag har gått ut på verandan.
"Ja, då kan du få sova inne om du vill." Svarar han och blinkar med ena ögat vilket får mig att skratta.
"Tack, vad snällt." Säger jag och lägger handen för hjärtat.
"Vi ses" Säger han och nickar åt mig innan han stänger dörren.
Medan jag går längs gatan på väg hem funderar jag på allt som just hänt. Borde jag lära känna honom bättre? Egentligen kände jag inget särskilt för honom men jag tycker ändå om det lilla jag fått se av honom. Hade jag fått välja hade jag gärna blivit kär i honom, han är rolig, charmig och otroligt het. Samtidigt finns den varnande tanken kvar i bakhuvudet; kärlek är något man ska vara försiktig med, många gånger kan det skada mer än vad det kan göra gott.
Flashback (ca ett år tidigare)
Jag vaknar med ett leende på läpparna och sträcker ut handen för att bekräfta att han faktiskt är där. Jag har haft en underbar natt och jag tror att jag är kär på riktigt den här gången. Till min förvåning kan jag bara känna vecken på lakanen emot huden på mina fingrar; han har säkert gått på toa eller någonting. Jag öppnar ögonen och ser att det mycket riktigt är tomt bredvid mig, i hela rummet faktiskt. Jag kliver upp ur sängen och sätter på mig en morgonrock innan jag hoppfullt tassar ut i hallen; han kanske har gått upp tidigare för att fixa frukost åt oss.
"Vad gör du?" Frågar jag förvånat när jag ser honom stå vid dörren, påklädd och allt.
En skyldig blick skymtar till i hans ögon innan den snabbt försvinner igen. Min blick växlar mellan hans ansikte och handen på dörrhandtaget.
"Vart ska du?" Frågar jag och skjuter undan tanken som försöker tvinga sig fram. Nej, det här händer inte, inte igen.
"Jag ska gå." Svarar han och fastän att det är rätt självklart med tanke på hans position blir jag chockad.
"Men vart?" Frågar jag och vågar inte röra mig en millimeter.
"Amand..." Hans röst tonar bort.
"Kommer du inte ens ihåg vad jag heter?!" Utbrister jag och känner hur ilskan hotar att tränga fram.
"Jo, asså...nä..." Han ser skamset ner i golvet och jag känner hur mitt ansikte börjar färgas rött.
"Och nu tänker du bara sticka?! Vad har du för förklaring?! Att allt bara var något tillfälligt, eller vadå?!" Min röst ekar i lägenheten men jag bryr mig inte; det här kommer han fan inte ifrån utan någon förklaring.
"Ja...det var inte meningen att du skulle vakna..."
"Hade det varit mer okej om jag inte hade vaknat?!" Utbrister jag och drar morgonrocken tätare runt kroppen.
"Jag trodde inte att du skulle ta det så allvarligt, jag brukar inte ha förhållanden." Han börjar se en aning irriterad ut men det gör mig bara ännu argare; är det någon som ska vara arg så är det jag.
"Stick! Kom aldrig tillbaka; jag vill aldrig se dig igen!" Jag rusar fram och öppnar dörren för att sedan ge honom en hård knuff för att få ut honom ur lägenheten. Tårarna hotar att tränga fram bakom ögonlocken men jag tänker absolut inte - under några omständigheter - låta honom se mig gråta.
"Vad var det du hette?" Frågar han när han har gått ut i trapphuset.
"Det kan du skita i din jävel!" Jag slänger igen dörren så hårt att jag med all säkerhet väcker grannarna, men det bryr jag mig inte om; just nu är jag så arg att jag bara har lust att riva hela lägenheten.
När Simon erbjöd sig att följa med mig hem från festen igår svarade jag ja utan att tveka; vi hade umgåtts en del under kvällen och han var jättecharmig och vi hade superkul. Jag kände honom inte sedan tidigare men det kändes ändå rätt och därför bjöd jag in honom här sent under natten när vi hade lämnat festen. Vi båda hade dessutom druckit en del och jag var charmad av honom; när han kysste mig fanns det inga tankar på att något kunde gå fel och berusningen gjorde att det pirrade extra mycket i kroppen. När han sedan ville gå längre stoppade jag honom inte; jag var allt för uppslukad av honom och jag var säker på att det var rätt.
Nu sitter jag här i hallen med ryggen lutad mot dörren och tårar rinnandes nerför kinderna. Varför lär jag mig aldrig? Det var dumt första gången och nu har det hänt flera gånger. Jag borde inte gå med på att de följer med mig hem redan samma kväll som vi träffats men varje gång det händer är jag så övertygad om att det inte kommer att bli som förra gången; den här gången är det rätt, den här killen är inte som den förra, han kommer inte att lämna mig. Men det slutar alltid likadant; allting känns underbart under kvällen men på morgonen rasar allting samman.Varför har jag gått på det flera gånger? Jag vet inte. Jag har inget bättre svar; att jag har varit berusad varje gång påverkar såklart mycket men det finns också något annat där; en längtan efter att ha någon som älskar mig och någon som jag kan ha ett sådant där underbart liv med som de har på filmer och i böcker, en längtan efter en förändring, en längtan efter att ha kul på kvällen utan att få hjärtat krossat dagen därpå.
Jag gav bort min kropp till den där jäveln och han bara klev över mitt hjärta och stack. Jag vet att det var dumt av mig men om du hade känt som jag kände igår så hade du förstått; det kändes så rätt, allt kändes helt perfekt. Han var som en drömkille och det fanns inga spår av den där playern i honom då; det var som om det var en helt annan människa jag mötte idag.
Det är ju självklart inte så att jag blir störtförälskad i någon samma kväll som jag träffat dem men jag tycker ändå att man kan visa lite mer respekt om man har gått så här långt tillsammans. Just nu känner jag mig bara väldigt utnyttjad istället.
Jag torkar ilsket bort tårarna som blött ner mina kinder, han är inte värd en enda tår, jag borde inte sitta här och lipa.
All min besvikelse går över i ilska istället och jag känner hur pulsen ökar och hur naglarna gräver sig in i mina handflator. Det här var sista gången; jag lovar mig själv det nu; det här kommer aldrig någonsin att hända igen. Jag vet att det inte går att lita på någon och jag tänker aldrig mer förnedra mig själv så här.
Jag sparkar till en sko så att den dunsar in i dörren och sedan faller ner på golvet igen. Ett frustrerat ljud lämnar mina läppar och jag rusar in i sovrummet för att byta om till träningskläder; jag behöver den där boxningssäcken nu, annars kommer jag att vända upp och ner på hela lägenheten. Jag kommer inte att låta någon lägga sina händer på min kropp igen, jag har fått nog av det här nu. Jag har varit alltför lättillgänglig; de har bara kunnat charma mig lite så har de fått som de velat och jag ångrar mig djupt nu. Jag kommer inte att tillåta mig själv att hamna i en sådan här situation igen.
Flashback slut
***
Jag skjuter undan tankarna samtidigt som jag ökar på takten. Jag är ute och springer en runda för att få lite frisk luft. Det där var för över ett år sedan och jag borde ha glömt det nu; jag är inte sådan längre. Något hände den dagen; jag förändrades efter det, det var som om jag helt plötsligt blev mycket mera självsäker. På den tiden var jag väldigt medveten om vad alla tyckte och tänkte om mig men det har jag inte varit sedan dess, nu bryr jag mig inte ett skit om vad andra har för åsikter om mig. Jag har bara det här livet och jag tänker inte slösa bort det på att försöka bli älskad av alla. Det spelar ingen roll vad man gör; det finns alltid folk som inte tycker om en men det finns ingen anledning att bry sig om det. So what om folk inte gillar dig, du har fortfarande dig själv och om du är tillräckligt stark så räcker det tills du hittar någon som ser ditt rätta värde.
----^^^----
Hej!
Lägg märke till att det finns en rollista nu. Det kommer även att komma bilder på karaktärerna senare och ni kommer att få veta mer om dem, men nu kan ni se vem som spelar vem i alla fall.
En av karaktärerna - Andrew - har inte kommit in i bilden än men han kommer snart att dyka upp; det är han som är på bokens omslag btw. ;)
Hoppas ni har ett bra sommarlov och glöm inte att rösta när ni ändå är här så blir min dag mycket bättre. :)
//writer003