Jag stirrar på smset jag fick och kan knappt förstå vad det står i det. Det är ganska tydligt att han försöker få till något med mig men det kom så ... fort.
Jag läser det om och om igen men så fort jag ska svara blir det helt svart i huvudet. Innan jag ens hinner tänka längre kommer ett nytt meddelande upp och jag läser det långsamt.
"I'm literally gonna google it up if you don't tell me."
Paniken väller upp i mitt bröst, den här mannen säljer och köper droger. Han är säkert kapabel till ännu värre saker.
Mina fingrar travar över tangentbordet och försöker komma på något bra att skriva.
"In the middle of nowhere," skriver jag snabbt och ser direkt att han har läst det.
Så han sitter inne i vår konversation?
Jag ser att han skriver och går snabbt ut ur konversation. Bara för att han är stalker betyder det inte att jag måste vara det. Jag får en notis från konversationen och läser smset.
"And where exactly?" Jag biter i min läpp.
"Don't know."
"You don't fucking know?!"
"No." Jag märker det knappt men andning existerar inte i min värld just nu. Jag är alldeles för rädd för att ens låta, och jag vet inte ens varför. Han är ju inte här.
"You know. Tell me."
"I don't know!"
"That's it. See you tonight, and if you don't open your window it won't be fun for you."
Jag biter i min läpp och ser på min telefon med stora ögon. Han vet väl inte ens vart jag är?! Jag tar ett djupt andetag och svarar honom, även fast jag inte borde.
"You don't even know where I am."
"Never heard of Google, baby girl?" Jag ser hans flin genom telefonen.
"Do you even know what to google."
"Sorry to break your heart, baby. See you tonight."
Jag biter i min läpp och reser mig upp men när jag ska gå ut springer jag på min rumskompis, som direkt märker att något är fel.
"Is everything alright?"
"Ehm, yeah", säger jag med grötigare röst än vanligt.
"You sure? You look a little pale."
"Yeah, everything is fine", säger jag och pressar fram ett leende, som hon besvarar utan att ifrågasätta så att jag kan fortsätta gå. Jag går till köket och gör en macka till mig själv medan jag fortfarande är nervös från samtalet tidigare.
Vi har ledigt från lektioner idag, då vi alla är ganska trötta från utflykten till London dagen innan. Det märks ganska tydligt i matsalen, eftersom klockan snart är tio men mer än hälften av alla på språklägret sitter här och äter. Jag undrar om de är helt nyvakna, eller har det som mig och har varit uppe i nästan trettio minuter. Minus ett creep som vill veta vart en bor någonstans. Dock ska jag vara tyst, jag ogillar ju inte att han håller på med mig. Jag önskar att jag gjorde det men jag kan knappt tvinga mig själv till det.
Jag sätter mig bredvid två tjejer som bor i rummet bredvid mitt och börjar prata med dem medan vi äter vår frukost. De undrar vad jag gjorde i London och jag svarar, precis som till min rumskompis, att jag besökte en gammal vän som bor där.
"That was why I didn't see you during the entire day!" utbrister en av dem och jag ler mot henne medan jag nickar.
"What did you two do?" Jag tar en bit av min macka och ser på dem medan de tänker på vad de ska berätta. Om de ska ljuga precis som jag eller om de ska berätta sanningen för att de inte har något att dölja.
"Just went shopping like everyone else", skrattar dem tillslut och jag kan inte undvika att skratta med dem.
"Did you have a good day?" frågar jag medan jag tar sista bettet av smörgåsen och sköljer ner det med te.
"Yup, and you?"
Jag nickar och ler, och stannar kvar tills båda har ätit upp. Vi går upp till rummen tillsammans innan dem går till sitt och jag går till mitt.
Jag tar upp min telefon och ser att jag inte fått något nytt meddelande, så jag skriver snabbt till min mamma att jag mår bra och att jag saknar hela familjen där hemma. Jag älskar att vara här och jag har lärt mig så mycket, men det skulle vara 100 gånger bättre att få göra det med min familj och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade hemlängtan.
Men även när jag skickat smset till mamma har jag en klump i min mage, det känns som att något saknas. Jag sluter mina ögon för att försöka få styr på mina känslor och tankar.
Jag vill ge mannen adressen hit, det gör jag faktiskt, men jag vet att det skulle vara en dålig idé och jag känner honom inte ens. Inte mycket iallafall. Jag vet inte om han bara skulle komma hit för mig eller om han är en galen mördare som kommer döda alla här. Eller droga dem och köra dem och sen våldta dem. Eller allt i sig. Jag öppnar mina ögon och går in i vår konversation igen och läser igenom nästan allt. Innan jag hinner övertänka det ännu mer skickar jag adressen hit men till min fasa så gör det inget bättre utan får bara suget i magen att bli större.
"Gjort är gjort ...", mumlar jag och hör ett pling komma från min telefon. Jag låser upp den och läser vad han har skrivit.
"Thank you so much, baby. Can't wait to see you again."
Det skulle kunna vara värre, men efter bara några minuter är det svarta prickar framför mina ögon och jag vet inte alls vad jag ska göra. Jag kan ju inte säga till någon utav ledarna, de skulle tycka att jag var helt dum i huvudet som började prata med mannen från början.
Jag sluter mina ögon och försöker att andas normalt och tillslut så har jag bara en tjock klump i magen. Som vanligt när jag känner såhär stoppar jag in mina hörlurar i mobilen och sätter på musik medan jag tar upp min bok och fortsätter att läsa i den tills det är lunch.
Jag märker att jag fortfarande har pyjamas på mig och måste skynda mig att sätta på mig riktiga kläder, och kan inte hjälpa att lägga mer omsorg på vad jag sätter på mig, innan jag springer ner till matsalen och lägger upp mat på min talrick. Jag går mot ett bord som min rumskompis sitter vid även fast jag inte känner de andra.
"Do you like the book?" säger hon med ett lätt flin och jag skrattar lågt och nickar.
"Yeah, it's great", ler jag. Vi pratar under hela lunchen, med resten av bordet också innan vi bestämmer oss för att gå ut. På gården har de en volleybollplan där jag, min rumskompis och hennes kompisar gör upp lag och spelar tills klockan är minst fyra.
När jag går in igen är jag helt svettig, och går direkt till duscharna och står där i en stund. Efter en dag som den här är det skönt att få slappna av under det varma vattnet.
När jag går tillbaka till rummet har jag en dålig magkänsla. Jag spenderade minst två timmar i duschrummet, en för att duscha och den andra för att göra mig i ordning för att sova. Jag öppnar dörren till sovrummet och ser min rumskompis stå och samtala med mannen som jag träffade på min dag i London.
Vad fan gör han här?
Han nickar mot mig och min rumskompis går ut med ett flin på sina läppar och viskar i mitt öra. "You never told me your old family friend was so hot."
Och jag kan inte hjälpa att rodna.
----------------
EYYY. Yoyoyo. Saknat mig?
Har inte uppdaterat på två månader, så jag tog mig i kragen och skrev ett ganska så långt kapitel (även fast det är runt normallängd xD). Men jag har snart jullov så jag tror att jag kommer uppdatera snart igen! När får ni jullov?
Vad tyckte ni om kapitlet och vad tror ni kommer hända härnäst?
Rösta, kommentera och ha det jättebra!
xx Zenderilla