Efter ett tag blir man van vid allt blod och inälvor. Vaknar man bredvid ett ruttet lik känner man knappt någon doft längre. Problem är numera skydd, mat och vatten. Problem förut var lite batteri på mobilen eller tåget som var försenat. Tågen går förresten någon gång då och då. Det är alltid någon idiot som tror att det är säkert att använda dem.
Världen är annorlunda. Så mycket mer annorlunda. Man måste vara försiktig, extremt försiktig. Det är inte ofta man stöter på någon som är pålitlig. Min senaste partner övergav mig vid en attack för att han var skraj. Jag klarade mig men det vet inte han om. När man läste böcker om detta när världen var normal så trodde alla alltid att man var tvungen att vara minst två för att klara sig. Det funkar i novellerna men i verkligheten överlever man bäst själv. I mitt fall med en hund också.
Jag reste på mig. Natten hade varit lugn till min förtjusning, Poo skällde inte, hon bara låg helt stilla och lyssnade. Poo är en väldigt stor ljushårig labrador. Jag räddade henne när hon var valp från en familj som tänkte skicka ut henne som lockbete. Jag förstår att överlevnad är ett faktum, men jag hade inte hjärta att lämna en liten valp kvar. Nu är det tre år sedan jag räddade Poo.
"Vad är det?" frågade jag och klappade henne på huvudet. Poo satt helt stilla med öronen på spänn.
Bland det bästa med Poo var att hon hade lärt sig skillnaden mellan levande och icke-levande människor. När en icke-levande var i närheten låg Poo helt stilla med baken mot mig, skyddande. Om det var en levande i närheten lade hon sig på mig, markerande.
"En till? Jag trodde jag fick alla igår." Jag fifflade bland min lilla vapensamling och drog fram en pilbåge och en pil. Jag knackade på Poos rumpa. Hon ställde sig upp och stötte tassen två gånger i marken. Två var i närheten.
Jag suckade och drog fram min machete istället. Jag gav Poo en gest att stanna innan jag smög ut. Det var inte mycket till skydd jag hade byggt. Jag hade plockat upp granris och fäst det på en tjock gren till ett liknande tält. Den icke-levande jag hade dödat igår hängde på grenen ovanför. Inälvorna och blodet rann nerför granriset. Lukten var både jag och Poo vana vid.
Jag smög fram, kollade på himlen och fortsatte österut. Jag gick inte för långt och när jag inte hörde något gick jag tillbaka. De var för långt bort. Jag inspekterade det så kallade tältet och beslöt mig för att stanna några nätter till. Granen låg precis vid en klippa och bakvägen - ifall vi skulle bli instängda - var gömd bakom tältet ner till en sjö. Det fanns dock inte mycket mat i skogen. Allt jag hade hittat dagen innan var blåbär, smultron och några rötter. Idag hoppades jag stöta på en hare eller, ännu bättre, ett rådjur. Det fanns mycket barrträd och lövträd så något rådjur måste finnas. Ett vildsvin vågade jag inte stöta på, jag såg aldrig skillnad på hona och hane och honorna hade oftast ungar.
Poo väntade lydigt på mig vid tältet. Hon satt upp och viftade med svansen. Hon gick ut ur tältet och lade sig ner framför öppningen, de två icke-levande hon hade hört innan verkade vara borta. Jag lade tillbaka macheten i vapensamlingen och gömde den bakom en lös sten på klippväggen. Jag var nog den enda levande här på flera mil men jag var alltid på den säkra sidan. Det hade tagit mig ett bra tag att samla ihop alla vapen jag bar på nu och jag tänkte inte förlora något. Födan jag hade hittat dagen innan och resterna av köttet från en älg som jag hade haft turen att stöta på för några veckor sedan tog jag med mig. Jag kastade en bit kött till Poo och tuggade på en bit själv. Poo slafsade gladeligen i sig köttbiten. Jag satte på mig pilkorgen och drog en pil genom bågen. Poo såg det. Dags att jaga. Hon gick lugnt bredvid mig när vi smög oss närmre en vid bäck inte långt från tältet. Jag gömde mig bakom en tjock gran och kastade småstenar på andra sidan. Inget. Jag knackade mig på näsan framför Poo, hon skulle vädra. Hon sträckte upp nosen i luften och lydde. På något sätt hade jag lyckats dressera henne och hon hade av någon anledning valt att stanna.
Hon lade huvudet på sned efter en stund och körde ner nosen i marken. Hon hade fått upp ett spår. Jag följde efter henne några kilometer när hon plötsligt stannade tvärt och en dov morr i hennes bröst sträckte sig upp i halsen. Jag hyschade henne och såg mig omkring. Morr betydde att ett annat rovdjur var i närheten, så långt norrut som vi var så var vi nog nära ett varg revir. Vargar hade jag ingen lust att träffa på så vi gick tillbaka och jag gav henne tecken att fortsätta vädra. Det tog nästan hela förmiddagen att stöta på rådjuret som Poo hade sniffat upp. Det stod och drack vatten lite längre västerut vid den breda bäcken. Jag hukade mig och Poo satt helt stilla. Vi var ungefär tjugo meter från djuret. Jag spände bågen och gjorde mig redo för att döda. Djuret var dött inom några sekunder efter pilen hade trängt igenom hjärtat och lungorna. Jag gick fram och började slakta det. Pälsen, köttet och senor behöll jag. Poo slafsade i sig rådjurets lever och annat gott som hon hittade. När jag var tillbaka vid tältet lämnade jag pälsen och tog med mig köttet till en avlägsen plats nere vid sjön. Där öppnade jag eld och grillade köttet. Det var tålmodiga uppgifter. Medans köttet grillades så var jag alltid på min vakt för främmande. Poo hjälpte men om någon siktade på mig med ett gevär så skulle jag aldrig ha en chans. Jag ryste.
Framåt skymningen hade jag lyckats fånga en ekorre och andra växter. Jag hällde varmt vatten på den icke-levande vid tältet och lade mig ner på den nya pälsbädden för att sova.
Den natten hade jag inte lika tur. Jag vaknade av att Poo slog mig i ansiktet med svansen. Hon stod på helspänn. Baken mot mig. Hon spetsade öronen häftigare än förut och vred huvudet och vänster. Nu var de nära. Jag drog åt mig henne och lade handen om skaftet på macheten. Den döda icke-levandes lukt skulle fungera som ett skydd som betydde att det inte fanns levande här. Det verkade inte fungera i början. När Poo visade huggtänderna hörde jag dova, jämrande läten och kvistar som bröts under tunga vikter. De måste ha varit säkert 30 meter från tältet innan Poo började slappna av. Jag tänkte på djurkadavret jag hade slaktat förut, de måste säkert ha lockats av det. När Poo lade sig ner för att sova somnade jag också, fortfarande med en hand på macheten.
Nästa gång jag vaknade hade solen gått upp. Jag bestämde mig på en gång för att packa ihop mina grejer. Macheten, kniven, pilbågen och korgen och en liten pistol som knappt hade ammunition kvar. Födan, pälsen, benen och lite extra kläder fick plats i min ryggsäck. Pilkorgen hängde på sidan av ryggsäcken, bågen över axeln och macheten redo för en icke-levande.
Poo och jag arbetade oss söderut. Det var snart augusti och när vintern kom ville jag helst bo i en stad. Det skulle bli svårt att hålla värmen utomhus så långt norrut bara jag och Poo.
Jag hade givetvis inte alltid levt såhär. Innan helvetet bröt loss så hade jag haft ett bra liv med mina föräldrar och syskon. Sen kom dem, sen kom nyheterna, sen kom helvetet. De första som dog var de ute på landsbygden. Så nära kyrkogårdarna så lockades de icke-levande fram och härjade. När de blivit fler så kom de till storstäderna. De lockades av lukten av levande kött. Många icke-levande dog. Vi levande människor kan en sak väldigt bra och det är död och förstörelse. Så de flesta klarade sig den första vågen. Men när den andra vågen kom splittrades vi levande. Man fick lita på sin magkänsla. Vissa stannade kvar i husen, andra sökte sig till andra länder. Sen fanns det dem som jag som levde ensamma. Det var inget jag hade valt riktigt, det var något som bara hände.
I fyra års tid har de levande levt såhär. Hungriga, rädda, törstiga, frusna, skadade. Alla hade en bakgrund. Det första jag tänkte på när nyheterna kom var vem som skulle dö först av mig och min sociala krets. Sedan tänkte jag på mitt ex och när de levande splittrades så försökte jag söka upp honom men utan resultat. Hans hus var nerbränt. Många skulle säga att han hade gått bort han också men min magkänsla sa att han inte skulle ge upp så lätt.
När jag och Poo hade vandrat söderut i en vecka så stötte vi på en liten by. Jag backade undan först. I byar fanns det alltid en hop med icke-levande på minst tjugo stycken men Poo verkade vara lugn så vi fortsatte. En skylt talade om var vi befann oss. Vi var många mil från huvudstaden men det var lugnande att vi började närma oss. I byn fanns det några apotek och mataffärer. Jag väntade mig inte att det skulle finnas så mycket kvar men på apoteket fann jag smärtstillande medel och antibiotika. Jag tog även några hundmediciner. I mataffären letade jag främst efter kvinnosaker. Helvetet hade en baksida för kvinnor, mens, och mitt förråd för sådana hygien artiklar var snart slut. Det var mycket som var kvar på den avdelningen och det tackade jag för. Poo stack iväg och kom tillbaka med en stor köttklubba. Jag log. Medans hon låg och tuggade på benet så gick jag runt och samlade på mig mer av den lilla födan som fanns. När jag kom tillbaka så såg jag en skjutdörr svaja bakom köttdisken. Icke-levande kunde inte använda dörrar, det var en levande i lokalen. En betryggande och rysande känsla. De levande var menade att vara bättre än icke-levande, men en del fann humor i att jaga levande också. Sjuka jävlar. Jag gick runt köttdisken och kikade in i det runda fönstret. Det var en man där inne som hukade sig ner. Han såg inte ut att vara beväpnad. Jag vinkade åt mig Poo och tog upp en papperskorg och kastade bort den. Skramlet fick mannen att resa sig upp och vrida på huvudet. Jag drog mig undan och väntade på att han skulle putta upp dörren. När han gjorde det såg vi varandra i ögonen. Människan som jag trodde hade varit en man var egentligen en pojke. Någon centimeter kortare än mig. Han stirrade på mig i skräck och sedan på min machete. Han backade några centimeter.
"Var inte rädd" sa jag snabbt och räckte upp handflatorna. "Jag är ofarlig om du är."
"V-v-vem är du?" Stammade han fram med en svag röst.
"En överlevande som du." Jag studerade honom från topp till tå. Han verkade inte vara så skadad eller frilufts byggd som jag var. "Hur länge har du levt här?"
Han rynkade på ögonbrynen och svett rann ner i pannan.
"I-i-i t-två år-r snart." Viskade han.
"Hur har du klarat det?" Frågade jag förvånat. Han svalde.
"Jag och min syster har levt på maten här och i transporterna utanför. Vi har tagit en massa kläder för att hålla oss varma." Han stammade inte lika mycket längre. Poo satt lydigt vid min sida.
"Har ni inte varit ute något alls?"
"N-nej, vår mamma sa åt oss att stanna här." Hans ögon tårades. "Hon sa att hon och pappa skulle komma tillbaka." Han började gråta.
"Schhh!" Hyschade jag. "När sa de det?"
"För flera månader sen." Sade han med gråten i halsen.
Jag suckade och drog ihop ögonbrynen.
"Jag är ledsen, men jag tror inte att de kommer tillbaka."
Pojkens ögon var rödglansiga. "Min syster är sjuk." Viskade han.
"Ta mig till henne så kan jag ta mig en titt."
Han tvekade. "Hon är allergisk mot pälsdjur."
Det är därför hon sa åt er att stanna här, tänkte jag för mig själv. Poo följde efter mig innanför skjutdörrarna. "Stanna." Sade jag. Poo satte sig ner.
"Det är en fin hund." Kommenterade pojken blygt.
Du anar inte, tänkte jag stolt och tacksamt.
Av de sjukdomar jag stött på tidigare var pojkens syster väldigt lätt att bota. Jag gav dem smärtstillande, rengjorde såret och lite medicin mot blodförgiftningen. Hon hade fått ett stort sår på benet som varade och synliga röda trådar bröt ut från det som ett spindelnät. Tydligen hade hon ramlat på något vasst när hon var ute och letat efter varmare kläder. Systern kunde inte ha varit mer än 12 år när jag såg henne.
Pojken ville att jag skulle stanna, mestadels för Poo men också för att de var rädda. Jag sa att jag var på väg mot de större städerna och inte kunde stanna här. Hans min skar i hjärtat. Men jag mindes alla andra gånger jag hade haft levande sällskap och eftersom systern dessutom var sjuk så lockade det inte att ta med dem. Jag gav pojken en kram.
"Jag kan inte ta hand om er, jag är ledsen." Sade jag sorgset. "Men ni är inte ensamma, ni har varandra. Samla på er vapen och mat. Vatten och värme är er bästa vän." Jag letade i ryggsäcken efter min lilla armékniv. "Här." Sade jag och gav pojken kniven. "Också din bästa vän i hotande situationer."
Han nickade med tårar i ögonen och tog emot kniven. Jag lade min hand på hans axel. "Ni har inget att vara rädda för. Ni har klarat er här i två år. Har du dödat en icke-levande någon gång?" Han skakade på huvudet. "Sikta mot huvudet, hugg av det om du måste, sen förstör du hjärnan." Han rös. "Det är inte farligt, du räddar både ditt och din systers liv." Jag nickade åt pojken så Poo skulle gå fram.
Poo travade fram och stötte i nosen i pojkens ben. Han klappade henne på huvudet sen kramade han om henne. "Hejdå."
Jag log sorgset. Som sagt, helvetet. Jag hade fullt upp med att ta hand om mig själv och Poo. Om det kom en attack var det mycket lättare att rädda sitt eget skinn.
Ändå tvekade jag på fotsteget ut från köttdisken. Jag vände mig om och såg honom gå tillbaka med tunga steg till sin syster. Kunde jag stanna två nätter här? Jag kunde lära dem överlevnad och sedan dra. Jag suckade.