Bryan kom inte till skolan på två veckor.
Löven blev gula och hösten kom.
Jag hade inte fått hans nummer. Han hade bara fått mitt hemnummer, men inte ringt.
Han hade varit så snäll mot mig och jag tänkte på honom varje dag.
Susanne hämtade mig vid skolan.
Jag klev in i bilen och satt mig.
- Hur har det varit i skolan idag? Frågade hon och började köra.
- Bra, antar jag. Sa jag trist.
Hon sa inget mer på vägen hem.
När jag kom hem ville Fredrik prata med mig.
- Gumman, Kristian har rymt. Sa han oroligt.
- Va? Varför?! Sa jag förvirrat.
- Jag var för sträng mot honom. Svarade han ledsamt.
Susanne kom in med tunga, hårda steg.
- Nej det var du inte!... Och ta det lugnt Lovisa, vi kommer hitta honom. Sa hon.
Jag hade så mycket oro.
Bryan hade inte kommit till skolan på två veckor och min bror Kristian hade rymt.
Då ringde telefonen. Jag gick snabbt och svarade.
- Hallå, det är Lovisa? Svarade jag tyst.
- Hej, det är Bryan. Sa han.
Jag hade saknat hans röst.
- Åh, jag har varit så orolig! Hur mår du? Frågade jag högt.
- Jag är okej, jag klarar mig och jag kommer till skolan imorgon. Svarade han snällt.
- Vad bra! Det är inte samma plats där utan dig. Sa jag blygt.
Vi stod och pratade ganska länge.
Susanne stod och lagade mat bakom mig.
- Vem var det? Frågade hon nyfiket när jag hade lagt på.
- En vän. Svarade jag.
- Är det en kille? Sa hon retande.
Jag svarade inte, utan gick och satt mig.
Efter maten gick jag och la mig på en gång. Men jag var så orolig, så jag kunde inte sova.
Jag hoppades att Kristian mådde bra. Jag var då orolig för honom. Han var ju min bror, fast vi hade olika föräldrar.
När jag vaknade på morgonen var jag ganska trött. Jag ville sova mer, men jag var tvungen att gå upp. Jag ville inte komma sent.
Jag var glad för att Bryan skulle vara i skolan. Det var verkligen en lättnad.
Fredrik körde mig till skolan som vanligt.
Jag gick till rastgården och Bryan var redan där.
- Hej! Sa han glatt.
- Hej! Svarade jag lika glatt.
Vi gick in i skolan tillsammans.
Folk viskade där vi gick.
- Han har inte varit i skolan på 2 veckor? Viskade en tjej.
- Han är ju en skolkare, det förvånar mig inte. Sa en annan.
Jag ville bara slå till dem.