Wincent
Jag slår upp ögonen och undrar först var jag är någonstans. Sedan känner jag igen de mörkblå väggarna. Jag är hos Måns.
Vi rökte varsin joint igår. Eller tre var kanske? Jag minns inte exakt. Bryr mig inte heller. Bryr mig inte om att mitt huvud snurrar eller att jag ska till den där skolan och fixa till min kukfrånvaro. Fuck allt sånt. Inget sånt är betydelsefullt när det finns annat som lättar på smärtan. Åtminstone för en liten stund.
Jag sätter mig upp på den tunna madrassen jag ligger på och möts av Måns leende. Eller grimas. Han mår förmodligen ungefär lika surt som jag. Men allt det där är ändå värt ruset.
Jag sneglar på mobildisplayen. 07:06. Jag kommer i alla fall hinna i tid till skolan. Jippi.
Jag suckar. Min tröja sitter som klistrad mot ryggen av svett. Fräscht.
"Kan jag ta en snabb dusch eller?" frågar jag Måns och reser mig upp. Alldeles för fort. Jag vinglar till och ett stråk av smärta skär genom huvudet.
"Ja visst, självklart", mumlar han. Han har lagt sig tillrätta med huvudet på kudden igen. Egentligen skulle jag lätt kunna sova bort en dag. Att supa en kväll, ta ett rus nästa mitt i skolveckan är ju skitbra taktik.
<><><><><><><><>
Jag får syn på min spegelbild i ena garderobsdörren när jag kommer in i Måns rum igen. Jag drar handen genom mitt fuktiga, nyduschade hår och synar min bara överkropp. Jag stryker lite med fingrarna över tatueringen vid högra bröstet. Den är fan min bästa. Jag har en del på armarna också, men den på bröstet är absolut den snyggaste. Det är en mörkröd drake. Jag har alltid älskat drakar. När jag var yngre brukade jag berätta historier om dem för Bianca. Ibland hittar jag fortfarande på historier när jag ska sova. Tyst i huvudet. Det är det enda hälsosamma som faktiskt kan göra mig lugn.
Jag öppnar Måns garderob och drar en grå huvtröja över huvudet. När jag vänder mig om mot honom märker jag att han stirrar.
"Jag får låna en tröja?" skrattar jag och håller upp händerna framför mig. Måns rodnar, men nickar sedan. Varför rodnar han? Det är inte första gången jag lånar hans kläder. Eller står shirtless i hans rum. Som om det skulle störa honom?
Jag låser upp mobilen och ska precis ringa Ludde om skjuts, när jag ser att jag har ett utgånget samtal från klockan 02:27. Mitt under ruset. Jag håller andan när jag ser vem det är till. Mika.
Min puls stiger. Vad har jag sagt? Vad har jag snackat med henne om? Jag söker i mitt minne, men allt efter jointarna är svart. Det enda jag minns är att jag vaknade upp på madrassen i Måns rum. Det är inte sant. Snälla, jag orkar inte. Helvete.
Jag drar mig frustrerat i håret och vänder mig till Måns igen.
"Du minns inte om jag pratade med någon inatt? Och vad jag sa?" Han ser roat på mig.
"Minns bara att du var helt väck, precis som jag", svarar han. Jag är nära att slå knytnäven i spegeln, men jag hindrar mig själv bara ett par millimeter innan knogarna når glaset. Måns flyger upp från sängen.
"Wincent, vad är det? Är det en tjej?" Han låter tystare när han nämner det sista. Har han problem med nån av sina tjejer eller?
Jag fnyser irriterat och vänder mig mot honom.
"En tjej? Tjejer blir sårade hit och dit. Jag bryr mig inte, det vet du. I don't do love", väser jag mellan tänderna.
Jag blir inte kär. Jag går inte på dejter. Eller jo, det gör jag. Fast det jag kallar dejter, kallar jag också förspel. Förspel leder till en enda sak. Det leder till det jag gör. Jag knullar.
Måns suckar och lägger en hand på min axel.
"Wincent, ringde du 'henne' inatt?" Vet han att jag menar Mika? Jag andas häftigt. Frustrerat. Nej det vet han inte. Och jag menar inte alls Mika. Tyst. Bara håll käft.
"Jag måste få veta om jag sa något om... mamma", säger jag långsamt, med knutna nävar. Trots att jag nyss duschade, kan jag känna svetten rinna från hårfästet. Och jag kan inte hindra min röst från att darra. Fan.
Måns vet visserligen om det. Han är den enda på skolan som var vän med mig då det hände. Men bara att uttala mig om henne gör så satans ont. Jag vill bara slå till något. Få smärtan att försvinna. Smärta gör mig arg, för smärta får mig att känna mig svag. Och jag är inte svag. Aldrig.
Jag kommer sällan ihåg rusen längre. Det är för att jag måste röka mer för att uppnå samma tillfredsställande effekt. Samma dölj-all-smärta och yolo-effekt.
Jag skulle ha stängt av mobilen och gömt den i en låda så skulle detta aldrig ha hänt. Nä förresten, jag skulle aldrig ha lagt in Mikas hemnummer i min telefon från första början. Varför gjorde jag det?
För att avlägsna numret som jag automatiskt memorerade och som vägrade försvinna från mitt huvud. Som om jag ville ha hennes nummer. Det vill jag inte. Varför kunde jag inte glömma de sex siffrorna?
Mikas ansikte dyker upp i huvudet igen. FAN FAN FAN. Varför spillde hon den där fucking latten över mig? Och varför ska hon jämt dyka upp i mitt huvud för? Hon förstör mitt liv.
Det liv jag byggt upp som försvarsskepnad. Men det vill jag inte erkänna. Inte ens för mig själv. Hon har öppnat dörrar jag så länge hållit låsta. Det värsta är att hon inte ens har ansträngt sig. Hon bara är. Är där med sin existens. River mina murar bara genom att vara.
<><><><><><><><>
Vi går upp för trappan till skolentrén. Precis innan jag öppnar porten, ler jag stort för mig själv. Det känns falskt. Det ÄR falskt. Men det vet inte folk. De ser mig som någon de själva vill vara. Ibland njuter jag av det, idag blir jag mest äcklad. De vill inte vara mig. Inte om de visste.
Jag springer upp för trapporna. Träningsmatchen var jättebra. Jag avgjorde, med ett mål i åttiotredje minuten. Jag styr stegen in på mitt rum och slänger träningsbagen på golvet. Rycker åt mig handduken som hänger över stolen bredvid sängen och ska precis gå iväg för att duscha, när jag får syn på det svarta kuvertet som ligger på min huvudkudde. Jag får en lustig tanke om typ tandfen och börjar skratta lite åt min dumhet, samtidigt som jag sprättar upp kuvertet med fingret.
Hjärtat bultar hårt i bröstkorgen på mig när jag tänker på det där kuvertet. Det är smutsigt. Bränner fingertopparna utav att hålla i. Jag vill inte tänka på det. Aldrig mer.
Jag sväljer klumpen som uppenbarat sig i min hals och går fram till Oscar som står och flirtar med en ljushårig tjej. När han får syn på mig avvisar han henne konstigt nog direkt.
"Hey, Wincent. Allt lugnt mellan oss?" frågar han och ger mig en vänskaplig klapp på axeln. Jag nickar kort.
Han förtjänar det inte. Inte för hur han beter sig. Men att vara arg på honom gynnar mig inte.
"Låt bli Mika bara", säger jag dovt. Han flinar retsamt, men samtidigt vänligt. Sedan nickar han.
Ludde och Måns kommer fram till oss och vi alla fyra går in i salen. När läraren kollar närvaron kan jag inte låta bli att sträcka ut med armarna. SEE, I'M HERE!
Dessvärre ska jag inte närvara speciellt länge. Tydligen.
"Tegnér, rektorn vill träffa dig", säger kemiläraren så fort han är klar med närvaron. Jag reser mig upp från stolen och suckar ljudligt. Jag vänder mig mot mina polare som flinar lite åt mig. Jag blinkar med ena ögat åt dem, innan jag rör mig lätt bland bänkarna ut till korridoren igen.
"Nå, du ville träffa mig", säger jag charmigt när jag sitter på en stol framför rektorns skrivbord. Hon ser på mig med sina mörkgröna ögon, genom de stålbågade glasögonen.
"Wincent, din närvaro har inte varit speciellt vacker på det senaste...", hon harklar sig. "...halvåret."
Jag ler stort mot henne. Jag vet. Jag super hellre och sover ut på mornarna, än går upp tidigt för plugg.
"Den senaste månaden har det blivit ännu värre", tillägger hon, och hon ler inte, till skillnad från mig. Jag suckar ändå nöjt. Jag kan se i hennes ögon att det irriterar henne, men hon anstränger sig för att behålla lugnet.
"Du tar snart studenten. Inte vill du gå sommarskola efter du sprungit ut?" Jag suckar igen, mindre nöjt den här gången. Jag kanske inte går ut gymnasiet alls då. Synd, verkligen.
Jag halar upp en cigarett och lägger den tillrätta mellan läpparna. Snurrar lite på den med fingrarna. Rektorn ger mig ett strängt ansiktsuttryck.
"Vad?" säger jag och sträcker ut armarna. "Jag har inte tänt den." Än.
Jag för ena handen mot fickan och fingrar lite lätt på tändaren. Rektorn rynkar lite på näsan men fortsätter med sitt pokerface.
"Du missar viktiga saker när du inte närvarar på lektionerna", säger hon allvarligt. Bla, bla, bla. Hur kan hon orka vara så seriös jämt? Hon har ju världens sämsta jobb. Allvarligt, finns det ens någon av eleverna som gillar henne? Nä precis, ingen.
"Jag ger dig en chans till att förbättra dig. Du får behålla ditt studiebidrag också. På ett villkor, du hjälper till med sommarfesten ikväll."
Jag vänder upp huvudet mot henne och jag håller på att tappa cigaretten. Sommarfesten? Den i matsalen med tårta, alkoholfri cider och skitdåliga gamla sommardängor med typ Tomas Ledin? Du måste skämta.
Rektorn ser frågande på mig. Tänker jag ta erbjudandet? Jag himlar med ögonen. Snarare straffet.
Jag tänker först på alla i skolan. Alla som kommer stå och glo. Skulle jag stå och servera gräddtårta på den där dumma skolfesten utan alkohol? Aldrig i livet.
Men sedan faller tanken på pappa och Bianca. Och så lite på pappas studentmössa. Jag lovade att använda den när jag går ut. Han var stolt som en tupp. Den ligger på översta garderobshyllan i hans rum. Väntar på mig. Väntar på dagen. Den nionde juni.
Jag suckar och ser uppgivet på rektorn.
"Okej", svarar jag till slut. "Jag gör det." Jag gör det för pappa och Bill. Och studentmössan.
-----------------
Snabb fråga bara: Vill ni ha en sån där A/Q grej? Fattar knappt själv vad det är hahah, men har sett att andra haft det :) o det kanske kan va kul?
Ha de bäst!
Ciao<3