Jag minns inte mycket av Nickos fest från kvällen innan när jag morgonen därpå väcks av ett dånande ljud intill mig. En aning förvirrad över tid och rum tittar jag mig omkring och inser att det åskliknande ljudet kommer från Ben. Tydligen är han en snarkare på bakfyllan och tydligen gör det min bultande huvudvärk bara ännu värre än vad den redan är.
Om det inte vore så att mitt svaga minne talar om för mig att jag kanske druckit för mycket så gör i alla fall min torra mun definitivt det. Den känns lika stram som sandpapper och genast törstar jag efter ett glas vatten som aldrig förr.
Till min stora glädje inser jag dock att just ett sådant glas står på nattygsbordet intill Bens säng, med en tablett vätskeersättning liggandes bredvid. Jag kastar mig över tabletten och i väntan på att den ska lösas upp i vattnet passar jag på att bli mer välkänd med min omgivning.
Att jag befinner mig i Bens sovrum har jag redan konstaterat, men vad jag lägger märke till därnäst är spyhinken på golvet intill sängen. Lyckligtvis är den tom på innehåll, om man bortser från den enstaka kondom som ligger där i.
Jag stirrar på den använda kondomen, sedan på den djupt sovande Ben och därefter förbannar jag mig själv över min obefintliga förmåga att hantera alkohol. Aldrig igen, tänker jag och suckar frustrerat.
När tabletten äntligen brusat klart sveper jag i mig vattnet i ett hafs och njuter av varenda svalkande droppe som nuddar min uttorkade mun.
Jag vet inte vad klockan är, men då solen skiner in genom fönstret antar jag att vi sovit lite för länge. Men eftersom varenda cell i min kropp är utmattad har jag inga som helst planer på att stiga upp och kryper därför ner under täcket igen. Dock får jag inte mycket till sömn eftersom det ligger en skördetröska bredvid mig.
Till slut tar min egen trötthet över och när jag inte längre står ut med oväsenet knuffar jag till Ben. Från honom kommer då något sorts ohörbart mummel och jag förstår att även han haft en kämpig natt. Synd, tänker jag och knuffar till honom en gång till.
"Vad är det?", mumlar han då trött medan han ser ut att fortfarande halvsova.
"Du snarkar," muttrar jag och förväntar mig ett tyket svar eftersom jag stört honom i sin skönhetssömn.
Men inget tyket svar kommer och i stället drar Ben mig intill sig och omsluter mig i sin varma famn. Genast förlåter jag honom för hans irriterande snarkande och kryper närmare — så nära jag kan innan jag skulle behöva kravla innanför hans skinn för att komma något närmare.
"Minns du något från igår? Efter att jag var på toa?", frågar jag med ansiktet tryckt mot Bens bröst.
"Jadå," svarar Ben trött och gräver ner sin näsa i vad jag antar är mitt väldigt risiga hår.
"Vad hände?", frågar jag, varpå Ben halvsovande berättar det hans sömniga huvud orkar minnas.
"Vi festade med dina vänner. Sen ringde Nickos granne hans föräldrar, så dom tvingade honom att skicka hem alla."
"Gick vi hit då?", frågar jag och försöker hålla mig vaken. Bens värme har nämligen visat sig ha en sövande effekt.
"Ja. Julia ville att vi skulle följa med hem till henne på efterfest, men du vägrade och sa att vi två skulle hem till mig i stället."
"För att sova...?", frågar jag en aning skamset då jag mycket väl vet att kondomen i hinken talar om annat.
"Nja, du var inte direkt sugen på att gå och lägga dig," svarar Ben med ett lätt skratt och genast gläds jag åt att mina rodnande kinder ligger gömda mot hans bröst.
För att fly från skammen byter jag snabbt ämne till något lite mer lättsamt.
"Har du några planer idag?"
"Stanna här," svarar Ben med en rofylld suck och slingrar sina armar runtom mig. Därefter placerar han en enkel kyss mot min bara axel, innan han verkar återgå till sitt slumrande. Lyckligtvis med mindre snarkande.
Jag känner mig nöjd med Bens svar eftersom jag själv inte kan tänka mig något bättre. Visserligen borde jag egentligen gå hem innan pappa börjar oroa sig allt för mycket, men det finns inget som kan locka mig ur Bens famn denna slöa morgon.
När jag inser att min mobiltelefon ligger intill hinken på golvet bestämmer jag mig dock för att skicka ett sms till honom. Där skriver jag ihop ett snabbt meddelande om att jag är hos Ben och kommer hem senare, vilket är alldeles lagomt med information för att han inte ska bli nojig.
När meddelandet till pappa är skickat lägger jag ifrån mig mobiltelefonen och kryper tillbaka ner i Bens famn. Där låter jag hans armar fånga in mig i sin värme och innan jag vet ordet av börjar mina ögonlock tyngas ner.
Strax därpå väcks jag av det dånande ljudet från min ringande mobiltelefon. Både jag och Ben sätter oss upp med varsitt ryck och genast börjar mitt huvud snurra smärtsamt.
Med fumlande rörelser sträcker jag mig efter min mobil och försöker med sömniga ögon hitta svarsknappen.
"Hallå?", säger jag med trött röst och från andra sidan linjen ljuder ett högt tjut som får Ben att gny intill mig.
"Emma, vart är du?!", skriker en bestämt röst i mitt öra, varpå jag först tror att det är min mamma och att jag är i ordentligt med trubbel.
"Vem är det?", frågar jag och försöker gnida mina ögon vakna.
"Det är Rebecka!", hojtar Rebecka på andra sidan linjen. "Vi har försökt nå dig hela förmiddagen! Vad håller du på med?"
"Jag är hos Ben," kläcker jag fram och sätter mig upp på sidan av sängen för att tvinga min kropp att vakna till. "Varför är det sån panik?"
"Det är panik därför att klädbutikerna har gått ut med att dom har rea idag och vi måste köpa klänningar till skolavslutningen!", utbrister Rebecka. "Så gör färdigt vad ni två än håller på med och gör dig i ordning! Vi är hos Ben om tjugo minuter. Ta med honom så han kan bära!"
Något mer hinner jag inte säga innan Rebecka slänger på luren i mitt öra och jag inser att jag inte verkar ha mycket till val. En vansinnig Rebecka är det sista jag vill handskas med på bakfyllan.
Jag tittar över min axel mot Ben som verkar ha återgått till att halvsova och ger honom en lätt knuff.
"Mina vänner är på väg hit," säger jag och får ett ohörbart mummel som svar från min pojkvän, som för att bekräfta att Rebeckas högljudda stämma redan informerat honom.
"Jag är för bakis för att springa i affärer," stönar Ben och gömmer huvudet i kudden.
"Kan jag låna duschen i alla fall?", frågar jag då. Trots att dagen troligtvis skulle bli så mycket härligare i Bens sällskap så tänker jag inte tvinga honom att följa med. En dusch är dock precis vad jag behöver för att skölja bort sviterna från gårdagen.
Men plötsligt möter då Bens sömniga ögon min blick och över hans läppar sträcker sig ett ont anande flin.
"Vill du ha hjälp?", säger han med raspig morgonröst och för att inte avslöja fjärilarna som tagit fart i min mage, väljer jag att himla med ögonen åt hans kommentar.
"Jag trodde du var för bakis," svarar jag med ett retsamt flin, varpå Ben reser sig upp i sängen och genast kan jag känna hans varma andetag mot min nacke när han rör sig närmare mig.
"Inte längre," svarar Ben med ett slugt leende medan han pressar små kyssar mot min exponerade nacke, innan han hittar vägen till mina läppar.
Jag kan inte låta bli att fnittra i kyssen och genast drar jag med mig Ben upp ur sängen och mot badrummet.
Klädbutikerna är under dagen fulla av såväl elever som annat folk, men lyckligtvis verkar det som att jag, Ben och mina vänner hunnit dit innan det mesta sålts.
Medan jag, Tina och Rebecka strosar mellan klädställningarna får Ben agera packåsna åt alla de klänningar som senare ska provas på. In emellan åt syns hans trötthet och otålighet igenom, men Ben klagar aldrig. I stället låter han oss tjattrande springa mellan klädräckena medan han snällt lunkar efter.
"Denna skulle vara så fin på dig Emma!", utbrister Rebecka plötsligt och håller upp en ljusblå omlottklänning med vita små blommor.
Visserligen är det en fin klänning, men innan jag hunnit uttrycka min åsikt har Rebecka slängt den i Bens redan överfyllda famn. Han ler dock gillande åt plagget, så allt för farligt kan det ju inte vara att prova den.
När vi alla plockat på oss minst tre klänningar att testa beger vi oss mot provrummen och slinker in bakom varsin gardin. Under tiden sitter Ben på bänken utanför och väntar tålmodigt.
Jag provar klänning efter klänning, men varenda en verkar sitta förfärligt. Antingen är de för långa, för pösiga, för trånga eller helt enkelt för fula på min kropp. Det går inte an för någon som slutar nian och speciellt inte eftersom hennes pojkvän och vänner med största sannolikhet kommer se helt fantastiska ut.
"Har du fixat kläder till skolavslutningen än?", ropar jag till Ben genom provrummets gardin medan jag försöker tränga mig i ytterligare en klänning.
"Ja, mamma hjälpte mig," svarar Ben och verkar påbörja ytterligare en mening, men hinner aldrig yttra några ord innan Tinas glädjefyllda tjut ekar genom butiken.
"Denna är perfekt!", utbrister hon euforiskt och jag förstår att min vän hittat sin klänning. "Nicko kommer dö när han ser mig!"
Tina och Nicko blev, trots Tinas stora rädsla, ett par igår. Jag är stolt över henne som tog modet till sig att fråga honom och jag väljer att tro på att det var mina uppmuntrande ord som hjälpte henne, inte vodkan.
Strax verkar det som att även Rebecka hittar sin drömklänning, vilket betyder att det bara är jag som inte kan bestämma mig. När bara den ljusblåa klänningen återstår bland mina exemplar ber jag till högre makter att den i alla fall inte kommer se fruktansvärd ut. När den väl sitter på blir jag dock positivt överraskad över hur fint tyget faller över min kropp. För en gångs skull känner jag mig vacker på riktigt och genast bestämmer jag mig för att detta är rätt.
När vi hittat våra plagg kliver vi fram bakom våra gardiner och vi alla tre tappar hakorna när vi ser varandra. Både Tina och Rebecka strålar i sina klänningar och för ett ögonblick känner jag hur en klump formas i min hals. Det är som att vi står där på skolavslutningsdagen, redo att säga hejdå till varandra, för att sedan ge oss ut på våra egna vägar. Visserligen finns det inget som stoppar oss från att fortfarande umgås, men samtidigt lämnar vi en epok bakom oss.
"Nå, vad tycker du Ben?", frågar Tina efter att vi tjattrat klart om hur perfekta vi alla ser ut.
"Ni är jättefina," säger Ben, men trots att hans ord syftar på oss alla är hans blick fastlåst på mig — en blick som döljer något hungrigt.
"Visst är hon," säger Tina med ett flin och puttar retsamt till mig i sidan innan hon och Rebecka försvinner fnissandes tillbaka in i sina provrum.
Mina kinder blir genast flammande röda och efter att ha gett Ben ett hastigt leende som tack, springer jag tillbaka in bakom min gardin. Mitt hjärta slår hårt av den nervositet Bens blick satt igång inom mig, men jag kan inte heller låta bli att le för mig själv.
När jag spenderat ytterligare en stund åt att beundra klänningen i provrummets spegel, sträcker jag mig mot dragkedjan i min nacke. När jag rycker i den händer dock inget och genast kommer paniken krypandes. Dragkedjan hade varit relativt lätt att få upp utan assistans, men nu verkar den ha fastnat och jag verkar ha krånglat in mig i ännu en knivig situation. Bra jobbat Emma.
Efter många försök ger jag till slut upp och biter mig i läppen för att inte skrika rätt ut av frustration. Det är bara för mig att inse faktumet att jag behöver hjälp och därför kikar jag ut bakom gardinen på Ben, som sitter med sin mobil i väntan på oss.
"Min dragkedja har fastnat," säger jag och Ben tittar upp mot mig med ett vänligt leende.
"Vill du ha hjälp?", frågar han och reser sig upp från bänken.
"Nej, jag tänkte bara informera dig om att den har fastnat men att jag klarar det själv," svarar jag med en röst full av satir och himlar med ögonen.
"Maka på dig," säger Ben och skrattar innan han tränger sig in provrummet och drar igen gardinen bakom oss.
Jag ställer mig med ryggen mot Ben och genast börjar hans fingrar kriga mot den envetna dragkedjan. Även han verkar ha problem med fanskapet och desto längre vi står där och kämpar emot den krånglande dragkedjan, desto fler frustrerade pustar ger Ben ifrån sig.
"Dra inte sönder den bara," säger jag bedjande, för det sista jag har lust med är att betala för en trasig klänning.
"Du vet, det hade varit lättare att bara slita av dig den," viskar plötsligt Bens spinnande röst intill mitt öra och i spegeln framför mig ser jag tydligt hans breda flin.
"Vad rolig du är," svarar jag matt, men de vilda fladdrandet av fjärilarna i min mage går inte att ta fel på. Inte heller den rodnad som sprider sig över mina kinder vid ljudet av Bens nöjda skratt.
"Så där," säger han dock till slut och drar ner dragkedjan hela vägen till min svank i en enkel rörelse.
"Tack," svarar jag och vänder mig mot Ben för att fösa ut honom och hans självgodhet ur mitt provrum. Men innan jag ens hinner öppna munnen griper han tag om min käke, pressar mjukt upp mig mot väggen och trycker sina läppar mot mina.
Bens plötsliga gest får luften att lämna mina lungor och först när hans tunga letar sig in i min mun verkar chocken avta. I stället smälter jag under hans beröring och när hans hand söker sig upp under klänningskjolens tyg börjar jag darra av förväntan. Men till min besvikelse rör han mig inte, utan hans hand blir liggandes stilla mot mitt lår. Där bränner den och får mig att sukta efter att känna hans fingrar på mig, såpass mycket att jag helt glömmer bort att vi faktiskt befinner oss i en klädaffär.
Jag vill ha mer — mer av honom. Denna skiftning i mitt kroppsspråk lägger Ben snart märke till och jag känner hur han skrattar mot mina läppar. Alldeles för fort försvinner hans händer från min kropp och efter sig lämnar de en kylig längtan.
"Du är galen Emma," säger Ben med ett flin och pressar en snabb kyss mot mina läppar innan han lämnar provrummet. Där blir jag stående kvar med inget mer än min längtande kropp och mitt hårt bultande hjärta.
Är jag galen?!
Den där killen kommer en vacker dag att bli min död. Det tragiska är att jag med största sannolikhet kommer tacka honom för det.