Veronica
Mamma är död. Hon blev dödad och äten på och sedan inkastad i en skrubb. Av min lillebror. Jag kan inte kolla på honom. Inte efter vad han har gjort. Han sa att det var för att rädda sig själv, men det finns andra sätt. Sätt som inte inkluderar att äta sin egen mamma. Mina ögon är torra, mina ögonlock tunga. Jag känner hur mina kinder är varma och svullna. Hela jag är bara kaos. Allt i mig är kaos. Mina tankar snurrar i cirklar, jag har frågor som inte har några svar. Varför gjorde han det? Hur kunde han döda henne?
Alla runt mig dör. Lola, Sam, Mamma. Vem är på tur? Varför dom och inte jag. Varför inte jag?
Jag kan inte sova. Även fast jag vet att jag är jättetrött så kan jag inte stänga mina ögon, för då ser jag hennes kropp, jag ser hur hennes ljusbruna hår har blivit mörkt av blod, hur det saknar bitar av hennes kropp och hur maskar kröp i de tomma såren. Jag sitter på det hårda, kalla golvet, känner hur jag skakar från kylan men bryr mig inte. Gustav sover bredvid mig. Varför vaknade vi till att börja med? Varför? Ljus börjar ta sig in genom fönstret och gör att jag ser allt bättre. Även fast min syn är suddig ser jag nu allt jag inte såg innan, jag ser en blodfläck på golvet, små, små droppar gör en lång väg bort mot...
Nej. Jag kollar bort och blinkar hårt för att få bort mina tårar. Jag kan inte gråta igen.
Ji-mins föräldrar har tagit sovrummet. De snarkar högt, ljudet skakar om mitt huvud och jag vill bara att de ska vara tysta. Min blick letar efter Ji-min, men jag hittar henne inte. Direkt känner jag hur panik stiger i mig. Min mage vrids om och jag ser mer suddigt än jag gjorde innan. Vart försvann hon förut? Jag ställer mig försiktigt, känner mig ostadig på mina egna ben. Mitt huvud börjar direkt snurra och stjärnor dansar framför mina ögon. Jag står still ett tag, väntar på att jag ska kunna se normalt igen. Ganska snabbt försvinner det, och jag kollar runt i rummet igen för att se att jag inte missade något. Sedan går jag.
Huset är inte särskilt stort. Jag går förbi skrubben, mår illa direkt när jag känner lukten och stänger mina ögon hårt för att inte råka se. Jag slår i något men foten och känner tårar stiga för jag vet att det är mammas kropp. En snyftning lämnar min strupe men jag tar mig vidare. Jag går genom köket och kollar efter Ji-min. När jag kommer ut till hallen ser jag henne. Hon sitter vid ytterdörren, hon har begravt sitt ansikte i sina armar. Hennes kropp skakar hårt, och jag ser något mörkt på hennes tröjärmar. Blod, inser jag. Zombieblod. Jag smyger mig fram och sätter mig bredvid. Då kollar hon upp. Hennes ögon är glansiga och hennes kinder svullna. När hon ser att det är jag försöker hon direkt torka sina tårar och sätta på ett leende.
" Veronica... ", säger hon, hennes röst bryter sig.
Jag kan inte svara något. Jag vet att jag kommer gråta.
" Jag... ehm, jag vet inte varför jag gråter, förlåt. "
Jag skakar på huvudet och undviker att möta hennes blick.
" Jag...din mamma... ", börjar hon men hon kan inte fortsätta innan det jag hållit inne de senaste timmarna kommer. Fuck. Jag ville ju inte gråta igen.
" Varför ", säger jag så otydligt att jag inte ens vet om hon förstår vad jag säger. " Varför ska alla runt mig dö? J...jag fattar inte. "
Hon drar in mig i sin famn och jag gråter mot hennes kläder. Även fast jag känner lukten av blod så tydligt så kan jag inte bry mig. Jag vill bara att hon håller mig just nu. Hon gråter också, känner jag. Hennes kropp skakar och mitt hår blir blöt från hennes tårar. Jag känner mig så säker med henne. Gud, jag älskar henne.
Senare sitter vi mot väggen, hennes hand stryker över min och mitt huvud vilar på hennes axel.
" Jag fattar inte ", säger jag tyst. " Det känns som om jag är problemet. Allt dåligt som händer är runt mig. "
" Jag vet att det känns så, men inget är ditt fel ", svarar hon. " Inget av det här är ditt fel. "
Det blir tyst. Jag vill fråga om blodet. Jag vill verkligen. Men det passar nog inte just nu. Jag har inget mer och säga. Min mamma är död. Det har jag sagt. Jag har sagt att jag känner mig som problemet. Det är en sak till jag vill säga. Jag älskar dig. Men det är för tidigt. Alldeles för tidigt.
" Det är nog jul snart ", säger jag istället.
Hon skrattar till.
" Ja, jag antar det. "
" Vad önskar du dig? "
Det blir tyst igen medan hon tänker på ett svar. Jag sneglar åt sidan för att se henne. Hennes mörka ögon stirrar ut i det tomma rummet, hennes ögonbryn skrynklas lite. Det gör dom varje gång hon tänker.
" Om jag skulle få önska vad som helst hade det varit att allt det här var över. Eller att det aldrig hade hänt. Det enda bra jag fått ut av det är att ha blivit närmare dig. "
Hennes ord får mina kinder och bli varma och ett leende når mina läppar.
" Annars då? " frågar jag.
" Hm. Kanske... choklad. Åh gud, jag har inte ätit choklad på veckor! "
Ett skratt lämnar mig och det känns så konstigt. Jag trodde aldrig att jag kunde skratta nu.
" Choklad alltså? "
" Ja. Och sen kanske...en mistel kyss. "
" En mistel kyss? Av vem? " säger jag med skämtsam röst, flyttar mig lite närmare.
Hon vänder sig mot mig, hennes ansikte rör sig bara närmare och närmare mitt.
" Jag vet inte... kanske av Marie? Eller...Wilma..."
" Så du vill inte ha en av mig? "
" Vilket bra förslag ", viskar hon ger mig en snabb kyss på halsen. Sedan en till lite ovanför. Och lite ovanför. Och lite ovanför. När hon är vid min mun stannar hon. Hon lutar sig bak och håller upp mitt ansikte med sin fria hand.
" Ska vi kanske spara kyssen... "
Jag lutar mig in och lägger mina läppar på hennes. Det är så perfekt, precis som alla andra gånger. Det känns bara rätt. När kyssen är slut lägger jag min panna mot hennes och blundar. Jag kan inte sluta le. Hur kan hon få mig att nästan må bra, oavsett allt som har hänt?
" Tack ", säger jag tyst, känner hur tårar sticker i mina ögon igen.
" För vadå? " skrattar hon.
" Allt. Jag... "
Ska jag säga det?
" Jag... "
Jag drar mig undan lite för att kunna kolla på henne. Hennes bruna ögon glänser när hon kollar på mig, hennes kinder är lätt rosa, hennes mörka hår ligger perfekt. Allt är så perfekt.
" Jag ä... "
" Vad är det här? "
Vi båda hoppar till vid ljudet av Monicas röst. Fan.
" Vad fan tror du att du gör med min dotter? "
Jag kollar åt sidan och ser hur hon står där precis bredvid oss, röd i hela ansiktet och hennes ögon mörknade av ilska. Hon drar upp Ji-min med ett hårt grepp runt hennes arm.
" Vadå vad jag gör med henne? " frågar jag och skrattar. " Det är ju du som skadar henne nu. "
Hon fnyser och kollar på mig med avsky.
" Ni flator är så jävla vidriga. "
" Mamma, släpp mig ", säger Ji-min och drar i sin arm, men Monica lyssnar inte.
" Du håller dig borta från henne, jävla... jävla missfoster ", säger hon och spottar mig rakt i ansiktet.
" Vad fan gör du? " säger jag och drar min hand över min kind för att få bort det.
" Jag sa släpp mig. "
All känsla har lämnat Ji-mins röst och hon låter bara...tom. Hennes leende från innan är helt borta nu, hennes ögon har bara hat i sig när hon kollar på sin mamma.
" Nej... "
" Släpp mig. "
De bara stirrar på varandra. Istället för att släppa ser det bara ut som att hon greppar hårdare.
" Hör du inte vad hon säger? " säger jag och ställer mig. " Släpp henne. "
Ji-min börjar dra hårt i armen, och jag ser hur hon blir mer och mer frustrerad. Sedan händer allt så snabbt. Innan jag hunnit registrera vad som händer ligger Monica på golvet med ett sår över pannan, Ji-min håller sin förut fria hand över hennes halvt medvetslösa kropp.
" Du måste lära dig att fucking lyssna ", väser hon och backar bak ett steg.
Vad hände precis.
Hon kollar på mig, all varm känsla från innan är som bortblåst. Hon ser nästan läskig ut. Jag blir plötsligt väldigt, väldigt medveten om blodet på hennes kläder.
" Varför har du blod på kläderna? ", frågar jag utan att tänka.
Hon säger inget först. Sedan klistrar hon på ett väldigt, väldigt falskt leende.
" Det... vi behöver inte prata om det. "
Jag nickar långsamt. Hon nickar också. Sedan tar hon min hand, hennes leende blir lite mer ledsamt.
" Jag vet att du är rädd för mig. "
" Va... nej. "
Hon skrattar och släpper mig.
" Du behöver inte neka det. Jag skulle också vara rädd för mig. "
Jag skakar på huvudet så övertygande som möjligt.
" Jag vet inte vad det är för fel på mig, okej? Jag gör saker utan att veta vad jag håller på med, sedan efter fattar jag att det är fel. Mina tankar... är inte som mina vanliga tankar, jag är hungrig hela tiden och jag känner mig bara allmänt konstig. Men jag kommer inte skada dig, jag vet det. Jag vet det, jag skadar inte någon medvetet, men aldrig att jag skadar dig. Aldrig. "
Hennes ord gör mig illa till mods. Jag vet inte vad hon pratar om, men jag vet att det verkligen inte är bra. Vad fan kommer hända med henne?