En bok av Kaninisen/Lina Westerberg
Kapitel 1:
Jag gillar början på berättelsen, men det finns lite detaljer som jag reagerade på; ”Måsarna som skvallrar om att hösten snart drar in över landet.”
Jag bara undrar hur de gör det? Anledningen till att jag frågar; måsar skriker inte på hösten. De skränar på våren då de bygger bon och slåss om revir och som värst skriker de när de matar ungar och försvarar dem. På hösten säger de sällan ett knäpp om de inte slåss om mat (vilket mig veterligen inte händer i den här scenen), men ens då säger de inte mycket. Att det är höst blir tydligare om de tystnat för att sommaren är slut, om de gett sig av eller om hon ser dem sitta och slöa på någon klippa och uppenbart lugnat ner sig efter sin hysteriska sommar.
(Måsar flyttar mellan juli och november beroende på art, så att de försvunnit borde annars indikera att det är början på hösten.)
Det står även senare att de ”pratar varje morgon”, men så vitt jag vet är det här inte en high fantasy utan årstider.
”Måsarnas skrik på sommaren” kunde hon ha saknat, men skriker de hela tiden känns det lite orealistiskt, fast jag är förstås född och uppvuxen nära havet så det finns väl en förklaring till att jag hakar upp mig på det... Här finns en chans till mer realism i fall man vill ha det i alla fall... ;)
Det andra jag reagerade på är fisken som tittar på hennes fingrar.
Anledningen är att man enligt regler ska ta bort allt som inte är viktigt för berättelsen i ett första kapitel, så på vilket sätt är den här fisken viktig för den kommande berättelsen?
Missförstå mig inte – jag gillar scenen, men den hade gjort sig bättre senare i berättelsen, kanske vid ett besök hemma då den symboliserar hur mycket hon saknat havet, eller om hon får se havet (eller en sjö/damm) och saknar sitt hem – om nu inte fisken är väldigt viktig för den kommande berättelsen alltså.
I första kapitlet vill man kasta sig in i handlingen och en långsam fisk som närmar sig centimeter för centimeter bromsar ner tempot (även om scenen är fin och välskriven).
Gående, springande, stående – inte gåendes, springandes, ståendes.
(Samt skattandes och gråtandes som jag ser senare i kapitlet.)
Inget S.
Nog är det lustigt att vi dyslektiker vill kasta in en massa extra bokstäver i texten när man tycker att det borde vara tvärtom, men jag fick det här påpekat av mina första korrekturläsare och skickar infon vidare.
Meningen i fråga kunde även få djupare ”POV” om man skrev ”Vibrationerna av fotsteg på bryggan skrämde iväg alla fiskar som sökt skydd under den.”
Dialogen har även dubbla namn då det är både ”Amanda” och ”hjärtat” (vilket är ett smeknamn).
Namnet går att fixa om det är två meningar;
”Amanda? Folk har börjat komma nu, hjärtat.”
(Med frågetecken efter namnet.)
Annars kan man ta bort ”hjärtat” då hon redan sagt karaktärens namn.
Mamman får gärna kalla henne hjärtat vid ett senare tillfälle, men just här blir det att kännas lite dubbelt.
Skulle även vilja ändra ”lilla” Gerard till att göra det tydligt att det rör sig om ett barn utan att kalla honom ”lilla”. T.ex. genom att Gerard kommer tultande eller bara skippa ”lilla” då leksaken gör det tydligt att det är ett barn – eller så kan han krama henne om benen/knäna/låren för att visa hur lång har är. Av någon anledning känns ”lilla” malplacerat i sammanhanget. Kan bero på att det känns som att man pausar berättelsen för att mumla "han är ett barn” i örat på läsaren, vilket ju ändå blir tydligt senare via dialog och händelser.
En känsla av dubbel eller överflödig info får man väl kalla det.
Dialogens triangulering är riktigt fin. Det är inte två personer som stirrar tomt på varandra medan de babblar, utan det händer mycket mellan meningarna så att säga.
Dessvärre är dialogen full med grammatiska fel där kommatecken och punkter hamnat fel.
Kommatecken ska bara användas om meningen efter dialogen hör ihop med den sagda meningen i form av ”dialogtagg” (sa, skrek, viskade och så vidare), men om meningen avslutas med frågetecken eller utropstecken ska det inte vara ett kommatecken. Finns det en mening före citattecknet ska den avslutas med punkt, aldrig med kommatecken. Är meningen efter dialogen inte försedd med dialogtagg ska den börja med stor bokstav efter att dialogen avslutats med punkt – och punkten ska vara efter sista bokstaven, före citattecknet.
Jag tar upp det här i kapitel 4 och delvis i kapitel 33 om du vill läsa mer om det i den här boken, annars kan man alltid Googla på det om man vill djupdyka.
Jag går inte in på dialoggramatiken mer än så här, utan påpekar bara att det behöver rättas till om boken är tänkt som professionell.
Att hon hukar sig ner på gräsmattan för att hamna på samma höjd som Gerald och struntar i att klänningen blir lite smutsig känns lite långt. Jag skulle ha tagit bort ”frågar jag” då jag ändå tycker att det är tydligt att det är hon som säger det och att det är honom hon frågar. Jag skulle ha avlutat det hon säger med punkt och sedan ta en ny mening;
Jag sätter mig på huk framför honom utan att bry mig om ifall klänningen blir smutsig.
Meningen senare kunde också ha kortats ner från ”Han tittar upp på mig och ler lite blygt” till ”Han ler blygt mot mig”. Ler man mot någon brukar man se på personen och ”lite” är ett utfyllnadsord som man bör undvika. (Hänvisar även till mig själv här. Jag är fasen hopplös med alla ”Lite”.)
”Mamma låter upprörd” är onödigt då ”säger mamma upprört till pappa” borde informera om den saken. Där skulle jag nog ta bort stycket med två meningar före dialogen och bara låta mamman viska till pappan följt av ”jag låtsas inte höra” eller något i den stilen.
I stycket efter hade jag tagit bort ”kanske håller han med” då den saken blir klar i hans dialog precis i meningen efter.
Det borde ha varit;
Pappa suckar djupt. ”Det är hennes eget val” – och så vidare.
”Klockan är sent på natten” låter konstigt. Ska klockan vara med borde det vara ett mer eller mindre specifikt klockslag, annars har det blivit sent. Solen kan ha gått ner eller vara på väg ner som en indikation på tiden, eller så har bara gästerna gått hem och hon sitter med sin familj och ser på stjärnorna som tänds en efter en – berätta att det är sent utan att säga att det är sent så att säga.
Vill du kan du gärna läsa mitt kapitel om Deep POV (55) då jag hört på många ställen att det är något dagens förlag och läsare söker. Annars kan man söka på ”Deep POV” på YouTube och lyssna på lite olika lektioner i vad det går ut på (det är bl.a. därifrån jag fått infon till mitt kapitel).
Du är väldigt nära kan jag säga, men ibland tappas den djupa inblicken och läsaren får istället förklarat att det är sent eller att Gerald är ett barn, för att ge några exempel.
I stycket efter hade jag hellre sett ”Vi sitter på de dyra picknicksfiltarna i bomull som mamma insisterat på att köpa. Jag hade försökt få henne att nöja sig med en billigare variant, men jag tror hon är rädd att folk i byn skulle se ner på oss.” eller något ditåt...
”Kolla” är populärkulturistiskt, så det hänger på om du vill få det att låta nutida eller ospecificerat tidsmässigt. Själv brukar jag försöka hålla böckerna tidlösa så att de fortfarande passar för nya läsare långt fram i tiden, men det är upp till var och en hur man vill göra med det.
Även det här kan räknas som Deep POV, så att fördjupa sig i ämnet skulle ge berättelsen ett lyft. ;)
Jag reagerade på att Amanda sitter med ”sin närmaste familj”. Om hon inte bara sitter med sina föräldrar på filten så undrar jag vilka mer som sitter där. Mormor nämns, men hon kommer och sätter sig senare, så henne räknar jag inte som ”placerad” när stycket börjar.
Om det är sent och alla gäster gått hem så antar jag att hon sitter där med sina föräldrar då hennes syskon gått och lagt sig. Annars kanske man kan få in vilka mer som sitter där. För mig blir det att låta som att det sitter en drös människor där utan att säga eller göra något, vilket känns lite udda. Kan ju har varit ”en handfull av mina närmaste familjemedlemmar” eller något. Det behöver inte vara en lista på kvarvarande gäster, men en liten vink bara.
”Klungan med människor” låter som lite fler än bara de närmaste och förstärker min känsla av att en hop människor sitter och stirrar ut i mörkret utan att röra sig.
Tillbakablicken med båtturen är också fin, men precis som med fisken kunde den ha kommit senare när vi lär känna Amanda lite närmare, som när hon är på slottet och tänker tillbaka på det liv hon lämnat. Här blir det lite slumpmässigt inkastad som en nutida händelse trots att det är en tillbakablick.
Själv hade jag gärna sett henne tänka tillbaka när hon står på balkongen i sitt nya rum och inse vad hon kommer att sakna mest.
”Den friheten, den friheten skulle jag sakna mest.”
Vet vad du menar, men man brukar ju undvika att upprepa samma ord och här blir det väldigt märkligt.
I en sagd mening hade det fungerat, kanske, men inte här.
(T.ex. när Amy säger ”vi, vi av alla” i nästa kapitel så fungerar det hur bra som helst.)
Funderar även på om Maja är nödvändig för berättelsen då hon knappt nämns. Ett mindre antal karaktärer är lättare att komma ihåg, annars behöver Maja kanske synas lite mer.
Det är bara ett förslag i det här fallet, men tänkte att jag nämner det då det trots allt är lättare för både författare och läsare om vi inte behöver komma ihåg så många. Som det är nu verkar Maja nämnas utan anledning eller syfte vilket gör det svårt att veta vem hon är om hon nämns igen.
(Och tas minnet av båtturen med pappan bort för att placeras senare i berättelsen finns det ju rum för Maja där i stället. De kan prata lite med varandra för en minnesbild av henne eller om Amanda pratar med någon om Maja. Det spelar inte så stor roll, men Maja kan gott få lite mer utrymme om hon ska vara med.)
Avslutningsvis gillar jag att Amanda undviker att se på bordet med bilderna. Det ska definitivt vara kvar. ;)
Kapitel 2:
Var – inte Vart (när hon försöker se var de stannat).
Handväskan är hängande inte hängandes.
”Vart” är nog något som är mer vanligt i Sverige än det är här, men det rör sig ändå om ett ”accepterat fel” snarare än att det är rätt (ifall man vill vara extra korrekt alltså).
Vart man vänder sig/Var man är. Kan bli lite osäker själv när dyslexin lägger sig i, men här ska det vara ”Var”.
Kan inte låta bli att tänka på att Amy precis torkat snor och tårar när hon skakar hand med Amanda. Kunde kanske vara en idé att nämna en näsduk. ;)
Och ”Skakar min hand” räcker då ”som hälsning” är ganska uppenbart.
”Jag lutar huvudet mot rutan” räcker också då hon knappast lutar någon annans huvud mot rutan.
I Amys dialog finns en möjlighet att ge henne lite karaktär. Hon bor i en herrgård och visar sig vara lite ”finare” än de flesta, så hon borde säga ”dem” istället för ”dom”.
Till slut – inte tillslut.
Till slut är samma som Till sist, Tillslut är samma som Förslut (alltså att försluta/stänga till något).
Förrän – inte Förens. Fören är fram på en båt, så det blir ”Bogens” eller ”Stävens” om kan söker synonymer på Förens.
Handlingsmässigt är jag lite förvånad över att ingen informerat dem om händelserna på flygplatsen. Det brukar finnas restriktioner på vad man får säga och hur man ska uppföra sig, men det kan ju vara så att kungafamiljen ska godkänna allt som får visas på TV och de ser den oväntade intervjun som en chans att få en förhandstitt på fröknarnas beteende eller något.
När de stiger ombord på planet skulle jag ta bort ”konstaterar” på båda ställena då meningen som följer citatet visar vem som säger det.
Alltså så att det blir;
”Wow! Det där var många människor.” Amys ögon nästan glittrar när hon sätter sig.
(Även om jag själv hade föredragit ”hennes ögon glittrar nästan.”)
Lite senare hittar jag också onödiga dialogtaggar;
”Det kommer att gå bra”, försäkrar hon mig, ”Det är inte så läskigt som det får det att verka i alla filmer. Det är som att åka tåg ungefär”, påstår hon.
Jag hade ändrat det till;
”Det kommer att gå bra. Det är inte så läskigt som det verkar i filmer. Det är ungefär som att åka tåg”, påstår hon.
Nära slutet av kapitlet finns meningen;
”Det stämmer inte, vi ska bara vara tre utvalda, tre tjejer, inte så här många som vi är nu.”
Den kan kortas ner till ”Det stämmer inte, vi ska bara vara tre tjejer. Inte så många som vi är nu.”
Tjejer kan bytas ut mot utvalda, fröknar eller flickor beroende på hur man vill att meningen ska låta. Det blir lite för många kommatecken som hackar upp meningen annars.
Sedan kanske det skulle låta bättre om man blir föst genom en dörr och inte in i den. ;)
Det finns gott om meningar som kunde bytas till kortare, mer informativa meningar, men jag tror att det räcker med förslag här. Jag borde ha gett ett hum om hur jag tänker och kan i korthet säga att man bör se över utfyllnadsord och ordföljd. Stavningen är trots allt inte så viktig förrän man är nöjd med själva berättelsen, men det skadar ju inte att känna till vissa saker för att bespara sig arbete senare. De tips jag gett hittills borde ändå informera tillräckligt för den saken.
Resten av recensionen kommer alltså att fokusera mer på själva handlingen.
I kapitel tre undrar jag varför det var så mycket hemligheter med valet av fröknar. Varför kunde de inte informera om det från början?
Om folk flockades på flygplatsen för att de visste om saken så borde ju fröknarna veta det också, om det inte bara var Amanda de glömde att informera, men som jag tolkar det tycks hela landet veta utan att fröknarna själva fått veta något. Känns lite ologiskt... Framför att när Amanda får reda på det från Amy och inte ”samtidigt som resten av världen”, men likväl hade hon redan fans på flygplatsen...
Chester Manchester fick mig att skratta till. Hans föräldrar måste ha haft dålig fantasi, om han inte bytt namn själv för att folk ska komma ihåg det när han satsar på karriär som kändis. Han pratar som en tonåring och babblar väldigt mycket så det skulle inte förvåna mig alls om han valt sitt namn själv.
Nya naglar låter smärtsamt... Antar att man menar manikyr, men det blir att låta som att man sliter loss naglarna för att sätta dit nya. (Av samma anledning man får ny frisyr och inte nytt hår.)
Att inte alla vill bli stylade är däremot realistiskt. Har sett flera i Top Model som fått sammanbrott, även om hår ju faktiskt växer ut igen. Den biten är bra.
Jag undrar också varför man bara utgått från vad som stått på papper tidigare. Man brukar ju bli intervjuad om man söker ett jobb, men de tidigare fröknarna har alltså bara blivit valda och hämtade?
Staty skulle jag byta ut mot att han bara utstrålar självsäkerhet. En person och en staty är inte riktigt samma sak.
I kapitel fyra blir det allt mer ”The Hungergames-känsla”, men inte så mycket att det stör. Är ju inte säkert att alla tycker lika förstås, men man vill ju att en berättelse ska vara unik. Vet inte om det behöver ändras direkt heller, men förvarnar om att det kommer nära gränsen. Kan ju bero på att de får så mycket lyx trots att de ”bara är där för en liten tid” som Effie säger i första filmen/boken, så det kunde kanske hjälpa att minska på lyxen lite.
Kanske kan de få bättre rum och mer lyx när de kommit en viss bit i tävlingen? Det skulle kanske få bort ”The Hungergames-känslan”.
Den lilla fågeln kanske kunde möta sina kompisar i ”luften” eller ”skyn” istället så det inte låter som att den dog?
Tjänsteflickor som jobbar på ett palats använder också ord som ”Fixa” och ”Kolla” (istället för ”ordna” och ”titta”). Känns lite oproffsigt...
Amanda slås tydligen av dofter istället för att mötas av dem.
”Man spenderar pengar och tillbringar tid” har jag fått höra, men sett att folk säger ”spendera tid” lite hela tiden. Kan annars vara något att ha i minnet om någon som ska föreställa välbildad pratar.
Kapitel fem och fortfarande ingen information på hur man ska uppföra sig under en intervju...
Fast jag har ju min misstanke om att det är kungafamiljens sätt att smygtesta fröknarna...
Känns ändå som att Amanda går in i en fälla här. Man ska ju inte prata illa om andra för att man riskerar att se hemsk ut själv om den andra personen bara säger snälla saker under sin intervju. (Top Model-referens här igen, även om det gäller arbetsintervjuer och företagsimage också...)
Hon reser sig upp från sängen för att niga mot Amir när han kommer till hennes rum, sen reser hon sig igen och skakar hand med honom.
Hon neg alltså och satte sig på sängen igen? Känns lite udda... Jag hade nog inte satt mig efter hälsningen, men Amanda kanske behövde få sitta?
Varför nickar han ute på balkongen om hon bara suckar? Det står inte att hon säger att det är vackert så man undrar ju om han är tankeläsare...
”På en främmande plats.” Att hon säger ”i en främmande plats” får henne att låta väldigt barnslig (vilket kanske är meningen?).
Känns som att Amir retas med henne när han ändrar sig hela tiden, men det är kanske meningen. Som kunglighet borde han ju vara ganska säker på sin sak annars.
När hon nämner att hon drömt om att vara prinsessa och säger ”Jag tror nog att alla tjejer i landet gör nog det” låter hon igen väldigt barnslig, men det kanske är meningen? Annars hade hon låtit mer mogen om hon sagt ”Jag tror nog att de flesta tjejer gör det” eller ”Nästan alla tjejer i landet gör nog det”. (Istället för att upprepa Nog två gånger.)
Att han måste sitta tyst en stund för att ta in hennes långa monolog förvånar mig inte (den känns väldigt lång), men det får henne att kännas mänsklig när hon babblar lite när hon är nervös.
”Ett nytt SMS från Karin” får mig att undra hur många hon skickat under dagen, om det inte bara är ”Ett SMS”.
Tjejen som anser att hon är född till att vara fröken finner lektioner i vett och etikett extremt tråkig...
Man tycker ju att det borde intressera henne. Det är ju hela stommen i att bo på palatset, även om hon kanske känner till det mesta redan, men det står det inget om... (Känns lite som ”jag är född till att vara ridlärare, men jag är helt ointresserad av hästar”.) Hon behöver ju inte vara superintresserad av det, men lite intressant borde det ju vara...
Sedan är hon inte särskilt snabb med provet de får – och igen; den här tjejen känner att hon är född till att vara fröken... (Lektionen kan ju vara tråkig om läraren har en monoton eller jobbig röst, eller om Amanda som sagt redan kan allt, men om hon kan allt borde hon ju vara snabbare med provet – om hon inte får ”hjärnstillestånd”, men då behöver vi som läsare få veta det.)
Amanda reagerar inte ens på att hon kallas fattig i första avsnittet, vilket hennes mamma borde reagera ganska starkt på med tanke på att hon köpte dyra picknickfiltar för att folk inte skulle se ner på dem...
För att avsluta på en positiv not: jag gillar verkligen hur Cait framstår. Hon är lätt att hata måste jag säga. Fjäskig, manipulativ och falsk. Bara där för kändisskapet. Helt perfekt.
I kapitel 6 undrar jag varför kameror och lampor slås på precis när man börjar. I filmproduktion startar kamerorna i god tid innan det man vill filma börjar. Lampor och belysning är också på långt innan så att teamet kan se att allt blir upplyst på rätt sätt, och så att personerna framför kameran hinner vänja sig vid ljuset. Nu föreställer jag mig hur lamporna tänds och det första kamerorna filmar är ett gäng tjejer som kisar och blinkar i det skarpa skenet likt nyvakna ugglor.
Tycker det är lite hopp i tidstempus när hon vet vad jobbet ”innebär” (inte ”innebar”) när hon i nästa mening ”Var” väldigt bekväm med det.
Vet inte varför man skulle vara ”Emot” en kunglighet för att jobba där. ”Att få vara en kunglighet mot att jobba där” hade jag förstått mer. (Ha emot något vs. Byta något mot något.)
”Men till slut låter min hjärna mig slappna av. Axlarna sjunker ner, ansiktsmusklerna slappnar av och mina andetag blir djupare.”
Kan inte låta bli att tänka mig hennes ansikte säcka ihop likt en bulldogg här, men jag förstår vad du menar. Skulle ändå vilja ändra det lite. T.ex. ”Till slut lyckas jag slappna av och mina axlar sjunker en aning. Ansiktet mjuknar och jag lyckas andas djupare.”
Man brukar undvika att börja en berättande mening med Och eller Men, även om det ibland krävs, men kan man undvika så bör man göra det. Men brukar komma efter ett kommatecken och inte som en egen mening medan Och brukar vara länger in i en mening (med vissa undantag alltså).
Här upprepas igen att hon saknar när Gerald brukade krypa ner i hennes säng när han var rädd för monster, vilket sagts tidigare.
Kanske kunde man välja var det hör hemma mest och ta bort den ena upprepningen.
Annars kan minnet vara liknande, som att Gerald sparkar omkring sig ganska mycket, är varm eller pratar i sömnen när han sover hos henne för att undvika en exakt upprepning av något vi redan hört.
Majas personlighet så här långt är att hon existerar och att hon fnittrar när hon ser en pojke hon gillar...
Rykande te låter brandfarligt. Det te jag dricker brukar ånga, men inte ryka, så jag undrar vad de har i det...
Att prinsen visade med sin ena hand låter lite långt. ”Med en gest bjöd han mig att sätta mig i fåtöljen framför honom” kanske?
Och neg hon direkt borde det stå före att prinsen sitter där med två koppar te. Blir lite konstigt om hon niger direkt för att sätta sig efter hans gest i samma mening.
”Lukt luktar illa, doft doftar gott” brukar jag få höra, men hon kanske inte gillar lukten av teet?
Bresar på benen? Min stavningskontroll känner inte igen ordet och inte jag heller. Kan vara dialekt, men sådant ska man ju helst undvika i böcker om de inte bara ska säljas till en handfull personer som bor väldigt lokalt.
”Sätter sig mer bredbent” blir det annars.
Inte har jag hört begreppet ”Fatta” ögonkontakt heller. Man brukar ”ta” ögonkontakt.
Att han härmar henne med larvig röst får mig genast att tycka illa om honom. Det hade varit bättre om han bara sagt det med vanlig röst. Nu låter han som en mobbare och jag har svårt för folk som gör sig lustiga på andras bekostnad. Framför allt om de ska föreställa välbildade och kungliga. Jag hade rest mig, tackat för hans tid och gått till mitt rum för att packa. Finns inte en chans att jag velat jobba för en översittare, vilket gör det svårt för mig att sympatisera med huvudkaraktären.
Hade han låtit seriös och hon haft svårt att avgöra om han drev med henne eller inte hade jag förstått om hon satt kvar. Dessutom kallar han Gerald för gubbnamn. I den här stunden är han en stöddig översittare utan folkvett och hon blir en korkad bimbo som inte klarar av att säga ifrån. Intrycket är inte bestående, men det tar ett bra tag efter det här innan jag vill ge någon av karaktärerna en chans igen.
Sedan beger han sig ut ur dörren, inte genom den...
Ut ur rummet eller ut genom dörren hade fungerat, men kombon blir konstig. Säkert är det en fråga om dialekt här med, men som sagt kan man skriva en bok för det lokala grannskapet eller för vem som helst i världen som vill läsa på svenska. ;)
I kapitel sju har jag svårt att tro att hon ens kan fungera normalt efter flera dagar utan sömn. Jag hade hellre sett att hon sov lite och oregelbundet, men om hon inte sover alls borde hon ha ganska brutala symptom och inte bara lite mörka ringar under ögonen.
Inte vet jag varför hon är rädd att prinsen ska knacka på dörren mitt i natten heller, men hon blir väl paranoid av sömnbristen antar jag. Annars verkar hon ju inte se honom som någon skum typ som vill in i hennes rum mitt i natten...
Att hon ältar kan jag förstå, men någon timme sömn varje natt hade varit mer realistiskt.
Jag har fortfarande svårt för att han hånar henne. Retas kan vara välment, men hån hade jag inte accepterat själv...
Kopiösa mängder blod borde oroa henne mer än det gör, fast hon släpper det förvånansvärt snabbt. Däremot oroar det mig att hon ”vrider runt sitt huvud”. Att hon ser sig om är jag helt med på, men ”vrida runt” låter som något från Exorcisten...
Det står nålar, men jag antar att man menar kanyler? Det är ganska stor skillnad, men Amanda kanske inte vet det och vi ser förstås det mesta genom hennes ögon...
Lite smått blir jag att störa mig på det dock...
De tar mer blod än man brukar vid en blodgivning. Man får i regel inte ta mer än 4,5 dl blod. Det skiljer förvisso bara en halv deciliter, men man ska enligt regler hålla sig under 10 % av den totala blodsvolymen i kroppen och det är 4,5 dl. Ingen stor grej, men reagerade lite på det. Framförallt när hon verkar vara ganska ung. Åldersgränsen för att ge blod är 18. Är hon under det kan man definitivt inte ta en halv liter utan att man orsakar allvarlig skada.
Inte vet jag var de fyra påsarna kommer ifrån heller. Man brukar dela upp blodgivningen i tre påsar; trombocyter och plasma i två påsar och röda blodkroppar i en påse. Här finns ju ändå tanken med vampyrer i bakgrunden, även om de kanske agerar blodbank för att dölja det, men i så fall borde det ändå inte finnas mer än max tre påsar...
Scenen kan behöva ses över lite...
Kapitel 8 börjar med att vi kliver genom en tröskel istället för över den...
”Rulla med ögonen” fungerar, men jag undrar om inte ”himla med ögonen” är vanligare?
Låter lite dumt att en lärare säger att många nog ser ner på en fröken-roll. Hade hellre sett att hon sagt något i stil med ”Vissa tror kanske att det är en mindre betydelsefull roll” eller något sådant.
Tycker även att det är lite märkligt att Amanda studerat fröknarna väldigt ingående då hon velat ha jobbet, men hon verkar inte veta något om vad yrket går ut på, fast det kanske är något som hålls hemligt inom hovet? Kan vara värt att nämna. Lektionen i övrigt känns väldigt lång och svår att hänga med i så det kan vara värt att se över om det kan göras enklare.
I kapitel nio ifrågasätter hon om hon borde vara i ett rum som prinsen bett henne att vara i...
Finns en risk att hon framställs som lite korkad, även om hon nog mest är orolig för att han begått ett misstag som bett henne komma dit.
En prins säger ”asså” stället för ”alltså”...
Här finns annars en potential att utnyttja; Prinsen kanske pratar mer avslappnat med henne än med andra, vilket ger en lite romantisk underton, men då måste det komma på rätt sätt. Hans dialog kan vara väldigt strikt och korrekt fram tills här. T.ex. kanske han aldrig säger ”nog”, utan har en mer säker dialog, men nu, här i kontoret, dyker det plötsligt upp ett ”nog” i hans dialog. Anledningen till att jag valde ”nog” är för att Amanda använder ordet ganska ofta och här är det förstås viktigt att hon noterar att han säger ”nog” på samma sätt som hon gör. Hennes tal har alltså smittat av sig på honom, eller om han väljer att prata som henne för att göra henne mer bekväm. Vilket det är kan hon spekulera i, och när hon spekulerar i det understryks ordet och uppmärksammas för läsaren. Jag hade personligen sett det som mer romantiskt än hån och retsamheter (även om retsamheterna är acceptabla då det kan ha en hjärtlig innebörd).
För att vara så mesig tidigare fick hon plötsligt pondus nog att kräva egna regler och säga emot honom angående mejlet. Tycker det är lite synd att vi inte sett mycket av den här pondusen tidigare. Jag hade tyckt bättre om henne om hon vågat stå på sig lite mer från början.
Vid det här laget känns det uppenbart att det rör sig om vampyrer, men jag undrar vad bägaren är till för om man biter direkt i handleden? Om hon alltså stiger in med en bägare och går ut med ett bett i handleden? Blir man inte biten direkt så känns det frånvarande uttrycket märkligt då jag antar att det är bettet som gör att man blir frånvarande...
I introt står det att man ”snabbt inser att hovet är uppbyggt på lögner”, men går nu vidare till kapitel tio och har fortfarande inte sett Amanda lista ut att hovet är fullt med lögner... Inte så viktigt kanske, men nämner det bara...
Vet inte vad klockan är när den är middagsdags, men jag är mer van vid uttrycket ”klockan är nära middagstid”.
Att le med tänderna är jag inte heller bekant med. Att le så att de vita tänderna syns har jag hört, men brukar höra att man ler med ansiktet eller munnen, men tänderna gör ju inte så mycket mer än bara sitter där...
”En nära relation med hovet” skulle jag säga (istället för tight) för att undvika engelska ord. Tight fungerar, men ”nära” känns mer passande...
Att hon plötsligt tänker ”du” om Cait istället för ”hon” blir lite slumpmässigt när Amanda inte gjort det tidigare.
Att Caroline inte har mycket annat än sitt utseende ”gående för sig” hade jag ändrat till att hon inte hade mer än det ”till sin fördel”, men det beror på hur tydlig Amandas röst ska vara när det är ur hennes perspektiv.
Låter väldigt konstigt när Amir säger att Amanda ”kom på hans hjärna”. Att hon dök upp i hans tankar eller att hans tankar drogs till henne hade låtit lite gulligare. Känns som att det är väldigt mycket dialekt som smyger in i texten...
Kapitel elva börjar med att hon ställer sig upp i sängen för att det knackar på dörren. Hade hon satt sig upp hade jag förstått det mer, men vi är väl alla olika... Annars kan man även kasta om orden lite;
”En knackning på dörren får mig att sätta mig upp i sängen” eller något sådant.
Jag gillar att hans ögon har en lekfull glimt när han är med henne.
”Loophole” kan översättas till ”kryphål” eller kanske ”bakdörr”. Man brukar som sagt försöka undvika engelska ord i en svensk berättelse.
”På display” finns senare och är även det ett engelskt ord, även om det är lånat till svenskan.
Amanda tackar Karin för att hon gett tipset om att utmana Amir, men jag kan inte komma på många tillfällen då Amanda utmanat hans tankebanor. Det var mejlet, men sen ser jag inte så mycket utmanande.
I stycket efter reser de sig, men jag har inget minne av när de satte sig. Scrollade tillbaka, men kan inte hitta det. Antingen så missade jag det eller så nämns det inte att de sätter sig. Du ju kika på det för säkerhets skull ifall det nu var missat och inte bara jag som inte fick ögonen på det...
Klara och Amanda fortsätter tillsammans medan de fortsätter sitt samtal, och sen läser vi hur deras samtal fortsätter.
Kanske inte behöver stå att deras samtal fortsätter om vi sedan läser samtalet? Känns lite dubbelt.
Blir även lite dubbelt senare när ”försöker jag trösta henne” kommer två gånger efter de meningar Amanda säger.
Jag finner det lite smålöjligt lustigt att Amanda börjar skrika och se sig om bara för att Klara skriker till. Vill man få henne att verka mognare kan hon rycka till och se sig om utan att skrika, men det beror på om det är meningen att hon ska vara lite barnslig.
Tror att jag nöjer mig med recensionen så här långt.
Känns som att jag blir att upprepa samma sak väldigt ofta, så det känns vettigare att återkomma senare.
Dessutom har jag precis fyllt 18 sidor i Word och jag tror att det räcker. Det är dubbelt längre än ett vanligt kapitel i mina andra böcker, så... Jag får återkomma om det finns önskemål om vidare genomgång. Avslutar istället med lite allmänna tankar om berättelsen...
Berättelsen har helt klart potential. Har hört i trådarna på nätet att man tror att vampyrer är på väg tillbaka.
Trender går ju i cirklar, så genrer kommer alltid tillbaka. Just nu har drakar lite av en ”renässans”, före det var det Dark Fantasy och många gissar på att nästa hit blir vampyrer.
Om inte annat borde vampyrerna vara tillbaka när som helst även om det inte precis är det närmast kommande trenden. Förr eller senare är vampyrer det folk vill ha och börjar man fila på berättelsen nu så är den kanske färdig när det är läge att visa upp den.
På negativa sidan läste jag att den här boken är tänkt som den första i en serie?
Chansen att bli publicerad är en på miljonen om man inte har ett ensamstående verk som sin debut.
Anledningen är att man är helt ny och förlagen kan inte garantera att boken kommer att sälja. Då är de också mycket ovilliga att åta sig en hel serie som riskerar att bli en flopp.
Visst kan det bli en succé också, men risken är betydligt mindre med en ensam bok än med en serie på flera böcker.
Med det sagt behöver man ju inte kasta hela idén i soporna. Man kan gott och väl fila vidare på serien, men första boken man skickar till ett förlag ska vara ett ensamstående verk.
Visst finns det undantag, men den svenska marknaden är trots allt inte lika stor som den engelska och en mindre marknad betyder mindre vinst och avsevärt större risk för ekonomisk förlust. Jag kan inte tänka mig ett enda förlag som skulle ge ut en serie av en nykommen författare som inte har en kundbas eller som visat att de kan skriva böcker som säljer.
Fortsätt gärna på serien så att den är perfekt när chansen kommer, men se till att första boken som skickas till ett förlag är en ensam bok utan uppföljare.
Tänkte att jag nämner några kapitel i den här boken som kan vara till hjälp och kanske inspirera lite:
Kapitel 35. Visa vs Berätta har jag nämnt men jag gör det igen och Deep POV finns i kapitel 55.
Kapitel 31 om Varför många blir refuserade kan ge ett försprång för debutboken så att man inte går i de vanliga fällorna.
Kapitel 50; Är din berättelse bra nog? brukar vara lite av en checklista som jag återkommer till om jag har tvivel om någon av mina egna berättelser.
I kapitel 43 nämner jag det bästa hjälpmedlet för korrekturläsning som jag använder mig av själv för att få ordning på stavningen. Fungerar suveränt då det är lättare att hitta stavfelen när man kan lyssna på sin text istället för att försöka få dyslexin att sluta lägga sig i.
Det kan ju även finnas lite annat i mina kapitel här som kan vara till nytta, som hur ett manus ska se ut, hur man kontaktar ett förlag och annat smått och gott. I övrigt är det bara att se över ordval, ordföljd, försöka få bort så många dialogtaggar som möjligt, kanske fila lite på individuella röster för karaktärerna och annat som jag nämnt.
Jag hoppas att jag fick med det mesta i alla fall.
Lycka till med berättelsen!