(En del upprepningar från tidigare kapitel förekommer.)
Ärligt talat; vill man höra om misstag som alla andra gjort så är YouTube en guldgruva.
”Everything wrong with” följt med eget förslag eller om man väljer bland det som dyker upp kan t.ex. ge en hel del.
Det spelar ingen roll hur populärt något är. Det finns alltid någon som hittar fel.
Det enda man kan göra själv är att försöka göra så få som möjligt, för även om det inte blir felfritt så är det bättre med få misstag än att det är så proppat med misstag att kritikerna får frispel.
Med det sagt finns det ju faktiskt förvånansvärt många populära böcker, filmer och TV-serier som ändå är fulla med ”fel”.
Som jag tagit upp i tidigare kapitel så handlar det om att göra något så omtyckt att felen inte känns lika viktiga, samtidigt som man ju gärna undviker att göra allt för många fel.
Många fel gör att hatarna riskerar att höras mer än de som gillar det man skrivit, vilket i sin tur leder till negativ publicitet. Ingen vill ha negativ publicitet, även om vissa påstår att ”publicitet är publicitet”, vilket betyder att om folk pratar om något så ger det reklam oavsett om det är positivt eller negativt. I det fallet föredrar jag nog positiv respons mer än negativ och negativ ”reklam” kan leda till att färre läser det man skrivit, även om det för all del kan betyda att några läser boken bara för att se om den är så dålig som alla påstår.
Hur som helst.
Att lära av andras misstag kan vara avgörande för att inte kliva ner i samma fälla som någon annan.
Samtidigt ska man undvika att övertänka felen så att man knappt kommer någonstans med skrivandet.
Enklaste sättet att inte övertänka är att inte göra så stor grej av det.
Små ändringar kan punktera en överdriven klyscha och samma sak gäller ”plotholes”.
Man behöver inte alltid skrota allt man skrivit och börja om från början.
Man kan också göra research och undvika problemen innan man har dem i famnen.
För att ge lite exempel så måste jag dessvärre trampa på omtyckta verk för att visa vad jag menar.
Jag baserar dessa åsikter på andras lika mycket som mina egna, och vi är förhoppningsvis mogna nog för att inse att vi alla tycker olika och att alla har rätt till en egen åsikt.
Jag har ändå valt att inte vara enbart negativ, utan även lyfta fram det positiva som gjort verket känt.
Jag är också öppen för diskussion i de respektive ämnena. Säg gärna om man håller med eller inte, men ”fangirl-hysteri” undanbedes. Har själv bitit mig i tungan, tagit ett djupt andetag och hållit tyst när någon spyr negativitet eller felaktigheter över något jag gillar, så tro mig – det går.
Vi börjar väl med ett av hatarnas favoritobjekt som fangirl-tjejerna försvarar med blod om de måste, vilket passar ironiskt bra då vi ska dyka ner i de glittrande vampyrernas värld.
Jag tror att de flesta listat ut redan nu vad vi ska börja med;
Twilight
Jag ska inte spy galla över den här bok- och filmserien.
Ärligt talat gör skådespelarna själva det så det räcker (gör en diskret hint mot Robert Pattinson).
Kan inte påstå att jag klandrar honom...
Jag har i alla fall samtliga böcker – och jag har läst dem (även om det var ett tag sedan) så jag vet vad jag pratar om.
Hatarnas främsta argument med serien är att Edward är psykiskt misshandlande och att Bella får en tegelsten att kännas mer intressant.
Vill man veta exakt hur misshandlande Edward egentligen är kan jag rekommendera ”Psychologist reacts to” på YouTube där en riktig psykolog kan detaljförklara vad som problemet är.
(Gäller även andra filmer om man gillar den typen av analys.)
Samtidigt kan jag se varför många gillar det. Att vara den enda speciella tjejen som får en ”ofantligt snygg” kille att falla för just henne är väl lite av tonårstjejens dröm – och några andra med för den delen.
Själv anser jag att en så pass gammal tonårskille som aldrig ens sneglat på en tjej verkar lite skumt och jag står fast vid min åsikt om att vara någons första kärlek säkert är fint, men det är en helt annan nivå att vara någons sista.
En kille kan ha dejtat flera tjejer före dig, men om han inte ens ser åt en annan tjej efter att han träffat dig så är det mer romantiskt än en oskuld som inte ens har något att jämföra med.
För vad låter mer romantiskt;
”Jag har aldrig kysst någon annan, men dina kyssar är bäst” eller ”Jag har kysst flera tjejer före dig, men ingen kysser som du”?
Själv blir jag nog mer smickrad om jag överträffar andra än om killen inte ens har någon referens på området.
Bella är ett kapitel i sig.
Det kritikerna påpekar är att hon knappt har någon personlighet, att hon verkar viljelös och att hon kritiserar folk som försöker vara hennes vänner i skolan genom att tänka på dem som ”plugghäst” och ”typisk cheerleader”.
Här kan jag delvis försvara henne – vi är många som är ganska snabba med att ha lite förutfattade meningar om folk innan vi lär känna dem, så det är något som gör henne mänsklig.
Att hon är ”blank” gör att den som läser lätt kan sätta sig själv i hennes roll, vilket nog är en av anledningarna till att böckerna och filmerna fått sin popularitet.
Samtidigt anser jag att man inte gör någon en tjänst genom att skriva om en underlägsen tjej med vek personlighet som inte vågar säga ifrån eller stå på sig.
Störde mig själv något enormt på att Bella stänger av helt och blir totaldeppad när Edward lämnar henne i andra boken.
I flera månader gör hon absolut ingenting utöver sina monotona zombierutiner, innan hon sen blir självmordsbenägen för att hon får en hallucinationsskymt av Edward vid näradöden upplevelser.
Alltså, visst blir man deppig när ett förhållande tar slut, men jisses liksom.
Första saken jag skulle ha ändrat är nog att hon inte är så desperat. Ett hot kunde ha kommit istället och det kunde ha lockat tillbaka Edward för att rädda henne och när de såg varandra igen insåg han att han inte ville lämna henne igen, eller nått.
Bättre än hennes ”näradöden-ryck” och gråtmilda kläng i alla fall.
Eller nej - mitt första tips på ändring är nog att stryka det faktum att han stod i hennes sovrum och såg på henne när hon sov. Det är bara creepy och inte romantiskt alls.
Är det någon som vet hur många gånger man fiser i sömnen?
Edward lär ha statistik på Bella på det området i alla fall... Creep...
En sak som många hakar upp sig på är det faktum att vampyrer glittrar i solen. ”Som tusentals små diamanter i huden som får dem att se ut som gudar”, eller vad det nu var. Orkar inte slå upp sidan i boken för en mer ordagrann beskrivning.
I vilket fall som helst har jag en tanke på hur jag skulle ha ändrat den biten;
Låt oss säga att han börjar brinna med vita lågor (vilket inte skadar honom eller hans kläder). Det ser lite ut som rök, vilket ger en skimrande gloria runt honom.
Det ger lite änglavibbar och flirtar samtidigt med myten om att vampyrer brinner i solen.
Det är närmare de ursprungliga myterna om vampyrer och de behöver inte bli vandrande discobollar vid varje solglimt.
Bättre?
Jag hade föredragit det...
Bella hade behövt lite starkare självkänsla och Edward kunde ha låtit bli att styra och ställa så mycket.
Sedan kan jag hålla med Stephen King om att ”Harry Potter handlar om hur viktigt det är att slåss för det som är rätt. Twilight handlar om hur viktigt det är att ha en pojkvän”.
Många ogillar Meyer för hennes kvinnosyn – att mannen ska beskydda kvinnan och ta hand om henne.
Kvinnor kan faktiskt ta hand om sig själva - och varandra.
(Får ta och ge Rosalie ett erkännande här och vill man veta vem min favoritkaraktär i serien var så var det Carlisle.)
Det här ämnet kan vi nog plöja i det oändliga, men kapitlet kan inte bara handla om det, så låt oss gå vidare till nästa punkt.
(Fritt fram att fortsätta diskussionen i kommentarerna dock.)
Sagan om Ringen
För att vara opartisk och rättvis ska jag även peta lite på mina egna stora favoriter.
Tolkien kommer högst på listan av mina favoriter. Han skrev den första berättelsen som blandade flera olika folk, vilket var ovanligt tidigare – det var mest människa + en sort före det. Han skapade orcerna och hobberna (och jag vägrar kalla dem hober som man gjorde i första översättningen; Hobber eller Hobbitar ska det vara).
Så vad gjorde Tolkien för fel som vi kan lära oss av då?
Fel vet jag inte om jag skulle kalla det, men förr fungerade det med långdragna krig som utspelade sig i flera kapitel och tog upp nästan halva boken.
Idag finner folk det långdraget. Man tappar intresset för snabbt. Att få vissa saker överstökade och att gå från händelse till händelse istället för att hänga i ett enda evighetslångt ögonblick är att föredra.
De flesta läser på ett annat sätt idag mot vad folk gjorde förr.
En sak som också kan vara bra att komma ihåg är att Tolkien var först med att göra alverna till perfekta varelser som är eleganta och väldigt duktiga på allt de gör (före det var alver något i stil med älvor).
Idag är det ganska uttjatat.
Orcer och trollkarlar är också ganska uttjatade.
Är det fantasy kan man hur bra som helst hitta på något nytt – det var precis vad Tolkien gjorde.
Alver och orcer är inte något nytt idag.
Många har kanske hört George R.R. Martins ”kritik” om att ”Gandalf borde ha dött.”
Kan man bakgrunden till Tolkiens verk vet man att trollkarlarna var skapade av en gudinna för att vägleda folk, vilket det bara var Gandalf som gjorde. Han belönades därför av gudinnan för sitt arbete genom att få komma tillbaka som en starkare, vit trollkarl.
Sedan kan jag tänka mig att just George Martin skulle komma med den typen av kritik, vilket för oss till nästa punkt...
Game of Thrones
Finns inte så många fel här heller, mer än att det är nästan omöjligt att ha en favoritkaraktär när folk dör som flugor (måste bara gnälla lite på den saken).
Något man kanske inte kan lära sig så mycket av, mer än att man borde vara medveten om att man bör undvika, är Martins ”head hopping”.
Han har ingen huvudkaraktär, utan hoppar mellan en rad olika karaktärer.
Någon som han kan göra det.
Vi som inte har lika mycket vana bör hålla oss till så få karaktärer som möjligt.
Det blir väldigt lätt rörigt.
En, max två karaktärer är nog bäst. Flera karaktärer kan man säkert hoppa mellan senare när man har några publicerade verk under bältet.
Det blir faktiskt lite svårt att hänga med när det finns så många att hålla reda på. I alla fall när man som jag har svårt att komma ihåg namn.
Chaos Walking
En film den här gången, men filmer har ju en hel del gemensamt med böcker då de kommer från manus båda två.
Anledningen till att den här filmen floppade beror helt klart på att det verkligen sätter fingret på ordet kaos;
Nybyggare på en planet får tankarna att synas utanför huvudet, men bara för männen.
Det börjar i ett samhälle där alla är män, men så landar en kvinna i sin skyttel då hon är utsänd av nästa våg nybyggare för att kolla läget på planeten. Männen vill göra sig av med henne då de inte vet vad hon tänker.
Sedan finns planetens urbefolkning inblandad, men bara för någon sekund och i andra samhällen finns tydligen kvinnor och det finns en regering som är lite skum.
Det är väl det som är problemet med filmen.
Det är väldigt svårt att säga vad det handlar om när det ena avlöser det andra. Hade man valt ett eller två av koncepten hade det fungerat, men det är så mycket in mixat att man inte riktigt vet vad det är för en film man tittar på.
Har nämnt filmen tidigare då det är en ”dålig” film som ändå är en favorit för mig. Massor med inspiration finns att hämta, men i sin helhet är det rätt jobbigt om jag ska vara ärlig.
Lite för mycket av allt för många ingredienser helt enkelt.
Divergent
Ett klassiskt exempel på något som steg och föll på väldigt kort tid, även om förstås fans hänger kvar.
Första filmen blev framgångsrik, andra blev ännu mer populär, tredje filmen floppade och fjärde blev inte ens av.
Divergentserien sköt i höjden när den kom ut som film och återväckte intresset för böckerna, men bara några år senare har folk nästan glömt alltihop.
Vad kan det bero på undrar ni kanske?
Hur undviker jag att göra det misstaget själv?
Svaret är ganska enkelt;
Försök förklara för mig vad serien handlar om i en mening.
En bra bok/film ska inte behöva en uppsats för att förklaras.
Vad det handlar om är att forskare försökte förbättra människor genom att ta bort defekter, men det gick fel och folk fick en enda egenskap. De är antingen kloka, modiga, osjälviska, fredliga eller ärliga. Har man fler egenskaper än det är man divergent och blir dödad.
Så mycket mer än så förklarar man inte.
Ett inbördeskrig sker, men det förklaras inte så noga. Det ledde till en stad där alla är fast i sin grupp, men kan välja en ny grupp vid en ceremoni när en ungdom kommer upp i rätt ålder. Staden övervakas av folk som inte är genetiskt förbättrade, men de gör ingenting för att påverka något.
Kopia av The Trumanshow?
Låter onekligen så...
Huvudkaraktären blir tvungen att lämna sin familj för att möta utmaningar och slåss för sitt liv.
Låter det bekant?
Kanske för att det är precis vad Hungergames handlade om...
De delas in i grupper efter personlighet... precis som Hogwarts' elevhem.
Huvudkaraktären är divergent och kan inte bli hjärntvättad, även om alla andra serum fungerar på henne.
Hon måste hålla tyst om att hon är divergent, vilket hon tydligen lyckas med trots att de som övervakar staden vet allt annars.
Allt fokus ligger på huvudkaraktären och hennes kärleksintresse, vilket får alla andra att kännas tomma och personlighetsbefriade...
Lite som Twilight...
Det är ganska uppenbart att författaren skrapade ihop sina favoritsaker ur andras verk och gjorde ett eget.
Inte mycket är nyskapande, vilket kan bero på att boken skrevs på bara några veckor (författaren sa i en intervju att hon skrev boken på sitt jullov, vilket varar ca 3 veckor i USA).
Handlingen är rörig, innehåller allt för mycket som hade kunnat strykas och förklarar väldigt lite som hade behövt förklaras.
För att undvika samma misstag; stryk det onödiga, förklara tillräckligt för att det ska vara begripligt och ge lite mer personlighet till sidokaraktärer – och gärna lite mer nytänk.
Det positiva med serien är att folk nog finner intresse för en karaktär som skiljer sig ur mängden och som har en stor hemlighet som riskerar att bli avslöjad.
Det är en hel del action och som alltid finns den äldre, snygga killen som ser hur speciell hon är – vilket förstås gärna kunde ha gjorts mindre klyschigt.
Har sett filmerna, men kan inte säga att jag fastnade för dem, för precis som kritikerna säger: för mycket av ingenting och för få karaktärer som är intressanta.
Det betyder ju inte att jag tycker illa om Divergent... men det kunde ha varit bättre.
Harry Potter
Sist, men absolut inte minst får man väl säga.
Harry Potter är ett strålande exempel på hur levande karaktärer som är lätta att tycka om gör att man blir blind för de eventuella fel man kan hitta i böcker och filmer.
Älskar dem själv, men wow vad många fel det egentligen finns...
Slytherin existerar, trots att det borde ha tagits bort under de år som skolan existerat med tanke på att de eleverna har rasistiska drag och många blir onda – även om det inte gäller alla.
En lärare (Snape) tillåts favorisera elever och mobba de han inte gillar utan tillsägelser, bland annat genom att ta och ge poäng precis hur han vill.
Livsfarliga saker förvaras i en skola bakom låsta dörrar, där eleverna lär sig öppna lås genom att vifta med sin trollstav.
De låter elever göra livsfarliga saker som annars är förbjudna som bestraffning.
Magi fixar nästan allt, men används väldigt sällan när den borde ha använts.
Varje år springer hundratals trollkarlar och häxor genom en tegelvägg på en tågstation, men inte en enda mugglare har sett det.
Man kan förvandla djur till föremål, men Weasleys har gamla, nötta kläder.
En husalf befrias när hans ägare omedvetet ger honom en socka i en bok, men husalfen har tagit emot hundratals korgar med tvätt genom åren utan att det räknas.
Folk har slumpmässiga samtal med viktig information på precis rätt platser för att elever ska höra dem.
Man kan använda en eldstad som telefon, men bara en enda elev gör det vid två tillfällen – resten skickar ut sina ugglor i skitväder.
Det finns en brygd som ger enorm tur, men nästan ingen tillverkar den.
Magiska saker dyker upp/nämns precis när de behövs, men det finns inte ens något liknande före det.
Det finns en karta som visar var alla i skolan befinner sig, men ingen har sett fiender som rört sig i skolan.
Ugglor hittar alltid personen de ska leverera något till, men ingen ger ett brev till en uggla och följer ugglan för att hitta personen de söker.
Ett par tvillingar som är ”identiska till minsta fräken” går ändå av någon anledning att se skillnad på.
Jag tror att det får räcka.
Det finns säkert mer, men det här är vad som dyker upp rent spontant när jag funderar över ”fel” i böckerna.
Filmerna är ju ett universum för sig och innehåller mer fel är böckerna, mest för att de inte förklarar sådant som man vet om man läst böckerna.
Kan nämna en sak som stör mig när jag ser filmerna;
Animagusarn som kryper ur sina kläder när de förvandlas, men sedan har kläderna på sig när de förvandlas tillbaka.
Det finns en hel del, men fans väljer att ignorera för att man uppskattar böcker och filmer ändå, precis som med allt annat jag nämnt och det gör man helt rätt i.
Ingenting är perfekt bara man analyserar det ingående nog.
Det enda vi som författare kan göra är att undvika andras fallgropar.
Att leta fel i sina egna favoriter och sedan hitta orsaken till varför felen inte känns viktiga är mycket bra träning för att hitta konceptet till en lyckad bok.
Dela gärna med dig i kommentarerna om du fått liknande insikter från egna favoriter.
*
Jag hoppas att kapitlet gav lite att fundera på.
Det finns definitivt mer att lära från andra verk, men kapitlet kan inte vara hur långt som helst.
Jag upprepar mitt tips med YouTube för den som vill lära sig mer om andras misstag. Jag har fått massor med tankeställare den vägen.
Jag hade tänkt ta upp hur mycket man kan döma ett verk utifrån dess författare med tanke på J.K. Rowlings vistelse i hetluften för tillfället, men då blir kapitlet för långt.
Kan ju ändå höra om någon är intresserad av ämnet?
Finns många som överväger att bojkotta The Wizarding World på grund av henne och själv är jag väldigt kluven i frågan.
Om någon vill kan jag förklara vad det rör sig om och ägna ett kapitel åt den svåra frågan om ett verk påverkas av sin författare.
Finns kanske inte så mycket författarmässigt att lära sig, men det är ändå ett intressant ämne.