"Är ...?" Jeff drog handflatorna mot låren. "Är jag misstänkt för någonting?" Kallsvetten rann mellan skuldrorna, från nacken och ner under morgonrocken.
Den uniformerade polisen gav honom en bister blick. Hon korsade armarna över bröstet utan att svara på Jeffs fråga. De två befann sig i lokalen på markplan, som styrelsen använde som mötesrum och där vaktmästare Lasse hade sin hörna. Jeff rös. Just nu kändes den som ett fängelse.
Han snörvlade, drog handen under näsan och upprepade: "Är ...?"
Dörren öppnades med ett knarr. En man i blåjeans, svart polotröja och mörkgrå kavaj, steg in. Tjattret från råttorna ute i korridoren smattrade in i rummet likt ljudet på en förskola.
"Förlåt för att du fick vänta", sa mannen, stängde dörren efter sig och såg på Jeff. Han var runt femtio med en stram hållning och en mun som inte var van att le. Doftade hårt och rent, som en skogsarbetare som duschat med oparfymerat schampo. Han fick upp en polislegitimation från byxfickan och höll upp den mot Jeff. "Kommissarie Carlgren."
"Ingen fara", sa Jeff och kämpade undan en rysning. Han nös, ögat kliade och handen ömmade fortfarande efter det han varit med om.
Kommissarien stoppade undan legget och gick över till kollegan. De lutade huvudena mot varandra och viskade sinsemellan. Carlgren sneglade mot Jeff. Kollegan fortsatte viska. Carlgren nickade, vände sig mot kollegan som för att bekräfta något, innan han tog ett par steg i Jeffs riktning.
"Vi försöker ta reda på vad som har hänt här", sa han och fick upp ett anteckningsblock med svart pärm, i en gest som om han egentligen hotat med en flaska sanningsserum. "Varför har ... någon gjort detta mot din granne?"
"Jag ...", började Jeff, men orden tynade bort när han insåg vad Carlgren egentligen hade tänkt säga när han gjort en paus.
"Jeff Börjesson?" läste Carlgren i blocket. "Trettiofyra år? I lägenheten 1204? Den bredvid Bengt Wallin?"
"Ja, det stämmer", sa han och sneglade mot den andra polisen. Hon hade placerat sig något närmare dörren, som om hon täckte av flyktvägen. Jeff svalde. "Hur ... kan det vara möjligt?"
Carlgren såg på Jeff som om han var huvudmisstänkt i Palmeutredningen. Obegripligt, Jeff hade ju inte gjort någonting ... eller? Han nös ljudligt.
"Skulle du kunna redogöra för dina förehavanden det senaste dygnet?"
Jeff torkade bort resterna av nysningen.
"Givetvis", sa han. "Det kan jag."
***
För tjugotre timmar sedan, klockan 10:30 på lördagsmorgonen, hade Jeff gått ut på balkongen som låg i söderläge och erbjöd trivsam utsikt över stan. Det var kyligt i luften, men solen strålade från en klarblå himmel. Våren låg i luften och han var glad att han inte även var pollenallergisk.
Jeff hade gjort i ordning en sen frukost: två rostade brödskivor med Bregott och rikligt med fikonmarmelad, ett äpple i klyftor, en kopp rykande kaffe och ett halvlitersglas med mellanmjölk. Han ställde frukostbrickan på det lilla runda bordet ute på balkongen. Den råa betongen var kall, så han behöll tofflorna på, drog åt morgonrocken och sjönk ner på stolen i fejkad rotting.
Han tryckte i sig smörgåsarna som en skördetröska och svepte mjölken i en lång klunk. Han plockade upp ciggpaketet och tändaren ur fickan, fick upp en cigg som han satte mellan läpparna och tände på första försöket.
"Ah ..."
Han tog upp mobilen och skrollade igenom sociala medier. Det hade inte hänt så mycket under natten. Några författarkollegor skrev på Insta att de ställt in sina releasefester på grund av coronan. Apropå det borde han ringa morsan. De hade inte hörts sen i onsdags. Hon var sjuttiosex och satt isolerad. Syrran hade handlat åt henne sist, så det var Jeffs tur nu.
Han fimpade ciggen i mjölkglaset, slukade ett par äppelklyftor och sköljde ner med lite kaffe innan han tände en ny cigg. Han fortsatte gå igenom flödet på telefonen. Mycket corona nu. Tiger King på Netflix verkade vara något han borde se.
Det rapporterades om en bonde i Småland som blivit av med ett lass ladugårdsråttor. Jeff höll på att sätta ciggen i halsen. Vem sjutton håller sig ens med råttor? Och ladugårdsråttor dessutom? Det var väl de som var stora som as. Förklaringen kom längre ner i artikeln: bonden hade haft en råttinvasion och fångat in ett antal djur som han förvarade i burar i väntan på vidare transport. Artikeln lade mycket fokus vid att blixten slagit ner i ladan i samband med försvinnandet, trots att det inte varit oväder och inget spår fanns av nedslaget. Men burarna hade varit både låsta och tomma. Jeff skrattade. Skulle blixten ha fört bort råttorna? Bonden borde ringa någon konspirationsteoretiker.
Balkongdörren till lägenheten bredvid slogs upp.
"Vet hut, unge man!"
Jeff suckade. Bengt.
"Ska ni ge oss alla cancer?" fortsatte Bengt. "Vad är det för fasoner? I dessa tider och allt!"
Jeff såg ut över hustaken och sög i sig en omgång rök innan han svarade:
"Friskluftsintaget sitter på taket och Lasse bytte filtren i aggregatet i mars."
"Vasa?" Gubben kokade som en potatis i en tryckkokare.
Jeff fimpade ciggen och reste på sig. Han flinade omsorgsfullt mot Bengt, som greppade om balkongräcket som om det var hans rullator.
"Jag frågade om du sett till några råttor här omkring?" frågade Jeff.
"Råttor? Här?" Bengt såg ut som om Jeff avslöjat att det var han som låg bakom coronan.
Jeff nickade. "Riktigt stora, feta ladugårdsråttor. Trettio stycken. Vore tråkigt om de tog sig in i din lägenhet ..." Jeff reste på sig, nickade mot Bengt. "Ha en fin dag."
De där råttorna skulle han kunna använda, funderade Jeff medan han gick runt i lägenheten och borstade tänderna. Konspirationsteorier gav ofta upphov till nya idéer. Han gick in på kontoret och startade laptoppen. Den började bli till åren och tog sin lilla tid på sig. Fläkten surrade som motorn i ett enmotorigt propellerplan från mellankrigstiden.
Han bytte tandborstning mot munskölj och kollade igenom väderapparna. Såg ut att bli en rätt fin dag, inget oväder i sikte. Synd att han behövde hålla sig inne och få ur sig några ord och sätta de på pränt.
Jeff sjönk ner i kontorsstolen. Han letade upp Worddokumentet som hette Springaren och öppnade det.
Han gick barfota över den glödande kolen.
Dokumentets första och enda mening. Tillika det enda han hade presterat under gårdagen. Inte den bästa starten på en ny roman. Han knäckte fingrarna och gjorde sig redo att ta tag i manuset.
Jeff sneglade på klockan nere till höger på datorskärmen. 13:36. Han läste dokumentet:
Prolog
Pontus sprang över den glödande kolen så det fräste om fotsulorna.
Jeff suckade. Grattis. Han hade lyckats redigera en enda mening på två timmar. Skrivkramp? Han ville inte riktigt ta ordet i munnen, men snart skulle väl till och med syrran fråga om det inte började bli dags för nästa utgivning.
Han sparade dokumentet, lämnade kontoret och gick ut till köket, öppnade kylskåpsdörren och synade innehållet med ögon och näsa. Såg ut att bli en kulinarisk upplevelse till lunch: fem hemrullade köttbullar, en öppnad rödbetssallad som bara var minuter från att utveckla egna ben, två kokta ägg, en tomat och den sista apelsinjuicen.
Jeff plockade ut grejerna. På vägen lyckades han sparka till matskålarna på golvet. De skramlade metalliskt. Han muttrade och ställde ifrån sig lunchen på köksbordet. De två skålarna stod på ett enfärgat underlägg i plast för att skydda golvet. En skål för vatten, en för torrfoder. Ingen av skålarna bar längre spår av föda.
Han suckade.
Teddy. Det var egentligen Pernillas katt som hon tog med sig när hon flyttade in hos Jeff. En perser med rödspräcklig, lång päls som föredrog att spendera nätterna långt upp i Jeffs högra armhåla. Sambolivet höll inte mer än ett och ett halvt år innan Pernilla fick för sig att "börja om på nytt". Och att hon var tvungen att göra det i Sevilla av alla ställen. Utan Jeff.
Jeff nös av gammal vana, satte sig vid köksbordet och högg in på lunchen. Pernilla kunde inte ta med sig Teddy. Jeff försökte behålla honom, men klarade inte längre än ett halvår. Så han tog Teddy till en djurskyddsförening som ombesörjde omplaceringar. Snart ett år sen nu. Undrar hur Teddy hade det. Jeff kliade sig i ögonvrån och doppade tomaten i rödbetssalladen.
Soppåsen höll på att brisera och matresterna luktade som om ett troll skitit i diskbänksskåpet. Som tur var hade kompostpåsen i alla fall inte vätskat igenom. Han vek ihop öppningen och hoppades att ingen granne skulle känna lukten när han tog sig ner till soprummet.
Belysningen i källaren tändes automatiskt när han kom nerför trappan. Han stannade upp. Lyssnade. Han var ensam med de nakna och hårda betongväggarna, så han skyndade bort mot soprummet, fumlade med nyckeln samtidigt som han försökte hålla ihop två överfulla påsar. Dörren gled upp, han smet in och möttes av den svampaktiga känslan som fanns i alla soprum. Fukt i luften och jord i doften.
Matrester i det bruna kärlet, plastpåsen i det gröna. Uppdraget avslutat. Klappat och klart. Han vände sig om och upptäckte att han inte hört dörren öppnas.
"Vet hut, unge man!"
"Hej, Bengt", sa Jeff och suckade.
Bengt stod i dörren till soprummet, iklädd en knallgul t-shirt instoppad i ett par chinos med oavsiktligt modernt hög midja. Huden var fläckig och sladdrig som en punkterad luftmadrass. Det mest framträdande var hans buskiga, gråa ögonbryn. Som ett par Stalinmustascher, en över varje öga.
"Har ni hört talas om källsortering?" Bengt hötte med ett knotigt finger. "Kan ni inte läsa vad det står på lappen?" Han riktade fingret mot instruktionsbilden som satt på ena väggen.
"Lägg av." Jeff orkade inte försvara sig igen. Han hade varken körkort eller bil. Det var omöjligt att ta sig till närmsta återbruk. Bättre att soporna brändes och blev till energi. "Hur mycket skit slängde inte du och Märta i sjön när ni var unga?"
Bengts ögon smalnade och han tvekade. Jeff tog tillfället i akt och trängde sig förbi honom.
Jeff satt framför datorn, stirrade på Word-dokumentet och försökte få i gång hjärncellerna. Varför sprang Pontus över den där glödande kolen? Och vem fan var Pontus förresten? Och hur skulle Jeff kunna koppla ihop Pontus med de försvunna råttorna? Han fick det inte att gå ihop. Han suckade och lutade sig bakåt.
I stället öppnade han webbläsaren och googlade fram Bröderna Grimms version av Råttfångaren i Hameln. Kanske kunde han göra någonting med den? Skriva en egen version och låta den utspela sig i nutiden? Jeff kliade sig på hakan. Han hade skrivit ett par noveller senaste året till diverse antologier, där man skulle basera novellen på en gammal saga. Jeff kunde den processen. Råttfångaren alltså? I dagens Sverige. Han kliade sig på hakan. Varför inte?
Men hjärnan ville inte riktigt samarbeta. Han behövde inspiration och bytte om till joggingkläder. Han hade en runda på sex kilometer som funkade bra. Första och sista kilometern gick genom stan, men resten var på motionsslingan i skogen. Löpningen fick alltid huvudet att klarna och pusselbitarna brukade komma på plats. Han höll 5:10-tempo på löpningen. Inte någon rekordtid, men han var nöjd ändå.
Han kom hem svettig, varm och mjuk. Duschade länge och väl. Klippte naglarna och filade fotsulorna. Klädde på sig och slängde ihop en gourmetmiddag bestående av en tallrik havregrynsgröt med mjölk och frysta lingon, och en skål mjuka ostbågar som var kvar från igår. Han intog middagen i soffan där han slötittade på teven utan att engagera sig i något speciellt.
Klockan på mobilen visade 21:16. Jeff suckade och såg på teven. Någon gammal Ett päron till farsa-film med Chevy Chase rullade på fyran. Och han hade inte skrivit ett enda ord. Han suckade igen. Verkligen en produktiv dag ...
Plötsligt sken himlen upp utanför fönstret följt av ett dånande brak som fick Jeff att hoppa till i soffan.
"Bra jobbat, SMHI", muttrade han när pulsen lagt sig, reste sig och gick fram till fönstret. Den kolsvarta himlen öppnade sig från ingenstans och regnet pepprade mot balkongen likt kulspruteeld. Vart fan kom det här ovädret ifrån? Som om Tor fått ett plötsligt infall att liva upp stämningen i Midgård.
Himlen lystes upp av nästa blixt. Jeff räknade till två sekunder mellan ljusskenet och dånet. Sexhundra meter bort.
En ny blixt följde och fönsterrutorna skallrade. Jeff ryggade tillbaka ett par steg. Han hann inte ens börja räkna hundradelarna den här gången. Det där var ruskigt nära. Det där ...
Jeff ruskade liv i huvudet och såg ner på teven. Han visste inte om huset hade åskledare eller om det ens var någon risk för elektriska apparater i flerbostadshus, men ...
Ännu ett ljussken följt av ett enormt dån som fick blommorna på fönsterbrädan att hoppa.
Jeff kastade sig ner bakom teven och drog ut alla sladdar han kunde hitta.
"Datorn!"
Han reste sig upp och skyndade in till kontoret. Datorn stod på skrivbordet och hade gått in i strömsparläge. Jeff drog ut kontorsstolen och tryckte på tangentbordet för att ...
Ljusskenet lyste inte bara upp himlen, utan tog sig genom fönsterrutorna, in i lägenheten, som om Jeff stod i ljuset vid slutet av tunneln. Huset dånade och skakade som om en terrorist sprängt en bomb i källaren.
Något i närheten av Jeff exploderade. Ljusbågar sköt upp från datorn och spretade genom luften lik målsökande sjögräs. Det smattrade av elektrisk laddning i luften och någonting osade bränt. Jeff svor och försökte lyfta handen från datorn. En kraftig smärta sköt in i handflatan och upp genom handen.
Det svartnade.
Rummet var mörkt när Jeff vaknade till liv och slog upp ögonen. Det var som om det låg ett grått dis i luften, som den sista röken från en släckt lägereld. Han satt tillbakalutad i kontorsstolen, stel i ryggen som efter ett långt skrivpass. Han sträckte försiktigt ut. Smärtan dunkade i Jeffs vänsterarm.
Blixten! Hade den slagit ner i huset, fortplantat sig genom kablarna, via datorn och in i Jeffs hand? Och datorn såg ut att leva? Det kunde ju inte vara möjligt. Han tryckte på tangenterna för att få bort strömsparläget och loggade in. Jo, för sjutton. Den levde! Strömsladden satt fortfarande i uttaget, men datorn visade att den gick på batteridrift och låg på 86%. Det var strömavbrott i kåken alltså.
Klockan på datorn visade 23:39. Jeff tog sig för pannan. Han hade varit avsvimmad i över två timmar. Var det ens hälsosamt?
Han fick upp mobilen och tände ficklampan. Det syntes inga brännmärken på vare sig tangentbordet eller hans hand. Inga synliga spår alls. Bara en molande smärta i vänsterarmens muskler och leder. Och en tunga som var lika sträv som ett grovt sandpapper.
Jeff tog sig ur stolen lika smidig som ett kylskåp, ut från kontoret och in i köket. Han vred om kranen och lät vattnet flöda. Det forsade och brusade som om han öppnat ett par dammluckor, knappt att han hörde sina egna tankar. Vaktmästare Lasse borde verkligen ta tag i ledningarna, eller om det var något med varmvattenberedaren. Som det var nu fick Jeff spola en onödigt lång stund innan vattnet blev tillräckligt kallt. Han stjälpte i sig två glas på stående fot.
Det knäppte till i glödlampor och kontakter och lägenheten lystes upp. Lasse måste ha fixat strömavbrottet. Bra jobbat!
Det ringde på dörren.
Jeff fnös. Vem sjutton ringer på dörren så här dags? Mitt i natten? Han ställde ifrån sig glaset och gick ut till hallen. Samtidigt som han öppnade dörren insåg han svaret på frågan.
"Vet du vad klockan är, unge man?" morrade Bengt.
"Nej, men det vet säkert du, Bengt." Jeff noterade att gubben tagit ut löständerna.
"Fem i tolv!" Han hytte med sitt förtorkade pekfinger. "Det är lördagskväll! Folk försöker sova här!"
Jeff bet ihop tänderna och spände käkmusklerna.
"Fortsätter du spola vatten så här mitt i natten måste jag säga till styrelsen!"
Jeff tog ett djupt andetag och såg Bengt i ögonen. Skulle det räcka med ett slag i ansiktet, eller skulle ögonbrynen dämpa träffen?
"Det ska inte hända igen", sa Jeff.
"Bäst för dig det!" Bengt vände på klacken.
Jeff smekte igen dörren, krampaktigt. Andades genom näsan. Tredje gången. Bara idag. Tredje gången gillt.
Han stegade tillbaka till kontoret, tryckte ner sig i stolen och väckte datorn. Han tog några djupa andetag och knäckte fingrarna. Skrivkramp? Inte nu längre. Han kom långt på ilska. Och han hade redan rätat ut alla frågetecken.
Fingrarna flödade över tangentbordet.
Jeff kikade mot väckarklockan. 09:00? Musklerna var stela och hjärnan skrek av för lite sömn på rätt sida tolvslaget. Som om han var bakis. Han kämpade sig upp ur sängen, famlade efter morgonrocken och fick den på sig. Hur länge jobbade han igår egentligen? Han hasade in på toaletten, fällde upp locket och föll ner på ringen. Urinen flödade långsamt ...
Han spetsade öronen, rätade på ryggen och rynkade på ögonbrynen. Vad var det för liv? Utifrån korridoren? Lät som om det var någon form av oroligt tumult.
Han torkade sig och spolade. Tog på sig filttofflorna och masade sig ut till hallen. Han öppnade dörren, kikade ut och ...
"Vad i ...?"
Folk med munskydd, plasthandskar och iklädda vita skyddsdräkter hastade runt i korridoren. En del bar på burar, och bakom burarnas galler skymtade Jeff bruna kalufser som krafsade och gnällde.
Strax till höger om Jeff stod vaktmästare Lasse i sina mörkblåa snickarbyxor med verktygsbälte, och bredvid honom en kvinnlig polis i uniform, lite vid sidan av för att inte vara i vägen.
"Vad har hänt?" frågade Jeff.
Lasse kom över till honom. Han var svettig och mer stressad än vanligt.
"Helt galet", sa han och ruskade på huvudet. "Ladugårdsråttor. Massor. Har fångat tjugotre hittills."
Jeff såg klentrogen på honom. "Här? I huset?"
"Bara hos Bengt. Hittade honom helt sönderbiten och nerblodad. Stackarn är på akuten nu. Jag hoppas verkligen han klarar sig. Som tur är verkar råttorna i alla fall inte ha spridit sig. Säg till på en gång om du hittar någon inne hos dig."
Lasse skyndade i väg nerför korridoren. Jeff var på väg att återvända till sitt när polisen stegade över till honom. Hon vilade båda händerna mot höfterna, och den högra handen var oroväckande nära tjänstevapnet.
"Börjesson?" sa hon. "Är det du som är Jeff Börjesson?"
"Ja, det är jag", sa Jeff försiktigt och drog morgonrocken tajtare runt livet.
"Får jag be er att följa med här?"
***
Jeff svalde, harklade sig och drog en hand under näsan. Han andas ut. Kommissarie Carlgren hade antagit en allt lugnare hållning under Jeffs redogörelse.
"Innan Wallin sövdes ner namngav han dig och det hot om råttorna som du uttalat", sa Carlgren. "Som du förstår måste vi följa upp alla trådarna, oavsett hur sannolika de verkar."
"Självklart. Men ... alltså ..." Jeff rensade strupen. "Jag och Bengt har aldrig kommit överens. Och då menar jag verkligen aldrig. Gudarna ska veta att han irriterar mig till förbannelse. Men jag skulle aldrig göra något mot honom." Han andades ut. "Och vart fan kommer råttorna ifrån egentligen?"
Carlgren synade Jeff, från tofflorna upp till morgonfrillan.
"Visste du att du var pälsallergiker innan du träffade Pernilla?"
"Jag blev det i tonåren. Har haft recept på tabletter, nässpray och inhalator sen dess. Och en adrenalinspruta om det skulle bli riktigt allvarligt." Jeff svarade per automatik, och insåg direkt efter att Carlgren måste ha listat ut på egen hand att Jeff var allergisk. Att det var därför han inte hade kunnat behålla Teddy.
"Och hur känner du dig nu?"
"Förjävlig." Jeff nyste så att det ekade i lägenheten. "Hela korridoren stinker av råtta. Och ni har med er päls in hit."
Kommissarie Carlgren vek omsorgsfullt ihop sitt anteckningsblock och stoppade ner det i kavajfickan, i en gest som tydligt visade att Jeff avskrevs från utredningen. Han tog upp ett visitkort och gav det till Jeff.
"Om smärtan i armen består rekommenderar jag dig att uppsöka sjukvården", sa Carlgren. "Du måste ha haft en väldig tur, Börjesson. Hur som helst får vi tacka för att ni varit så samarbetsvillig. Ring mig om du kommer på något ovanligt som du har sett eller hört."
Jeff skyndade tillbaka till badrummet. Hans allergimediciner låg i skåpet under kommoden. Det var ingen panik än, men han tryckte i sig ett par tabletter, överdoserade nässpray som om det inte fanns någon morgondag och sög i sig två doser med inhalatorn.
I väntan på att medicinen skulle börja verka startade han upp datorn och gjorde i ordning en enkel frukost av vad han kunde uppbåda: rostat bröd med Bregott och ett glas vatten till.
Han såg mot betongväggen som skilde hans lägenhet från Bengts. Råttor? Det var ju osannolikt. Ladugårdsråttor? Och bara i Bengts lägenhet? Inte ... Inte kunde det väl vara samma råttor som den där bonden blivit av med?
Efter tandborstning och munskölj sjönk Jeff ner i kontorsstolen framför laptoppen med kaffekoppen i ena handen. Den andra pulserade fortfarande efter blixtnedslaget. Oroväckande, även om smärtan långsamt avtagit.
Han letade upp Word-dokumenten på datorn, men när han skulle klicka på det var det som om fingret höll emot. När han tänkte efter hade han inte ett enda minne från natten. Hur länge hade han skrivit egentligen? Vad hade han skrivit? Blixtnedslaget och att han svimmat av kanske hade påverkat honom värre än vad han först trodde.
Jeff dubbelklickade på musen och dokumentet öppnades. Han blinkade några gånger med ögonen. Det här var ... Han lutade sig närmare skärmen.
Prolog
Bengt vaknar av ett ilsket tjatter. Först kan han inte lokalisera vad det är. Något rör på sig, det rycker i sängkläderna. Han är inte själv i sängen, men Märta dog ju för flera år sen.
Han sträcker sig mot glasögonen på nattygsbordet, men armen är tyngre än normalt. Han tar i så att svetten bryter ut och lyfter. Någonting lever i änden på armen, sprattlar och rör på sig. Två bleka ögon stirrar på honom.
Bengt skriker för allt vad hans lungor är värda. En förbannat stor och fet råtta, uppåt kilot, har bitit sig fast i hans hand. De sylvassa tänderna har borrat sig in i Bengts handflata och rött blod rinner förbi käften och smetar ut sig i pälsen. Han kastar med armen, råttan släpper taget och flyger genom luften.
Handen gör fruktansvärt ont, men han lyckas få på sig glasögonen. Sliter upp täcket och tystnar när han ser scenen framför sig: ett tiotal tjocka, feta ladugårdsråttor som trängs med honom i sängen och kalasar på hans kropp i en blodig sörja.
Bengt vrålar för allt vad hans lungor orkar med.
Sekunderna tickade långsamt i bakgrunden. Jeff gnuggade sig i ögonen med båda händerna. Först då insåg han att han tappat kaffekoppen i golvet. Blåa porslinsskärvor simmade i kaffepölen på golvet.
Jeff svalde, blundade hårt. Slog upp ögonen och läste orden igen. De var oförändrade. Och de fortsatte. Fyra A4-sidor fulla med text om vad som hände Bengt. Bengt ...
Jeff såg mot eluttaget på väggen, följde långsamt den väg som blixten tagit genom strömsladden in i datorn och vidare in i den ömmande handen.
Han såg ut genom kontorsdörren, rakt mot betongväggen inne i vardagsrummet. Den vägg som skilde Jeffs lägenhet från Bengts.
Ladugårdsråttorna som bonden blivit av med ... blixten ... hur ...?
Hur hade ... Inte hade Jeff ... orsakat ... det där?
Han vände blicken tillbaka till datorn. Och fällde sakta ihop den.