Nu lämnar vi den sömnlösa Therese en stund och går en trappa ner till nästa becksvarta lägenhet. Herr Tyko Bergströms kropp står stilla vid fönstret, men hans tankar befinner sig flera ljusår bort. Det är stjärnklart ikväll, och dessutom kan man se Venus.
När Tyko Bergström fyllde åtta år fick han en bok om rymden. Han läste den baklänges och framlänges och sedan dess har han varit fast. Han hade hittat sin plats, sitt stora intresse i livet. Det var kärlek vid första ögonkastet. Varje kväll släcker han alla lampor i lägenheten och står vid sitt fönster i flera timmar och bara tittar upp mot den svarta rymden i sin stjärnkikare. Han hade kunnat stå där hela natten, men så har han ju ett jobb att sköta också. Tyko Bergström ville egentligen bli astronaut, men saker och ting blir inte alltid som man vill, och istället blev han busschaufför. Varje dag kör han sin vanliga runda runt staden. Ibland växlar han några ord med de påstigande. Det blir mest en massa prat om väder och vind, och diskussionerna når sällan några högre höjder än så. Om han någon gång försöker sig på att prata lite om sitt intresse med någon av passagerarna, så är det ändå aldrig någon som förstår riktigt vad han menar. Det är inte så att han ogillar sitt jobb, men det händer ganska ofta att han drömmer om något annat.
En gång för många år sedan var Tyko Bergström gift också. Han tyckte att de hade det så bra, därför blev han förvånad när Karin lämnade honom, gifte om sig och flyttade till Göteborg. Han antog att det var för att hon inte delade hans stora intresse. Kanske tyckte hon att han var tjatig när han bara ville diskutera supernovor, kanske tyckte hon det var tråkigt när han brydde sig mer om vita dvärgar än om henne. Han blev aldrig riktigt klok på anledningen till varför hon lämnade honom.
Tyko skruvar lite på stjärnkikaren och tittar uppåt mot rymden. Venus syns verkligen bra ikväll! I rymden är allting så logiskt, men det är ingen annan som förstår det, och därför känner han sig lite ensam.