Den dissen! About Egon

Kapitel 2

~Egons perspektiv~

-MARCUS!! Jag skrek högt och försökte få kontakt med någon i närheten men ingen var där.

-haha hej pysen, ska du till din lektion nu? Han såg retsamt på mig.

-Ja, Kemi. Får jag gå? Jag mumlade fram alla orden.

-Varför skulle du? Du som är så jävla ful. Varför byter du inte skola? Men det är ju klart., du trivs väll här? Han tittade på mig surt.

Jag sa inget utan tittade bara på honom med stora ögon.

-ELER HUR?! DU TRIVS HÄR!! SÄG DET!

-J..jag trivs...här... Jag ljög, varför skulle jag trivas här?

-BRA! Så ska det låta! Nu är jag nästan nöjd! Kom med mig ut!

Detta kändes inte alls bra, så hade han aldrig sagt förut. Han brukade gå iväg när han sa att han var nöjd. Vad skulle jag göra? Det fanns ingen som kunde hjälpa mig så jag fick lov att följa med ut.

Vi gick igenom den ljusa korridoren som nu kändes mörk och ut genom den stora dörren.

När vi kom ut tryckte han genast upp mig mot tegelväggen och såg på mig med iskalla mörka ögon.

-Säg dina sista ord.

Nu vart jag rädd. Förut hade han bara "skojat" eller retats rejält med mig men nu tänkte han ta dö på mig.
När jag trodde allt var slut fick jag syn på en människa som kom mot vårt håll. Hon var Bond hårig och hade blåa ögon. Jag såg hur hon först gick men när hon såg mig började hon springa fram till oss..

-Vad fan händer här? Hon tittade argt på Marcus.

-Jo du, lilla du, här händer inget speciellt men aa vi kör typ en lek, snart är det hans tur. Han log snällt mot henne och hon vände sig om igen.

-Jaha, aa men då är väll allt lugnt då. Hon började hå sakta innan hon vände sig snabbt om och hennes hand gav Marcus en käft smäll.

-Vafan gjorde du så där för? Marcus såg irriterande på henne.

-Jo för det första! Jag vet att du ljuger och för det andra! Kalla mig ALDRIG, ALDRIG NÅNSIN LITE IGEN!!! Döm inte personer fö hur de ser ut utan för hur de är! Så jag bedömer dig som en IDIOT! Hon skrek och slog till honom i ansiktet igen och han släppte mig.

-Du lillen! Han retades bara för att hon inte ville bli kallad för liten. Lillen, ta det lugnt va?

-KALLA MIG INTE LITEN!!!! Nu får du fan ta och ge dig!! Stock här ifrån för fan!! NU! Hon var verkligen inte glad på honom.

-Nu får du FAN TA OCH STICKA! Lägg dig inte i vad andra säger du är bara en LITEN TJEJ!

Man såg hur hennes ögon blixtrade till och med ett svep sparkade hon till Marcus på smalbenet så han böjde sig ner och sedan kastade hon ner honom på marken med en duns.

-Jag tycker fan att du ska låta honom vara! Du kanske inte vet vem jag är men jag vet vem du är. Seriöst, varför ska du alltid gå runt och hacka på folk? Har du igen bättre fö dig eller? Får du betalt för att göra narr av folk? Bara...bara låt alla vara okej?!! Hon visste vem han var? Undra hur. Mesans hon skällde ut Marcus stod jag bara där och gjorde ingenting. Jag kände mig lite omtyckt men ändå dålig.

Efter allt detta betedde hon sig normalt igen, som om inget hade hänt. Hon kollade på mig med sina blåa ögon och började prata med mig. Ganska mörk röst för att vara tjej men ändå rätt normal, inte övermörk röst.

-Så? Hur mår du? Gjorde han illa dig? Hon verkade fundersam

-Nejdå, men jag undrar hur u visste vem han var. Jag tittade ett tag på henne innan jag fick svar.

-asså det är såhär...hon ville nog ha mitt namn.

-Egon. Sa jag

-Egon jag var som du mobbad förut.

-Hur visste du att jag var mobbad?

-Fu det syns. Men i alla fall. Jag gick på samma skola som Marcus förut och först var han den snällaste killen jag kände, vi var bästisar.

-Var ni? Men varför mobbade han dig också då?

-Jo det var bär hans bästa killkompis dog som han mådde som sämst och nä jag försökte hjälpa honom slog han till mig varje gång jag sa hans namn. (Den andra killen) jag slutade vara med Marcus och såg honom inte på en månad för han var hemma från skolan men bär han kom tillbaka började han mobba alla. När han sedan blev påkommer av lärarna fick han byta skola och jag antar att han bytte hit.

-wow. Så det är därför han mobbar. Jag vart paff av vad hon sa.

-Jepp men jag tycker nu att vu ska hjälpa honom med detta. Få honom tillbaka till sitt gamla jag igen, och jag vet hur.

-Vänta, innan du säger mer. Hur kan du vara så modig nu? Var inte du rädd?

-Jo men jag valde att inte vara rädd och började få mitt mod tillbaka. Marcus hade hjälpt mig med mitt mod bär vi var vänner så jag tog hans tips och blev modig.

Jag var fortfarande paff så jag fick inte fram några ord. Jag kunde inget annat än att gå in i skolan igen vilket jag gjorde men så smart som jag är glömde jag öppna den stora dörren så jag gick rakt in i den.

Jag kollade bakdel att hoppas att hon inte såg men hon stod och garvade för sig skälv och när dörren nästan hade smällts igen bakom mig Hör jag hur hon skriker lite lågt.

-Emelie! Hon log mot mig innan hon gick i väg.