Hur vi möttes

När allt började

Det var nästan ett år sen. Ett år sedan hela mitt liv ändrades för gått. Inget kommer någonsin bli detsamma ända sen jag mötte honom. Ethan Dolan.

Ett år tidigare...

Jag vaknade på morgonen av solstrålarna som lyste genom den lilla springan mellan gardinerna. Jag vände mig mot klockan på mitt nattduksbord och insåg att jag har försovit mig i en hel timme. Jag flög upp ur sängen och gick med snabba steg till badrummet för att fixa till mig lite lätt. Mitt rödbruna hår var kaos som alltid och jag var tvungen att göra något åt det nu! Jag borstade igenom det snabbt och satte upp det i en bulle för att få bort det från mitt ansikte. Jag har alldeles för lite tid för att sminka mig så jag skiter i det för att spara tid. Efter att jag har borstat tänderna så skyndar jag mig till min garderob för att hitta något enkelt att ta på mig. Jag tog på mig mina favorit Bootcut jeans och en svart långärmad basic tröja.

Jag sprang ut genom ytterdörren och hoppade in i bilen och började köra mot skolan med en macka i min hand som jag hade hittat i kylen från igår.

Korridorerna var helt tomma vilket jag inte var van vid. Jag var så upptagen av att försöka hinna till min lektion i tid att jag inte la märke till vart jag gick. Av misstag så går jag in i någon men märker inte vem eftersom att min blick riktas mot golvet. Jag tittar försiktigt upp med skam och inser att jag stirrar in de mest vackraste bruna ögonen jag någonsin har sett.
"Se dig för din tönt" säger han med en otrevlig röst. Jag tror först inte det jag hör. Hur kan någon så söt vara en så jävla otrevlig? Vem tror han att han är?! Jag tänker inte låta någon trampa på mig och tro att de kan komma undan så lätt. Jag ryter tillbaka med min mest hotfulla röst. "Vad fan kallade du mig?" Han svarade inte utan tittade djupt in i mina ögon och jag kunde se vreden som brann i hans. Det var som att hela världen slutade snurra för en stund. Det ända levande var min och hans vrede mot varandra. Från den stunden så viste jag att vi aldrig skulle kunna bli någonting. Han avbröt mina tankar genom att knuffa till mig på axeln samtidigt som han gick förbi mig utan att säga ett ord. Vad fan är hans problem egentligen? Jag stod kvar chockad över mitt möte med denna idioten. En riktigt snygg idiot dock och inser plötsligt att jag kommer att komma försent.

Jag stormar in i klassrummet och alla vänder blicken mot mig precis som att de precis har sett tidernas största skämt.

"Förlåt att jag är sen" säger jag med skam i min röst. "Vi diskuterar detta efter lektionen Safira". Jag suckade av besvikelse och gick för att sätta mig längst bak i klassrummet. När jag satte mig ner så började jag genast att tänka på det som hände i korridoren. Hur kan någon vara en sån idiot och tro att han kan prata med folk precis hur han vill? Jag fick inte något gjort under hela lektionen. Mina tankar var bland ett par glödande bruna ögon och dess vrede.