Skepp

01 - noakime

"Du måste åka!"
Moa tog min hand och försökte dra mig med sig.
"Jag vill inte åka, Mia", försökte jag hjälplöst. Min syster var stark, starkare än vad jag någonsin kommer att bli. Mia nästan släpade mig framåt, mot det stora fartyget framför oss.
"Det är redan bestämt och det vet du."
Jag svalde och nickade. Vid skeppet stod det några få personer som jag antog skulle vara med oss. Två flickor och en kille i min ålder, och sedan en äldre man, kanske runt 30 år gammal.
Skeppet skulle ta oss till drömmarnas land. Till Amerika. Mamma och pappa hade berättat om vilket fantastiskt land det var flera gånger innan. Jag kände mig lite elak för att jag fått de att boka en resa dit med sina sista pengar, utan att någon av oss ville.
Jag såg mammas sjuka och trötta ansikte framför mig, och då ville jag gråta. Jag måste göra det här, för mina föräldrars skull.
Tjejerna, som såg ut att vara systrar, gick fram till mig och Mia.
"Ska ni också resa med fartyget?", frågade en av de, hon var lite längre och smalare än den andra. Det svarta håret gick ner till ryggen och var böljande vågigt.
Mia nickade och log. "Jag och min syster Ava ska fara till Amerika. Det är drömmarnas land."
"Vi ska fara dit, vi med. Jag heter Sally och det här är Emilia, min syster", sa den långa tjejen.
Den kortare tjejen hade axellångt hår, det var nästan ännu svartare men rakare. Håret glänste i solen, precis som om det var gjort av glas.
"Ni kan kalla mig för Emi", sade hon med en svag röst. "Alla andra kallar mig för det."
"Emi", sa Mia. "Vilket vackert smeknamn..."
Jag sneglade på killen som fortfarande stod och väntade på att få gå på fartyget. Vinden lekte med hans hår.
"Ska han också fara till Amerika?" Sade jag med blicken fäst vid honom.
Sally vände sig om för att se vem jag menade, och fick kisa för att inte bli bländad av den starka solen.
"Menar du han som är i vår ålder? Det är Noa. Han ska inte till Amerika, men han är del av besättningen. Han får lön för att vara här, alltså."
Sally verkade vara en riktig pratkvarn. Raka motsatsen till Emilie, som däremot noggrant lyssnade på vad andra hade att säga.
Noa såg plötsligt mot oss och vinkade. Han sprang i riktning mot Sally med ett leende.
Mia knuffade till mig i sidan. "Vilken pratkvarn Sally är. Noa var iallafall söt", viskade hon.
"Men lägg av", fnissade jag.
"Han är ju det!"
Jag kollade upp och då stod Noa framför oss. Jag hade inte riktigt sett hur han såg ut på långt håll, men nu såg jag. Han hade lite för långt brunt hår, mörkbruna ögon och var kanske fem centimeter längre än mig.
"Hej Sally", sa han.
Sally vinkade till svar.
Noa svepte med blicken över alla flickor som stod framför honom. Han harklade sig.
"Jag är Noakime. Jag jobbar på båten, men jag gissar att Sally redan berättat det."
Jag nickade, i samma sekund som Mia bröt ut i gapskratt. Jag stirrade på henne.
"Noa...kime...?" Mumlade Mia medan hon vred sig av skratt. Noa gav henne en blick innan han fullkomligt ignorerade Mias beteende. Han såg istället på mig.
"Och du är...?"
"Jag heter Ava. Du får ursäkta min syster, hon mår inte riktigt bra."
Noa såg på Mia ännu en gång, men nu hade hon äntligen tystnat.
"Hur menar du?"
"Alltså... Jo..."
Jag kände paniken komma. Jag hatade att ljuga, ty en lögnare var den värsta typen av syndare. Men så såg jag på Noa igen och då var jag bara tvungen att säga något.
"Hon har... Hon är... Autistisk..."
Noa stirrade på mig i flera sekunder. Sedan nickade han sakta.
"Jag beklagar. Min systers son lider av samma sjukdom."
"Din systers son!?" Kom jag på mig med att skrika. Noa var trots allt inte ens myndig, ändå var han en morbror. Noa nickade.
"Korrekt. Jag har 12 syskon varav 3 av de är över 30 år. Resten är jämnåriga eller yngre än jag själv.
"Jag förstår", mumlade jag. I samma sekund hörde jag ett högt ljud. Det var skeppet.
Skeppet hade anlänt.