Under ytan

Kapitel 1

Jag heter Linn. Jag är 16 år, ska börja gymnasiet till hösten, och jag är deprimerad. Okej, det sista var en lögn. Ish. Jag är själv diagnosticerad. Jag är sällan glad, och tänker lite för ofta på hur mycket kraft det skulle krävas för att trycka in en kniv i låret. Inte som ett skrapsår eller som ett snitt, bara ett ordentligt stab. Får man kalla sig för deprimerad då? Antagligen inte. Jag har inte så många vänner, och jag spenderar den mesta av min tid med att läsa om kärlek, titta på filmer om kärlek eller fantisera om den. Kärlek. Det känns som att jag vet allt om den, men ändå är jag helt oerfaren. Jag har aldrig blivit kysst, förutom på sanning eller konka, men det räknas inte. Jag känner mig som Lara Jean, kärleken är vacker i praktiken, men i verkligheten så skrämmer den mig. Jag har försökt att hitta den, men så fort jag ser en glimt av den så springer jag åt andra hållet.

Allt som allt så är jag ganska vanlig, lite som rostbröd. Det är inte något direkt fel på rostbröd, men det tillför ju inte så mycket heller. Den ända direkta skillnaden mellan mig och rostbröd är 1. Att rostbröd löser upp sig i vatten och 2. Att ankor gillar rostbröd. Jag vet att inget av dessa faktan stämmer in på mig eftersom jag ligger i vattnet och ankorna flydde ifrån mig så fort jag la mig i det, och att jag inte känner mig det minsta uppblött. Jag älskar vattnet, och jag önskar ofta att jag bodde närmare det. I Täby, där jag bor, så finns det vatten nere vid skavlöten, och om det inte vore för det faktum att jag inte kan cykla så skulle jag vara här mycket oftare än vad jag är. Nu måste jag tjata på att min bästa vän Sebastian ska skjutsa hit mig på sin moppe, vilket han går med på de flesta dagarna.

Mina tankar avbryts av en regndroppe som träffar mig i pannan, och jag reser mig från att flytta på rygg i vattnet och ställer ner fötterna i den steniga sanden. Det tar inte lång tid förens regndroppen får sällskap och snart står jag och Sebastian under ett träd för att undvika att bli blöta, vilket är ironiskt eftersom vi just badade.

När regnet slutat så åker vi hem till honom och medans han gör varm choklad så väljer jag ut en klyschig rom com att titta på vilket får honom att se självmordsbenägen ut. När de två bästa vännerna i filmen gör ett hemligt handslag så pekar Sebastian på rutan och säger "dedär e vi två" vilket får mig att rynka på näsan i oenighet. "Nej! Hon är ju kär i honom, och han är ju gay, du är inte gay och jag är absolut inte kär i dig!" Utbrister jag vilket får honom att puta med läpparna på ett fundersamt sätt. "Jag tänkte faktiskt på deras legendary handshake, men tack för att du drog ner mitt självförtroende genom att få det att låta som om det vore jordens undergång att vara kär i mig". "Om jag var kär i dig så vore det typ incest, plus att ditt självförtroende behöver tas ner en bit." Säger jag och skrattar medans han spelar sårad. Det är dehär stunderna som är viktiga, tänker jag. De stunderna när man sitter med någon man älskar och skrattar åt dumma saker medans solen lyser som om det inte finns någon morgondag. Det är de man ska spara och komma ihåg när allt blir värre.