det regnar i moskva

1

"Jag är så taggad!"

Stina sätter sig i sätet bredvid mig med ett stort leende på läpparna. Jag ler lika brett tillbaka medans jag sätter upp mitt hår i en slarvig knut. Ballerinaknuten får vänta till senare.

"Jag med", säger jag och blickar ut över flygplanet. Nästan alla i baletten är med.

Jag sträcker nöjt ut mina ben och tittar ut genom fönstret. Härifrån ser man flygplatsen tillräckligt bra. Emma står nära planet och söker med blicken för att försöka få syn på mig. Jag vinkar men det går det inte lättare för henne. Förmodligen är alla fönster fyllda av vinkande tonåringar.

Men Tintin vars koppel Emma håller i verkar få syn på mig och börjar genast vifta på svansen. Hon är så söt, Emmas lilla shetland sheepdog.

Högtalarna börjar prata om allt det där ointressanta och jag sluter ögonen när planet börjar röra sig. Jag är inte ett dugg flygrädd vilket är skönt, just nu vill jag inte vara nervös utan bara kunna njuta av att jag är påväg till Moskva där jag ska stanna i en månad.

⊱⊰

Jag vaknar av att Stina ruskar på mig hårt. Förvirrat skakar jag på huvudet och blinkar till några gånger.

"Felicia, vi är framme!", säger hon uppspelt och reser sig.

Jag tittar ut genom fönstret och ser den stora flygplatsen i Moskva breda ut sig. Wow. Visserligen är detta det enda jag sett av staden med egna ögon än så länge, men jag är ändå förbluffad. Trots att min pappa är ryss har jag aldrig varit i landets huvudstad, bara i staden där pappa växte upp och några småstäder runt omkring. Att vara i Moskva känns helt enkelt jättehäftigt.

Av ren vana läser jag på alla ryska skyltar och ler när jag inser att jag fortfarande är en klippa på språket. Eller ja, varför skulle jag inte vara det? Jag pratar nästan alltid ryska med pappa och min ryska släkt kan inte ens svenska. Dessutom var det bara ett halvår sedan jag var här med Emma på jullovet.

"Har du blivit förlamad eller?", frågar Stina och skrattar. "Nu satt du still jättelänge."

"Förlåt", mumlar jag med ett skratt.

Jag har lätt att försvinna i tankar, fast detta var väl inte så allvarligt? Jag skakar på huvudet och reser mig med ett leende på läpparna. Nu är jag här.

Jag och Stina hämtar våra väskor och samlas sedan med resten av balettgruppen vi reste hit med. Elise, vår balettlärare, delar genast ut scheman om våra träningar och kartor över Moskva, ifall vi skulle gå vilse. Hon har tydligen ingen koll på att det finns en liten manick som heter mobil.

Hela gruppen ska åka buss tillsammans till hotellet, resten av dagen är det ledigt.

Det är trångt, svettigt och illaluktande på bussen. Jag trängs tillsammans med Stina, en annan tjej från gruppen och våra väskor. Eftersom det också är andra passagerare på bussen blir det extra trångt, trots allt är vi en ganska stor grupp med ungefär femton personer.

Men bussturen är kort och snart bromsar bussen in framför det stora hotellet som skulle ha fem stjärnor.

Det är stort och ligger på ett hörn. Från den stora tegelbyggnaden med fem våningar blickar oändligt många fönster ut. Huvudentrén är en stor dubbeldörr med texten "отель мегаполис", Hotell Megalopolis på ryska.

Jag kan enkelt redan inne i lobbyn förstå varför hotellet har fem stjärnor. Taket är högt och sträcker sig ända upp till tredje våningen där en gigantisk ljuskrona i guld hänger och kastar sitt eleganta, gulaktiga sken över hela hotellobbyn. På kanterna av väggarna ser man de två andra våningsplanen som löper längs kanten. Jag kan skymta mängder av dörrar där uppe och även flera vackra tavlor.

"Vad står det?", väser Stina till mig och kollar på alla skyltar.

Jag berättar snabbt och enkelt för henne vad allt betyder och hon lyssnar noga. Hon kommer säkert glömma det direkt efter, men ändå lyssnar hon, bara för att det är något hon vill lära sig.

Snart har Elise delat ut nycklarna till våra rum. Jag och Stina ska dela, självklart.

"Leta nu upp era rum och lasta av ert bagage, sedan är ni fria fram till kvällen. Kom ihåg att det är välkomstfest ikväll för er som är intresserade av det. Imorgon är det samling i baletthallen klockan tio", säger Elise högt och tydligt så att alla hör.

Visst att "fester" på en balettskola kanske verkar något tråkiga, men det kan faktiskt bli riktigt kul. Såklart att jag ska gå, säkert får jag med Stina också.

Jag går före med nyckelkortet i handen. Rummet jag och Stina ska ha ligger på fjärde våningen, den ser man inte från lobbyn. Vi tar hissen upp och hamnar mitt i en lång korridor med mörkröd heltäckningsmatta och dörrar med jämna mellanrum på vardera sida.

Jag läser på dörrarna medans vi går framåt i korridoren. 314, 316, 318, 320...

"Där är det!"

Stina har stannat vid dörr 321. Vad dum jag är som bara kollade på ena sidan. Självklart att de udda talen finns på den andra sidan.

Stina låser upp dörren med sitt nyckelkort och ett ljudligt klick hörs inifrån. Hon vrider om handtaget och öppnar den blanka trädörren.

"Wow", säger jag häpet.

Till skillnad från den ganska mörka, men eleganta, korridoren är vårat sovrum ljust och fräscht. Golvet är täckt av en gräddvit heltäckningsmatta och väggarna är vitmålade men med vackra små bilder ditmålade, som en näktergal som sitter på en trädgren av något slag. Personen som målade det där måste ha varit riktigt skicklig.

Mitt i rummet står en bred, välbäddad dubbelsäng med stora, fluffiga kuddar och en vacker trägavel i snidat trä men med en stor dyna på. I ett hörn av rummet står en hög garderob med guldfärgade handtag och längre bort i rummet finns en dörr som jag misstänker går till badrummet. Jag skyndar dit, öppnar och möts av ett stort badrum med vitt kakel och ett stort hörnbadkar som jag längtar efter att få prova. Dessutom finns där en dusch, inte lika imponerande men fortfarande något som ser bra ut.

Stina kommer fram bakom mig och kollar på badrummet över min axel.

"Om alla rum på detta hotellet är såhär bra tänker jag bo här varje gång jag åker till Moskva", säger hon.

"Vilket du kommer göra ungefär noll gånger mer", säger jag retsamt och vänder mig om i dörröppningen. "Och dessutom, har du ens råd med det?"

Stina gör en grimas och vänder sig om mot våra väskor som vi slängde på golvet när vi insåg hur fantastiskt rummet var. Hon plockar upp en av sina resväskor och lägger den på sängen. Direkt öppnar hon den sedan och börjar plocka ut sina kläder som ligger i den. Hon viker prydligt ihop dem och lägger in de i garderoben. Jag gör detsamma med mina kläder. Balettdräkterna som vi har på oss på träningarna hänger vi på galgar som hänger på väggen. Än har vi inte fått kostymerna vi ska ha på oss på uppvisningen.

"Vad ska vi göra nu?", frågar jag när alla våra kläder ligger i garderoben.

Stina rycker på axlarna.

"Vi kan väl se oss omkring i stan?", föreslår hon.

Jag nickar och tar upp kartan som jag lagt på skrivbordet vid fönstret. Alltid bra att vara förberedd, trots allt är det lätt att gå vilse i en stor stad.