Noveller

Tillbaka...

Du gick förbi mig. Precis som vanligt tittade jag på dig, och precis som vanligt ignorerade du mig. Jag följde dig med blicken och såg dig gå fram till dina vänner. Du dunkade en av dem i ryggen och alla skrattade åt något du sa. Jag vände mig mot min bok igen. Jag satt där i mitt vanliga hörn och läste. Mitt hörn där ingen såg mig. Ingen gav mig ens en blick.

***

Klockan ringde och alla reste sig ur klassrummet. Jag lämnade mina grejer i mitt skåp och gick mot matsalen. Någon knuffade till mig där jag stod i kön och du, tillsammans med ditt gäng gick förbi mig. Någon skrattade och jag hörde någon kalla mig tönt. Jag brydde mig inte. Jag var van. Men jag undrade varför du gjorde såhär? Vad fick dig att ändra din åsikt om mig? Och framför allt, hur skulle jag få tillbaka dig?

Vi skrattade högt där vi låg på golvet i den gamla trädkojan. Det var längesen vi träffades här. Om jag ska vara ärlig hade jag saknat det. Kojan som vi byggde som barn, kojan där vi brukade leka allt från zombies till pirater och prinsessor. Vi var små då och allting hade varit så lätt. För ett år sedan reste du iväg, du hade åkt till Australien för att träffa någon avlägsen släkting. Du var borta ett helt år men igår kom du hem till Sörby igen. Äntligen hade jag fått träffa dig och du hade berättat flera roliga historier från din resa. Vi hade bestämt oss för att mötas här i kojan och du fortsatte berätta dina historier. Vi hade skrattat så mycket att jag hade ont i magen när jag kom hem senare. Jag längtade tills skolan började. Bara två veckor kvar på lovet. Bara två veckor tills vi började sexan tillsammans.

Men när vi började på Sörbys högstadieskola den nittonde augusti hände något med dig.

Du hade varit min enda vän, och nu hade jag ingen. Dina nya vänner fick för sig att jag var en tönt och du började hålla med dem efter ett tag. Visst, jag gillade att läsa, hade bra betyg och jag var väl lite av en favorit hos många lärare, men jag var fortfarande samma person som jag alltid varit. Samma person som du en gång var bästa kompis med och samma person som du förr kunde hänga med i timmar utan att tröttna.

Det spelade inte någon roll vad du gjorde mot mig, jag fortsatte sakna dig ändå. Jag saknade våra minnen, jag saknade ditt skratt, dina historier och din fantasi. De kvällar när jag satt hemma ensam saknade jag dig som mest. Det var de kvällarna jag brukade öppna mitt fönster och klättra över till ditt rum. De kvällarna jag brukade knacka på ditt fönster och vi satt inne på ditt rum långt efter läggdags och pratade.

En dag för kanske en vecka sedan såg jag att du tittade på mig. Jag mötte din blick och såg att du såg lite nedstämd, kanske rentav ledsen ut. Det var första gången på över ett år som du faktiskt hade tittat mig i ögonen och inte vänt bort blicken. Sorgen i dina ögon gjorde mig illamående. Jag ville veta vad som fick dig ledsen, pigga upp dig som jag brukade när vi var mindre. Bara några timmar senare fick jag veta vad som hänt. Först hoppades jag att du var ledsen för att du saknade mig så som jag saknar dig, men när jag kom hem och såg tidningen uppslagen insåg jag att så inte var fallet.

"Vila i frid Alma Svensson, älskad och saknad av familj, släkt och vänner."

Din mormor, hon fanns inte mer. Jag önskade att jag kunde klättra över till dig som jag brukade. Trösta dig och visa att jag fanns om du ville prata. Men nej, det kunde jag inte. Jag hade gått upp, satt mig på mitt rum och tittat ut genom mitt fönster, in i ditt rum. Jag hade sett dig ligga i din säng med tårar rinnande nerför dina kinder, vetandes att jag inget kunde göra.

I onsdags när jag kom hem från skolan hade jag sett ett brev på köksbordet, adresserat i mitt namn. Det var inte ofta jag fick brev och jag hade genast öppnat det. Först hade jag varit glad och exalterad men ju mer jag läste desto lägre sjönk mitt humör. Begravning. Alma Svensson. Söndag.

Helgen kom. Lördagen tillbringade jag tillsammans med min mamma, försökte hitta kläder att ha på mig dagen därpå då din mormor skulle begravas. Söndagsmorgonen gick åt till att sminka mig, klä på mig den svarta klänningen med spets som jag köpt dagen innan och gå till kyrkan.

***

Jag grät på begravningen. På den tiden då vi var vänner hade din mormor varit lite som min egen då min var bortgången sedan länge. Hon hade ofta hälsat på dig, hon insisterade alltid på att jag skulle stanna. Alltid hade hon haft med sig bullar, kakor eller något annat hembakat att bjuda på. Ofta kallade hon mig för hennes halvbarnbarn eftersom jag var hos dig nästan varje gång hon var där.

På måndagen var du inte i skolan. När jag kom hem efter basketträningen låg ännu ett brev på bordet, även det adresserat i mitt namn. Denna gången var jag inte lika exalterad över att få brev. Först trodde jag att det var någon form av tackkort för att jag var på Almas begravning men i brevet stod endast tre ord.

"Jag saknar dig."

Ingen avsändare, ingenting. Kunde det vara från dig? Nej antagligen inte.

På tisdagen var du tillbaka. Flera gånger under dagen såg jag att du tittade på mig. Kanske var det du som hade skickat brevet. Kanske inte. Bara några timmar senare såg jag ett nytt brev på bordet.

"Seriöst Ella, jag saknar dig verkligen."

Det kunde väl inte vara från dig?

Även på onsdagen fanns där ett brev.

"Möt mig vid trädkojan klockan 19.00 ikväll."

Det var från dig. Ingen annan kände till trädkojan, den var vår hemlighet.

Kvällen kom och jag sneddade över min trädgård, mot skogen och platsen där jag skulle möta dig. Det var mörkt i skogen men ett svagt ljus någonstan ifrån gjorde att kunde jag se vart jag gick. Inte för att det egentligen behövdes. Jag hade gått här så många gånger att jag skulle kunna gå här blind. Trädkojan såg ut som den alltid gjort. Först funderade jag på om du hade klättrat upp i den men där uppe var också helt mörkt så jag stannade nedanför. Plötsligt lägger någon händerna över mina ögon och jag skriker till.

"Ella, du kom.", sade du tyst.

"Anton." Jag viskade ditt namn

"Jag trodde faktiskt inte du skulle komma hit."

"Såklart jag gjorde, måste ju träffa min mystiske brevskrivare." Jag blinkade med ena ögat mot dig och du skrattade till. Jag kände hur mycket jag verkligen hade saknat dig. Du drog in mig i en kram och viskade försiktigt:

"Jag har saknat dig så mycket. Jag är så ledsen för hur jag betett mig mot dig det senaste året.

"Jag har saknat dig också, mer än vad du anar."

"Jag vet inte vad som flög i mig när vi började sexan." En tår rullade ner för din kind när du pratade. "David och hans vänner började bete sig illa mot dig och jag drogs bara med. Förlåt mig så mycket."

"Anton, det är okej. Du är ju här nu eller hur." Det var mer ett påstående än en fråga. "Hur mår du förresten? Efter i söndags, menar jag."

"Nej Ella, byt inte samtalsämne snälla. Jag vill verkligen att du ska veta hur ledsen jag är för vad jag har gjort mot dig."

"Du, ta det lugnt. Jag förstår, du gjorde ett misstag och vill gottgöra mig. Men vet du? Det räcker med att du är här nu för att jag ska känna mig glad igen." Jag log mot dig och du gav mig ett halvt leende, fortfarande med tårarna rinnandes. "Så. Ska vi klättra upp eller?", frågade jag och tittade upp mot kojan över oss.

"Skojar du eller?" Jag flinade mot dig, tog fram den lilla ficklampan jag hade i fickan och grep tag i stegen.

"Nope." Jag skrattade åt ditt förvånade ansiktsuttryck innan jag började klättra upp.

Du följde med mig. Precis som du skulle göra resten av högstadietiden.

THE END