han i dikten - L.K

Back in time #1

27-9-2002
Jag sprang upp till mitt rum med mamma lunkandes bakom mig. Rummet var endast tänt med min rosa lampa som var placerad ovanför min säng så att det inte va för mörkt i mitt rum på natten. Jag hoppade ner i sängen och skulle som vanligt välja vilket gosedjur jag skulle sova med. Även om jag ville sova med alla så fick jag ändast ha ett i taget. Jag valde kaninen. Som vanligt det vill säga.
Mamma anslöt sig till mitt sovrum.

"Och det blev kaninen inatt igen" sa hon med en lugn lite krasslig ton.
"Kaninis är den bästa" sa jag med kaninen tryckt mot mitt bröst som var klätt med ett prinsess-linne.
"Kan du läsa dikten?" Frågade jag med en liten gäsp.
Mamma började dikten om prinsessan som va förälskad i en kille som inte var accepterad av hennes föräldrar, ganska basic. Även om det nästan var 100gången jag hörde den så tog den fortfarande nära på hjärtat, det vara bara nått med den.
Det gick nästan bara 5 minuter innan jag var sov djupt och var inne i mina egna barndoms drömmar.
Hon stoppade om mig tightare i täcket och strök med handen försiktigt över huvudet och stannade med handen på min kind, hon strök med tummen fram och tillbaka några gånger innan hon lämnade en lätt puss i min panna och reste sig.

1-12-2005
Jag befann mig för tillfället ute på farfars landställe och lekte ute i snön som Vilket 8-årigt barn som helst hade gjort. Den kalla snön kröp sakna innanför min vante och kylan gjorde mig snabbt frusen i hela kroppen. Jag började röra mig in till stugan men stannade i dörr öppningen av min Farfar som slängde upp dörren och tittade på mig med en blick som var svår att tyda.

"Emilia vi ska åka å hälsa på mamma och pappa en snabbis" sa han och klistrade på någon leende.
Jag gjorde inget motstånd utan gick bara med honom till bilen för att i nästa sekund ligga i högsta fart på motorvägen. Han verkade stressad och han ändrade hela tiden på blicken mellan vägen, klockan och backspegeln för att få ögonkontakt med mig och lämna ett litet leende.

Jag gick hand i hand med honom medans vi gick igenom långa korridorer som var fyllda med personer som var klädda i doktors kläder, rullstolar och något som verkade som ledsna familjer. Jag hade frågat farfar flera gången varför vi var här, men allt jag fick tillbaka var ett enkelt hälsa på mamma.
Vi stannade utanför en dörr. Som hade en sån där doktor klädd person utanför sig. Hon presenterade sig själv som Ulla och började utbyta svåra ord med farfar som jag inte kunde tyda.
Han tog min hand och satt sig på huk framför mig.
"Emilia, din mamma är sjuk och..." han tog ett djupt andetag. Jag la huvudet på sne. "det kommer lösa sig i framtiden" sa han innan vi gick in i rummet.

Där inne va dom. Mamma och pappa.

Tysta.

Jag gick fram till pappa och märkte genast att han hade tårar rinnandes för kinderna. Han lämnade bara en puss på mitt huvud innan han vände på mig för att sedan se mamma liggandes på en säng, eller jag tror det var mamma. Hon var blek och skallig.

"..hej..." sa hon men sin snälla otroligt trötta röst. Hon log så fint. Ett leende som skulle kunna vara svårt att glömma.
"Emmi, du kommer få din prins" sa hon och nästan halvsov.
"m... m... mamma" var det ända jag fick ur mig innan jag också kände tårarna rinna lite. "Vad p... pratar du om..." jag torkade bort tårarna och hon öppnad Åter igen sina ögon, som nu var mer röda än vad jag minns dem som.
"Han i dikten"...

———————
Nämen hallå där! :)
A shit aldrig skrivit en novell förut, eller jo fast bara privat för mig själv så om dem suger så vet ni varför <3 Hoppas ni kommer gilla den iaf, puss på er