Maskinens hjärta

prolog

Ända sen Cyan föddes var det något speciellt med henne. Hennes föräldrar uppmanade henne om och om igen.

-Gå och lek med de andra, sa hennes mamma Evur och visade henne ut där de andra barnen lekte tagen. Men flickan hade bara tyst satt sig vid den gamla eken på kullen och pillat med spikar, en nyckel och några metallknappar. Hon tog kedjan från ett av Evurs halsband och satt där dag in dag ut. Byggde ihop, plockade isär och sa inte ett ord till en levande själ. Men efter ett tag började hon viska med sin lilla grej. Hon pratade så lågt att ingen hörde vad hon sa.
När hennes pappa Arn frågade en gång vid matbordet vad hon sa till den så tittade hon bara på honom med stora, sorgsna, lila ögon.

B

arnen hade gett upp sina försök att leka med henne och lät henne sitta vid eken med sin lilla metallgrej.
När hon var tio år var de flesta övertygade om att hon var galen. Alla i byn förutom hennes föräldrar. Cyan brydde sig inte om dem. Så länge hon fick sitta själv och viska med den var hon nöjd.

En solig dag satt hon i skydd av ekens lövkronor och höll i sin lilla grej. Den hade metallknappar till ögon och ett gaffelskaft till kropp. Den hade en gammal,vacker nyckel till huvud och mönstren i den fick det att se ut som om den log. Dess armar var av
olika stänger och den kunde vikas på alla ställen en människa kan.
Det var hennes käraste ägodel. Hon viskade lågt till den och det ljust blonda, nästan vita håret hängde nerför hennes ansikte.
Cyan kurade ihop sig mot stammen. Då hörde hon en häst. Klapprandet av hovar, gnäggandet, gruset som knastrade.
Hon tittade upp. En helare hade anlänt.