han (buller fanfiction)

Del 1 - han som fångade min blick

(Y/N = Ditt Namn | Your name )

Jag vaknar upp, klockan är 6 på morgonen och jag är riktigt trött. Jag tar en scrunchie från sovbordet och sätter upp mitt hår i en messy bun. Efter att jag släpat mig upp ur sängen går jag in i badrummet och tar en trettio minuters dusch. I duschen sjunger jag för mig själv, försöker att få ut ångesten liksom.

Idag börjar jag i en ny skola, jag ville egentligen inte lämna Linnea, min bästa vän, eller min släkt hemma i Stockholm. Men nu var vi tvungna att flytta på grund av pappas jävla jobb. Det är riktigt störande att flytta ofta. Vi flyttar säkert 1-2 gånger om året och det får mig att längta hem.

Mamma ropar skarpt på mig i köket efter gårdagens gräl så jag packar bara det jag ska ha och skiter i frukosten.

Nu är jag i skolan efter en tjugo minuters bussresa. Det första jag ser är en stor gul byggnad. Många tonåringar springer från alla hörn och kanter medans jag står mitt inne i allt, helt stilla. När det värsta ruset var över började jag sakta gå in genom den stora dubbeldörren. Jag går direkt till rektorn eftersom att jag inte har något skåp.

- Ursäkta? Frågar jag en blond tjej som gick förbi i korridoren.
- Mhm? Svarar tjejen förvirrat men glatt.
- Vart är rektorns kontor? Jag är ny här. Förklarar jag.
- Hej jag heter Vira förresten säger hon och skakar hand med mig. Rektorns kontor ligger runt hörnet till vänster. Säger hon med ett leende.
- Jag heter *Y/N*. Avslutar jag innan jag börjar gå.
- Hoppas du trivs, jag måste kila säger Vira och vinkar. Jag ler tillbaka.

Runt hörnet till vänster fanns ett väntrum med kanske tio stolar i. Jag trodde att jag skulle sitta ensam där. Men sedan ser jag att någon kom och sätta sig i andra sidan av rummet. Han var lång och blond, hans blåa ögon lyste upp. Men han såg inte speciellt taggad ut. Ganska tyst och nonchalant, men ibland kollar jag upp från min mobil och upp på honom. Jag väljer att bryta tystnaden, om man är tyst får jag ju inga vänner.

- Va.. Varför är du här? Frågar jag tillslut.
Blondinen kollar upp från en randomtidning som låg på bordet i mitten av rummet.
- Vad menar du? Jag går här.
Hans röst var mjuk och lugn, och hans respons störde mig inte.
- Alltså, varför är du hos rektorn? Säger jag och gör en gest med ena armen.
- Jag skolkade från nationella proven med några vänner och nu kommer jag få kvarsittning för alltid.
Jag vickade på huvudet.

- Okej..
- Jag har aldrig sett dig här förut, är du ny eller? Säger han.
- Ja, jag flyttade från Stockholm på grund av pappas skitjobb. Säger jag och himlar med ögonen.

Det känns som att vi förstår varandra. Vi pratar lugnt om flera saker och möts med blicken flera gånger. Stämningen bryts av en dörr som slås upp.
- Ivar, kom. Säger en röst.
Det var rektorn. Jag fick absolut ingen hjälp med en nyckel till skåpet, och min första lektion började om 20 minuter. Efter 10 minuter slängs dörren upp och den långa blondinen, som tydligen hette Ivar slängde något  litet och rasslande emot mig. Jag tar emot dem mot min famn och inspekterar det. Det var ett par nycklar. På dem står det 302 som förmodligen var mitt skåpnummer. Jag ler mot Ivar och går tillbaka till korridoren. Jäklar vad söt han var, tänkte jag.