I skuggan av månskenet

Kap 5

Becky stod innanför bions dörrar igen. Jack stod framför henne och såg konstigt på henne.

”Skulle vi inte ta och gå?” frågade han.

”ehm, kom just på att pappa skulle hämta mig lite senare med bilen. Det är så kallt ute så tror jag håller mig här inne. ”Var allt Becky gav till svar.

”okej.” Svarade Jack med en aning misstänksam ton. Detta var inte likt Becky alls. Hon brukade aldrig glömma bort saker, eller hålla på och krångla en massa.

Becky och Jack kysste varandra hej då, för andra gången. Medan Rosita som vanligt surt glodde på. Rosita gillade verkligen inte att Jack och Becky var tillsammans. Hon hatade nästintill Becky, men inte helt utan anledning.

Becky såg Jack och Rosita lämna bion. Hon började fundera på hur sjutton hon skulle ta sig hem. Hon gick fram till dörrarna och sträckte ut handen. Men inget hände. Hon gick ut hela hon, då hon började reagera. Hon upptäckte efter ett tags tänkande att det berodde på att när månljuset inte kunde lysa direkt på hennes hud så hände det inget. Alltså var det så att så länge Becky håller sig i skuggan av månljuset så skulle det inte hända så mycket.

Becky tog upp sin mobil och ringde sin pappa för att fråga om han kunde hämta upp henne utanför dörrarna på bion. Det kunde han.

Hon tänkte att hon bör hinna undan 3 sekunder i månens sken fram till bilen. Senast hade det ju gått i alla fall en minut innan det skedde något.

Det dröjde inte länge förrän Beckys pappas bil stod utanför, hon rusade ut och kastade sig in i baksätet. Hon satte sig på sidan med mest skugga och undvek att lägga händerna eller ansiktet på ställen där det inte var skugga.

Väl hemma så sprang hon även in i huset och upp på sitt rum för att gå och lägga sig. Hon insåg ganska snart att hon var tvungen att hålla sig borta från fönster, där månskenet kunde lysa in. Hon var även tvungen att se till att alltid dra ned rullgardinen på kvällar och nätter.

Söndagen därpå gick fort. Becky orkade inte göra så mycket.

Allting är konstigt, det är inget som är sig likt längre. På måndagen när Becky var på väg till skolan mötte hon Jenny på vägen. Jenny var fortfarande lite sur på Becky så som hon förstod det då Becky för tre kvällar sedan inte velat berätta exakt vad som gjort att hon aldrig kom som det var sagt.

Jenny trodde fortfarande att det berodde på Jack. Hon hatade att Becky hade Jack ibland, han förstörde så mycket jämt.

”Du, Becky?” Sa Jenny. 

”aa” hade Becky svarat.

”Du var väl med Jack den där kvällen? Erkänn bara, jag hatar när du ljuger.” var vad Jenny sa.

”Men jag var inte med Jack, jag lovar!” Sa Becky ganska hetsigt.

”Men jag vill veta, Becky. Jag är din bästa vän och du kan visst inte berätta vad du sysslar med för mig längre. Förresten hörde jag av Rosita, du vet jacks låtsas syrra, att du varit på bio med dem igår. Men det har du inte heller sagt så mycket om. Så det skulle inte förvåna mig alls om detta också hade med Jack att göra. Det är som vanligt med dig Becky” var vad Jenny sa, sen skyndade hon på sina steg och försvann iväg från Becky.

När Becky kom fram till skolan såg hon Rosita stå utanför portarna. Hon såg på Becky för att sedan ta några bestämda steg fram till henne.