Sjukhusmardröm

Novell

Vem var jag? Vad gjorde jag här? Jag öppnade mina ögon och möttes av ett tomt och mörkt rum. Det enda som hördes var hur vinden ven runt husknuten och hur några apparater pep i takt med klockan som tickade på väggen. Kroppen kändes mör efter den hårda sängen och när jag steg ur sängen möttes mina nakna fötter av en plastmatta. På väggen hängde det ett stort upplyst diplom där det stod Danderyds Sjukhus, 2043 bästa sjukhus i Sverige. Jag visste inte om det var dag eller natt då rummet inte hade några som helst fönster. Långsamt gick jag mot dörren för att hitta lyset men det fungerade inte. Vem var jag och hur hamnade jag här?

Försiktigt öppnade jag dörren ut till korridoren som automatiskt tände sig och framför mig möttes jag att ett vanligt sjukhus. Allt var sterilt och täckt av plastmattor och lukten var speciell som det alltid var i sjukhus, en blandning mellan handsprit och operfymerad tvål.Det fanns inte en enda själ i korridoren utan allt var knäpptyst förutom klockan inifrån mitt rum som fortfarande tickade i takt med maskinens pip. Det var något märkligt med den maskinen, ingen sladd var i kopplad utan den var formad som en box med en skärm. Jag gick in i rummet igen och tryckte på skärmen och fram fick jag jag texten Lucindas profil och jag tryckte en gång till på skärmen. Vill du öppna profilen fick jag som svar men fick fram att jag var tvungen att har ett lösenord. Vem var egentligen Lucinda? Vem var jag?

Jag gick ut ur rummet igen och började se mig runt omkring i korridoren, alla rum och salar var tomma. Varför var bara jag här? Det fanns en dörr som var låst, troligtvis ledde den ut ur byggnaden. Bredvid dörren hängde en spegel och jag såg mig själv. Ögonen var grusiga, håret var tovigt och jag hade sår i hela ansiktet. Vart kom dem ifrån? Vid sidan om spegeln hängde det foton på olika personer, under deras bild stod det en kort beskrivning om personen. Det fanns Ture Oskarsson som tydligen var elektriker och hade blivit smittad den elfte februari 2044, Per Holgersson som jobbade med bilar och han blev smittad den tjugonionde mars 2050. En Kvinna som såg ut som mig hette Lucinda och jobbade som florist hon hade blivit smittad andra januari 2053. Ett vag minne kom tillbaka till mig.

Morgonen var mörk som den alltid är i slutet på december. Julrushen hade precis slutat och trött öppnar jag min blomsterbutik och började min öppningsrutin. Jag räknade kassan och log belåtet när jag insåg att den här julen hade butiken slagit budgeten med 90% och mellandagsrean skulle inte sakta ned inkomsterna. Blommorna luktade gott som en exklusiv parfym och långsamt gick jag runt och vattnade de blommor som behövde vatten och sjöng. Mina blommor var de finaste i staden och folk åkte mil för att handla utav mig. Efter min dagliga rutin där jag tog hand om mina underbara blommor satte jag mig ned bakom datorn och skrev en att-göra-lista och började sedan att binda kransar.

Jag vaknade upp ur min flashback och hamnade åter i den upplysta sjukhuskorridoren. Kvinnan på fotot som hette Lucinda var jag. Hur hade jag hamnat här? Jag tog ned fotot från väggen och såg en liten text längst nere på baksidan. H9OKP€K)& stod det. Det måste vara lösenordet tänkte jag och halvsprang tillbaks till mitt mörka rum. Jag knappade in alla siffror, symboler och bokstäver och jag hade rätt. Där var mitt lösenord. I min profil stod det att jag var en kvinna, 176 cm lång och min blodgrupp var A. Det stod även en rubrik som hette antal behandlingar vilket jag snabbt klickade mig in på. Det enda jag fick ut var att det nu var år 2057 och jag hade varit inlagd här sedan år 2055 då jag blev smittad. Jag hade även lagts in i koma där mina minnen en efter en skulle bli raderade.

Jag fick en till flashback. Min röst gjorde ont efter mitt skrik. "Lugn vi ska bara söva ned dig, du vet alldeles för mycket. Vill du dö eller leva?" Innan jag hann att svara läkaren fick jag en nål intryckt i armen och allt blev mörkt. Vad var det jag visste men inte visste nu? 

Jag såg mot klockan som tickade i takt med maskinens ljud och allt kom tillbaks till mig. Nu visste jag varför klockan hade känts så tryggt och bekant det var egentligen min klocka! Det jag visste som jag inte fick veta hörde till mina sår. År 2043 rankades Danderyd som ett av världens bästa sjukhus, varför? Jo för de hade tagit fram ett botemedel till en smittsam sjukdom som tog över hela världen men Danderyd hade botmedlet. Folk från hela världen köade för att få komma in i Sverige för att få botmedlet och ekonomin var på topp. Jag och alla de andra kom på sjukhuset. Tore var här för att fixa lamporna och hörde två läkare pratas vid och blev tillfångatagen i denna del av sjukhuset. Här blev medicinen testade på oss, en ren tortyr. Symptomen för medicinen  är att det bildas små sår på hela kroppen och man känner sig mörbultad. Kroppen bryts inifrån och sedan dör man. En tortyr som var tvungen att hållas hemlig. 

Efter ett tag försvann en efter en ut ur vår korridor och kom aldrig mer tillbaks och jag var nu kvar ensam. Bakom mig stängdes dörren igen och jag började skrika

"lilla vän du vet för mycket igen" viskade en röst i mitt öra och jag kände ett stick sedan blev det svart..... igen.