Nefelibata

(1)

Regnet smattrar ner mot asfalten likt krossat glas. Människan som går ensam ute, mitt i natten. Huttrande och darrande på grund av kylan.

Hon passerar lyktstolpar och skogar, utan att stanna. Hon fortsätter att gå. Bilar tutar och bildäcken hörs.

Hon uppfattar bilens lyktor innan en obeskrivlig smärta uppstår och allt blir mörkt, sedan kommer friden, och ljuset som hon går mot.

-

Well, inte speciellt bra men men.