Norrskensvinter

                                                                     Prolog

"Did it shape you? Did it break you? How did you keep breathing after it took everything you knew and loved?"-Elegy, Hinterland studios, 2017

                                   Flygvapnets C-130 nr 36, 2 oktober 2020

Flygvapenlöjtnant tillika pilot Therese Lindström stirrade ut genom cockpitens fönster över de snötäckta karga bergen etthundra meter under sig, knappt synliga i det lilla ljus som månen gav. Det var ännu fem timmar kvar till gryningen, och hon kunde inte räkna med någon riktig paus innan dess. Dessa nattflygningar skulle ta kål på henne en vacker dag, det visste hon. Naturligtvis skulle flygvapnet vara kapabelt att klara alla uppgifter, men det fick ju finnas gränser. Nåväl. Hon var åtminstone inte ensam. Förutom åtta fjälljägare i lastutrymmet hade hon ju faktiskt Sigge också. Hon kastade en blick åt hans håll. Han var, fullt förståeligt, helt fokuserad på sin uppgift. Att manövrera en Hercules var hon inte främmande för, och hon visste att det krävdes full koncentration för att hålla denna bjässe till flygmaskin på rätt kurs och köl. Hon var tacksam att det var hans tur den här flygningen. Så länge radion och radarn inte krävde uppmärksamhet kunde hon ta det rätt lugnt. Visserligen skulle hon ha huvudansvaret när det blev dags för nedsläpp, men det var mer än två timmar till dess. Dessutom skötte jägarna mycket av det själva, både beträffande sig själva och förnödenhetsbackarna. Det såg ut att bli en lugn men tråkig natt.

-Therese, kolla in det här! Har du någonsin sett något liknande? Sigges mörka röst skar som en kniv genom tystnaden.

Therese såg upp från radarn. Vad var det som var så viktigt att förstepiloten ansåg det viktigt att uppmärksamma det? Frågan besvarade omedelbart sig själv. Hela deras synfält fylldes av dansande stråk i grönt och lila som likt drakar ringlade sig över himlen. Norrsken var inte ovanligt så här långt norrut, men detta var mycket mer storslaget än något Therese hittills sett. På något sätt kändes det oroväckande, att en så stor Aurora inte borde kunna finnas. Hon skakade av sig tanken och beundrade istället himlens band av ljus.

Plötsligt lade hon märke till att det monotona blip som hon hört oavbrutet de senaste timmarna tystnat. Hon såg ner på radarn och möttes av en tom och livlös display. Inga prickar, inga linjer, ingenting. Den måste ha hängt sig. Det var illa, men det borde gå att starta den igen. Innan hon hann försöka hördes dock ett högt sprakande från alla håll, och gnistor flög från instrumentpanelen. Alla lampor och skärmar slocknade, och alla mätare gick ner på noll. Cockpiten försjönks i gravmörker, och utifrån hördes det välbekanta ljudet av propellrar som gick ner i varv.

-Vad fan hände? Therese kände paniken växa inom sig. Det här var definitivt inte normalt.

-Jag vet inte! Allt lade bara av! Ingenting svarar! Sigges vanligtvis lugna och taktfasta sätt var som bortblåst.

Synfältet började så sakteliga skifta från himmel till jord. Therese hoppades att deras passagerare spänt fast sig. Två tunga mjuka dunsar mot väggen bakom dem bekräftade det hon fruktat. De skulle behöva ordentlig läkarvård, förutsatt att de kom levande härifrån. Hjärtat sjönk i bröstet på henne när hon såg vad som låg framför dem. En enda stor vit massa av sten och is. Hon insåg att en mjuklandning i bergsmassivet bara var att glömma. Fan... vi kommer ju att sluta som de där norrmännen på Kebnekaise. För sin inre syn såg hon en bergssida beströdd av vrakspillror och likdelar. Om det var minnen eller profetior kunde hon inte avgöra. Hon drog till sig mikrofonen. Ledningen skulle iallafall få veta. Hjälp behövde komma, och det snart. Hon hade fortfarande inte gett upp hoppet om att någon av alla ombord skulle klara sig. Halvvägs genom andra upprepringen av ordet mayday insåg hon att ingen svarade. Inte ens något brus hördes. Radion var precis lika död som allt annat. En total känsla av hjälplöshet omslöt Therese, och hon kunde bara se på hur fjällsidan kröp närmare och närmare. Nu såg hon inte natthimlen längre, men hon kunde fortfarande ana det underbara norrskenet.

Hon kunde inte skaka av sig tanken på ett samband. Kunde det vara så att Auroran var orsak till alltihop? Hon skulle antagligen aldrig få veta. Det spelade ändå ingen roll nu med mindre än femton sekunder kvar. Sigge hade släppt alla spakar och satt framåtböjd som i bön eller skyddsställning. Hur nu något av det skulle hjälpa. Minnen blixtrade förbi. Barndomen, officerskarriären, William och Astrid. Knappast livet i revy, men väl en resumé, en välbehövlig sådan. Nu kunde hon gå vidare. Fem sekunder. Ett märkligt lugn sänkte sig, det fick gå som det ville. Brace for impact!

Så krävde norrskensvintern sina första offer. Gabriel anade ännu ingenting.