MICA - dotter av Solfolket

Kapitel 1

Men det var länge sedan nu. 

Solen gjorde desperata försök att mildra flickorna från kylan där de stod på den asfalterade skolgården balsamerad med pudersnö. 

Elever skyndade sig in. Dagen skulle strax börja. 

Mica tänkte på sin nittonårsdag om två månader. Hon såg inte direkt fram emot att fylla år. 

"Nitton år", fnös Mica. "Till vilken nytta?"

"Fest. Nästan tjugo-party. Enkelt."

Mica fnös föraktfullt. 

"Jag vet inte. Sista året i tonårslandet. Är det nåt att fira att vi nästa år räknas som ansvarstagande vuxna?"

"Finns risken att du kommer blir det?"

Mica svarade inte. Hon gav bara upp ett lömskt leende. 

Vännernas ögon möttes. De började fnissa. Mica tog Esters hand. Kramade den. 

Ester Baumgarten var som sagt hennes allra bästa vän. Från dagis till gymnasiet. Alltid klok. Alltid vis. Hon kändes ibland som en storasyster. 

Trots att de var lika gamla kändes hon som den ordentliga storasystern, som stöttade sin galna och oförutsägbara lillasyster. Det hade börjat redan i förskolan med förnumstiga förmaningar. 

"Ät inte mask, Mica. Det är äckligt."

Mica åt mask.

"Stå inte i gungan. Du kan ramla."

Mica stod upp i gungan. Ramlade. 

"Pussa inte Matti. Han borstar aldrig tänderna."

Mica pussade Matti. 

"Vad önskar du dig i 19-årspresent?"

Mica ryckte på axlarna. 

"Vet inte. Ingenting. En prydnadsvas?"

"Ofta."

"En tekopp då? Låter det bättre? Vi unga kvinnor ska ju älska att sitta och dricka te."

"Men Mica!" Jag vill verkligen köpa nåt fint. Nåt riktigt bra som du vill ha."

Ester höll upp dörren. Mica slank igenom. Smidigt och snabbt. 

"Du kan ju köpa ett svärd så kan jag göra verklighet av mina mordiska drömmar."

Hon gav upp ett tjut. Elever ryckte till men skakade bara på huvudet när de såg vem det var.

"Ursäkta mig."

En kvinna i 35-årsåldern kom fram. Hon log vänligt. 

"Ja?" 

Mica log charmigt. 

"Jag söker rektorsexpeditionen. Jag ska vikariera i gympan."

"Jaha?"

"Ettor och tvåor. Lai Wan heter jag förresten."

Mica och Ester hälsade artigt. Därefter gav de en utförlig beskrivning så att hon skulle hitta rätt. 

Mica Kroon, tredje året, humanistiska programmet. Ostyrigt ljust hår som vilt letade sig ner över ryggen. Isgrå silverögon med brun kant runt. De kunde slå omkull vem som helst. 

"Man kan tro att du är en alv", sa vännerna. 

"Javisst. Jag har filat av spetsarna på öronen för att smälta in. Jobbar under cover för att ta över världen."