Att förstå tomhet

Kapitel 1

I sitt letande efter Harry, pojken som överlevde, kommer Severus Snape upp till astronomitornet. Där står pojken och ser ut över natthimlen.
   "Vad tittar du på?"frågar Severus.
"Rymden,"svarar Harry,"är den inte intressant?"
"Jo då,"svarar Severus,"är det därför du gillar astronomi så mycket?"
   Harry skrattar till lite lätt och skakar på huvudet.
"Ni, i trollkarl-och häxvärlden, blandar ihop astrologi och astronomi. Gamla sagor och mytologi med fakta."
"Du borde sova,"säger Severus och byter ämne.
   Det slår honom hur äldre Harry verkar än sin ålder, samtidigt som han i vissa fall beter sig yngre.
"No estoy cansado,"svarar Harry.
"Jag förstår inte spanska,"säger Severus,"kom nu."
   Harry suckar men följer ändå efter Severus in igen och tillbaka ner till Severus rum.

En månad har gått sedan Voldemorts död. Det känns som år. Det har varit mycket press från hela världen, Severus har fått vårdnaden om honom det pågår utredningar om skyldiga och oskyldiga.
   Nu är snart helgen över, imorgon har Harry lektioner igen och det är mycket att hinna ikapp. Severus är på honom redan nu.

Harry lägger sig ner i sin säng i Severus vardagsrum. Han trivs där. Elden brinner i eldstaden, alla tecken och kuddar är så mysiga, det luktar sömnigt och varmt av pepparmintste och det är bara underbart mysigt.
   "Ouve as minhas preces,"ber han tyst för sig själv på portugisiska,"eu sei, eu sei que não se ama sozinho."
   Han fortsätter sedan på franska:
"Je suis ... amoureux."
   Han tar ett djupt andetag.
"Er det galt?"
   Han vet nästan inte om han vågar viska det, inte för att Severus ska höra, han skulle ändå inte förstå, men ifall att det trots allt finns en gud. En som är emot det han ska berätta.
"Hans namn är-"
"Vad viskar du om?"frågar plötsligt Severus som står vid dörrkarmen.
    Harry tittar upp.
"Inget,"svarar han,"jag bad bara en bön."
"Jag trodde inte du trodde på gud,"svarar Severus.
"Det gör jag inte heller,"säger Harry,"godnatt."
   Severus nickar mot honom.
"Godnatt."

______________________________________

När Harry vaknar nästa morgon har Severus redan gått upp. Han sitter och rättar prov eller läxor eller något. Harry börjar klä på sig.
"Godmorgon Harry,"säger Severus,"äter du i stora salen?"
"Ja,"svarar Harry och reser sig för att gå,"vi ses."
   Severus nickar.

För att vara ganska tidigt på morgonen är det många uppe. Harry sätter sig vid Hufflepuffbordet tillsammans med två andra.
Den ena är Wilhelmina Hope, ofta bara kallad Mina. Hon har brunt, kort hår, klippt i page och bäcksvarta, spikiga ögonfransar.
Den andra är Grace Winter. Hon har nästan vitt, trassligt hår uppsatt i en slarvig knut och lysande bruna ögon.
   "Godmorgon Harry,"säger hon i sin skotska dialekt.
    "Godmorgon Harry,"säger Wilhelmina.
    Harry nickar.
"Godmorgon Grace, Godmorgon Mina."
"Jag hörde att professor Snape är din pappa nu,"säger Grace,"grattis."
   Harry himlar med ögonen.
"Han har vårdnaden om mig,"säger han.
"Jag tycker det är gulligt,"lägger hon till.
   Hon börjar berätta om någon bekymmerfri historia medan Harrys blick vandrar upp till lärarnas bord. Där sitter en ny lärare.
"Vem är han?"avbryter han.
"Det är professor Lockhart,"svarar Mina,"verkar vara en lurig figur, jag känner spontant att det inte är någon att lita på."
   Det är något hon säger ofta, att hon känner spontant att hon inte kan lita på folk.
   Harry nickar iallafall.
Några fler elever kommer in i salen, bland annat han. Harry kastar en snabb blick dit men ser genast ner i bordet.
"Va?"frågar Grace,"vad hände?"
"Va?"frågar Harry.
"Vi såg nog allt,"säger Mina och ler.
"Nej, det gjorde ni inte."
"Jo,"säger Mina,"du är kär."
   Harry skakar på huvudet.
"Fast måste du vara kär i just henne?"frågar Grace.
   Harry suckar.
"Sluta."

Han vill inte att de lägger sig i. Hans hemlighet är hans hemlighet och så ska det förbli.

Hope ya liked it! More incomming!