Det fanns inga svarta rosor

Det fanns inga svarta rosor

Yvonne Wærn

Den här sommaren var ovanlig på många sätt. Det var kallt och blåsigt, men ändå sken solen så att blommorna vissnade. Myggäggen låg okläckta kvar i torkade pölar och fåglarna vinglade hungriga omkring. Det fann tillräckligt många som förnekade människans klimatpåverkan för att jag skulle bli ängslig. Vad kunde jorden hitta på för att hämnas?

I stället för att gruva mig tog jag tag i ogräset. Medan de planterade blommorna hängde med huvudena i torkan stack okända och oönskade växter upp mellan vissnande skott och avklippta stjälkar. Vallmon hade kastat sina svarta frön över den ljusa jorden. De såg ut som sotflagor, men det var långt till skogsbranden.

De svarta skotten var så späda att jag inte brydde mig om trädgårdshandskarna. Det klumpiga extraskinnet var bara i vägen när jag skulle sluta fingrarna runt de små svarta stänglarna. Ut i gräsmattan kastade jag dem. De skulle väl knappast rota sig i den gula fällen.

Just när jag tog i en svart stängel, stack något mig. Det kännes som en rostagg, men jag såg ingen rosenbuske, bara en minimal svart pinne. Instinktivt ryckte jag till mig handen och såg ett litet sår just i första vecket på högra handens pekfinger. Det var väl ingenting att bråka om. Jag fortsatte. Solen sken underligt och illavarslande kallt. Märkliga klimatförändringar, tänkte jag, det ska ju bli varmare. Jag började svettas. Jag gick in för att ta mig en glass. Fingret värkte. Äsch, ett sådant litet sår kan väl inte ställa till med något!

Glassburken gled ur den fumliga handen och halva glassen åkte ut på golvet. Obehandlat skurgolv, det kan må bra av att såpskuras någon gång. Glassen åkte upp på skyffeln och ner i komposten. Handen svullnade och värkte.

Medan golvet torkade gick jag ut till rabatten igen. De svarta sotflagorna var mycket tydligare nu än tidigare. Jag nosade i luften. Nej, ingen brandrök här i alla fall. Mobilen varnade för eldsvåda långt härifrån. Att folk kastade fimpar omkring sig på det där sättet i den här torkan. Jag blev förargad. Linköping som skyddat skogsområden alldeles intill stadskärnan. Nu kom sotflagorna från skogsbranden ända hit. Eller, förresten, var det sotflagor det där svarta?

Mobilen klingade till. Nyheten var en stor översvämning någonstans i Sydostasien. Klimatförändringarna. Jag bekymrade mig några sekunder, sedan böjde jag mig ner och föste undan en malvakvist. Det gjorde ont i armen, jag hade väl fått träningsvärk av rensandet. Där stack det upp några svarta strån. Inte var det sot, inte, det var något ogräs. Jag tog ett stadigt tag om det med mitna svullnande fingraar, och det stack till rejält. Inte som en brännässla, mer som en tagg av en ros. En osynlig en, jag måste ha trädgårdshandskar, det var tydligt.

Korgen med diverse trädgårdstillbehör halkade ur den oformliga handen. Många saker jag inte tänkt på låg där: en napp - hur länge sedan var det jag använde den? Några nycklar till lås som för länge sedan bytts ut. Innehåll i gamla korgar är som minnesbankar och nostalgin kröp sakta upp från golvet upp mot min hjärna. Det var bara att stoppa vemodet innan det kommit för långt och plocka upp handskarna. Jag ställde mig klumpigt upp. I händerna hade jag de handskar som brukade passa. Jag fick inte in högra handen. Hur kunde handen ha vuxit så mycket på en sommar? Jag fumlade till mg en annan handske, en som hörde till en större människa och gick ut igen.

Ett ordentligt tag om den där svarta stjälken. Omöjligt. Så liten som den var höll den sig krampaktigt fast i jorden. Trots att jag motvilligt beundrade dess envishet, måste den upp. Svart passade inte i rabatten där rosa och mörkröda blommor skulle möta mina och andras ögon. Jag måste in i trädgårdsskjulet och hämta en spade. Den lilla trädgårdsspaden borde funka, ogräset var inte större än en maskros. Kanske maskrosjärnet, förresten, jag tog med båda två. Det var svårt att få ner den lilla spaden, det gjorde ont i handen men jag tryckte ner den med foten. Den svarta stjälken hånlog mot mina försök, och jag bytte till maskrosjärnet. Roten verkade försvinna ner genom jordens yttre skal, järnet var inte alls tillräckligt långt. In och hämta en större spade.