Bröllopsplaner.

*

- Den ser underbar ut! Kanske att vi måste sy in den lite i midjan... men annars...

Expediten slår ihop händerna och ler stort utan att avsluta meningen. Livia ler mot henne i spegeln. Hon har rätt. Livia ser ut som en sommardag i den här klänningen. Den är lätt men har ändå det där lilla extra som hon har sökt så länge. David kommer smälta när han ser henne i den här. Klänningen, som är gräddvit och räcker henne enda ner till fötterna, är den hon ska ha. Åh, hon längtar så.

- Jag vill ha den, säger hon och stryker med händerna över höfterna på klänningen.

Så mjuk. Som sammet, men mjukare ändå. Expediten nickar instämmande.

- Absolut! Din blivande partner kommer bli salig när du skrider fram i den här!

Livia nickar svagt och sneglar ner på armbandsuret. Hon måste skynda sig nu. Hon går in i provrummet och tar av sig klänningen, sätter på sig sina egna kläder. Hennes t-shirt och jeans känns så alldagliga när hon lämnar provrummet.

- När behöver klänningen vara redo?

Expediten ler och visar Livia fram till kassan.

- Om åtta månader, svarar Livia.

Expediten nickar och fyller i de uppgifter som behövs innan Livia lämnar butiken och börjar gå nerför gatan.

På en gång när hon har kommit ut börjar känslan av glädje rinna av henne. Hennes steg blir tyngre. Leendet försvinner. Livia sänker blicken mot marken och koncentrerar sig på att andas lugnt som hennes psykolog har lärt henne. Hon biter sig själv hårt i läppen, något hon själv tycker är mycket mer effektivt än att andas ut och in fem sekunder åt gången.

Livia bestämmer sig för att ta den långa vägen. Hon struntar i bussen och går sakta genom staden. Solen värmer henne i ryggen. Hon möter familjer på utflykter, stressade kontorsmänniskor och pensionärer som håller samma takt som henne själv. Hon hinner tänka att hon hatar dem alla, men skakar på huvudet för att inte låta tanken slå rot i henne. Det är ju inte deras fel att det är som det är.

Efter en halvtimme kommer hon fram. Hon går in igenom svängdörrarna till den luftkonditionerade receptionen. Nickar endast kort mot receptionisten som känner igen henne vid det här laget. Det är inte förrän hon står utanför hissen som hon kommer ihåg att hon inte har köpt några blommor. Det är första gången hon kommer tomhänt.

Hon tröstar sig med att hon i alla fall har valt en klänning och att det är som en present i sig. Ja. Det får duga. Livia kliver in i hissen och trycker på knappen som visar en femma. Hon nynnar lite på en melodi som satt sig i huvudet när hissens dörrar öppnas och hon går ut. Vänster och sen tredje dörren till höger. Hjärtat slår hårt.

Livia knackar svagt på dörren även fast det inte behövs. Hon tar ett djupt andetag, tvingar fram ett leende och kliver in. Ett fönster står på glänt. Rummet ligger så att det har solljus hela eftermiddagen, vilket gör det varmt och kvavt i rummet. Hon har bett att de ska öppna fönstret om solen ligger på, eftersom hon själv avskyr att sova i varma, kvava rum.

En radio står på i rummet. Det är dagens sommarpratare som mal på om något så ointressant som sport. Förra veckans blommor har börjat vissna, noterar hon, där de står på bänken. Några blad har fallit av och pryder nu bänkskivan istället. Det är något sorgligt vackert med det, tänker hon.

Hon rundar draperiet som nästan är helt fördraget och står sedan vid fotändan till sängen. Respiratorn överröstar nästan ljudet av sommarprataren och plötsligt känns inte sporttemat så ovälkommet. David ligger i sängen med ögonen halvt slutna. Läkaren sa att ögonlocken kan glida upp ibland och ifall hon tycker att det ser obehagligt ut så är det bara att sluta dem. Livia har aldrig gjort det, även om hon föredrar att se honom med helt slutna ögon eftersom det ger intrycket av att han sover och inte är inne på sin tredje månad av komaliknande tillstånd.

Hans ena fot är bar efter att filten har blåsts upp av en vindpust. Hans tånaglar är slarvigt klippta. Livia skyndar sig att lägga tillrätta filten så hon slipper se det. Hon sätter sig i stolen som alltid står bredvid sängens huvudända och drar den fram en bit så hon kan ta hans hand om hon skulle vilja. Men det vill hon nästan aldrig.

Enda sen David hamnade här har en avgrund växt mellan dem. Hon känner sig sviken, lämnad. De hade precis börjat planera inför bröllopet, de hade planerat när de skulle försöka bli gravida, de hade börjat leta efter hus. Och så ska David gå och köra av vägen. Livia ruskar på sig. Prejad av vägen. Han blev prejad av vägen, så var det.

Hon försöker verkligen. Hon försöker att bete sig som vanligt, att besöka honom en gång i veckan, att se till så planerna går framåt. Inte stanna av. Inte lägga allt på is.

- Hej David, säger hon stelt.

Livia sträcker lite på sig. Vara som vanligt.

- Jag har en underbar överraskning till dig. Jag har hittat klänningen jag vill ha på vårt bröllop. Du kommer älska den, David, det vet jag.

En ambulans med tjutande sirener åker förbi och ljudet dränker allt annat i rummet till den har försvunnit utom hörhåll.

- Din mamma ringde igår. Igen.

Hon försöker sig på ett skratt men det fastnar i halsen och kommer ut som en torr hostning istället.

- Hon... tjatade som vanligt om det här med bröllopet.

Tyst. Sommarprataren spelar en gammal rockballad i sitt program.

- Hon vill att vi ska ställa in. Eller ja... avvakta. Vad det nu finns att avvakta vet jag inte, men du vet ju hur hon är.

Det här är så värdelöst. Livia försöker skratta igen och den här gången kommer det ut som en fnysning.

- Nästa vecka är det tårtsmakning, eller provning menar jag förstås. Jag har beställt smakprover på choklad som du ville. Det vore så bra om du kunde vara med... men jag ska ta kort och så visar jag dig när jag kommer nästa vecka.

En plötslig smärta kommer över henne. Inte en riktig fysisk, påminner hon sig själv, men hon måste ändå hålla sig för bröstet och blunda hårt till det går över. Tårar stiger i hennes ögon. Hon försöker blinka bort dem. Hon harklar sig igen och stryker argt bort dem från kinderna.

- David, jag... älskling.. du... om du bara kunde ge mig ett tecken på att du hör mig. Jag behöver... jag behöver veta att du finns där, här menar jag.

Försiktiga sträcker hon ut handen och lägger den ett par centimeter från Davids.

- Snälla, David... ge mig ett tecken på att du finns här, att du hör mig. Jag saknar dig. Så mycket.

Hennes röst är en viskning. Tårarna rinner stilla nerför hennes kinder. Inget händer. Davids bröst lyfts och sänks mekaniskt med respiratorns hjälp. Ur hans mun går slangen ner till hans lungor. Inget är som vanligt.

Livia reser sig sakta upp och torkar tårarna.

- Ja men, vi ses nästa vecka då, David. Det var...

Roligt? Fint? Härligt?

Vad säger man till ens fästman när han inte kan andas själv, när han inte hör henne, när han inte kan röra henne? Hon säger ingenting. Livia tar ett djupt andetag och lämnar rummet.