Jag lutade mig fram för typ miljonte gången och frågade:
-Är vi inte framme snart?
-Lugn, gumman, sa mamma. Vi är snart framme.
-Runt nästa krök är vi nog framme, sa pappa. Tror jag.
Mina tänder skallrade när den lilla bilen skumpade fram på på vägen som jag inte tyckte kunde kallas väg.
Det kändes som om jag suttit i minst fem timmar och stirrat ut genom fönstret. Det var dödstråkigt.
-Seriöst, ni har inte berättat någonting om den här skolan, sa jag. Det är faktiskt inte schysst!
-Raven! sa pappa. Nu får du sluta tjata!
-Men pappa...
-Inga men! Var tyst nu så kommer vi snart fram.
Jag lutade mig bakåt och blängde på mina föräldrar. Pappa slirade och hela bilen skakade.
-Vad var det? tjöt jag.
-En panter, sa pappa som om det vore normalt att man såg en panter springa på gatorna.
-En vadå?
-En panter.
Jag stirrade oförstående på honom.
-I sverige?
-Ja, sluta fråga.
Han svängde och framför mig låg ett stort...hus? Man kunde urskilja lite vit färg resten täcktes av tjock murgröna. Taket var av mörkt träd och allting såg sagolikt ut. Jag stirrade förundrat på det. Det gick människor ut och in genom byggnaden. Jag tyckte jag såg en tiger men så fort jag kollade noggrannare så var den borta.
-Då var vi framme, sa pappa.
YOU ARE READING
Det jag inte visste om mig själv
ParanormalMamma och pappa kommer plötsligt på att hon måste byta skola och flytta. Hur många gånger Raven än frågar så berättar de inget. Det är bara att acceptera. Snart sitter hon i bilen påväg mot den här nya skolan. Det tar flera timmar. Vart ligger skola...
