jag vill bara dö

kapitel 1 mitt liv

jag heter Cissi och jag är 15 år, jag bor med min familj och det är ett rent helvete.

allt börjar med en helt vanlig lördagsmorgon men det kändes inte som vanligt. När jag kom ner från mitt rum så stod min mamma, pappa och syster i hallen som var kall och ful. alla står och gråter då jag förstod att min morfar hade gått bort efter många veckor som han har legat på sjukhus med massa slangar och var uppkopplad på EKG. Varken mamma eller mormor ville att jag skulle träffa honom när han låg på sjukhuset, min morfar hade cancer. det ända jag fick veta var att han hade cancer och att han hade gjort många behandlingar och efter några så var han i stabilt läge men han mådde ändå dåligt, han var min bästa vän. den morgonen jag fick reda på att han hade gått bort föll min värld i tusen bitar, jag föll ner i gråt på det kalla klinkergolvet medans mamma tröstar och håller om mig.

Begravningen

när vi va på begravningen så ville jag gråta men jag var i chock så att jag kunde inte. det var min första begravning jag var på och det var min morfars begravning. på begravningen så var det mycket folk som grät medans lilla jag satt bara där på första bänken och var helt tyst och ville bara hoppa ner i unan som hans aska låg in jag ville bara krama han en sista gång men det var försent. När vi skulle gå och lägga ner runan där morfar skulle begravas så förstod jag att hans tid var över och då släppte chocken och jag började gråta floder nästan så att kunde gråta blod.

efter begravningen på kvällen så såg jag min morfar och jag insåg att jag hade sjätte sinnet då. men det var ändå skönt att få se morfar fast det var jävligt jobbigt men än idag åtta år senare sen han dog så minns jag vad han sa till mig när han satt på min sängkant och stök mig på kinden han sa "var inte ledsen jag mår bra och slipper cancer" jag bröt ut i gråt och jag kände morfar ända in i skelettet när hans hand torkar bort mina små salt runda tårar som va varma innan dom kom till min näsa. den natten var jag rädd och sprang ner till mamma och sa allt som jag så. Det jag såg var hans kläder han somna in i för han somnade in där han och mormor bodde i Skinnskatteberg jag såg hans trötta ögon eftersom han inte hade sovit på fler dygn eftersom han hade konstant smärta och värk.

pappa trodde aldrig på mig tills mamma ringde och frågade mormor vilka kläder han somna in i och när mamma beskriver kläderna jag hade sagt och mormor brister ut i gråt och säger ja då när pappa får reda på att det var sant och att det var dom kläderna så blir pappa rädd och börjar skälla ut mig för att jag hade fått mamma och mormor att börja gråta. han drog upp mig på mitt rum där han fortsätter och skälla ut mig. Jag blir rädd och tänker "kan du bara gå ditt äckliga jävla as" sen så går pappa som jag har längtat och då börjar jag gråta och snora ner mitt örngott som var vit och jag la märket till att det var blod på jag drar min hand på näsa och jag blöder näsblod och efter en stund så hostar jag blod. Mamma ringer 1177 och får råd och dom säger att vi ska åka in till sjukhuset. När vi kommer till sjukhuset och ska anmäla oss så blir det bara värre när jag ska säga mitt personnummer och det börjar att rinna blod ur min mun så jag blir inlagd på en gång men jag var inte rädd för att vara inne i den salen men när jag fick veta att det var i samma sal som morfar hade haft så började jag gråta och efter den dagen så har jag varit deprimerad.

mer av mitt liv får ni reda på i kapitel 2.

förlåt att det vart ett långt kapitel.

hoppas att ni gillar början av denna bok.