Bara Du

kapitel 1

"Nej! Gå inte!" Skrek jag. "Du kan ju inte...!".
Aspen sprang iväg hand i hand med Linda. Han vände sig inte ens om. Han var den enda. Jag kände hur tårarna började dala nerför mina kinder.
"Aspen..." Jag försökte skrika, men min röst hade blivit hes.
Allt jag kunde göra var att sitta ner i sanden och låta tårarna rinna.

Ännu en mardröm. Jag har haft de varje natt sedan Aspen försvann. Jag har drömt om hur han försvinner men  på olika sätt varje gång. Kudden var genomblöt av tårar.
"Älskling, hur är det?" Mamma hade smugit in och hade suttit sig bredvid mig i min säng.
Jag svarade inte, det kom bara fler tårar. Mamma drog mig intill sig.

Två timmar senare satt jag i bussen påväg till skolan. Jag såg Linda sitta på ett säte längre fram.
Jag hatar henne.

Tillbakablick:
Vi i klassen bestämde oss för att hyra ett ställe mitt ute på landet. Vi skulle bo i en stor villa. Det var bara 5 i klassen som kunde åka hit under helgen, bland annat jag och Aspen. Alla hade redan valt rum och packat upp. Jag fick ett rum på ovanvåningen med fin utsikt. Vi hade precis ätit tacos och nu satt jag i soffan i vardagsrummet och spelade Fia med knuff med Aspen, Adam, Sara och Linda.
"Jag måste gå och pudra näsan." Sa Linda med ett ironi i rösten.
"Gör det snabbt bara." Sa jag.
Hon gick snabbt ner till källaren, där toaletterna fanns.

Jag och Linda har alltid varit bra vänner, men på senaste tiden har hon bara varit intresserad av killar.
Hon frågade allt om Aspen och eftersom jag inte har något emot att prata om min pojkvän så har jag mer än gärna berättat.

"Jag passar också på." Sa Aspen och skyndade sig ner.

"Jaha, har ni några planer på vad vi ska göra här, mitt ute i ingenstans?" Frågade Adam.
"Eeeeh, finns det ens något här ute?" Frågade Sara.
"Jag har för mig att vi åkte förbi en sjö på vägen hit. Det borde inte ta mer än 10 minuter att gå dit." Sa jag. "Vi kan gå dit senare."
"Ja!" Sa Sara.

En kvart gick och jag började undra hur lång tid det ska ta för dem att gå på toa.
Så jag gick ner för att se vad som pågick.

Inget ljud hördes från toaletterna, men däremot hörde jag ett duns från ett litet rum bredvid. Det måste nog vara Aspen.

Jag smög mot dörren och tänkte skrämma honom, egentligen ganska löjligt, men ändå.
Jag kikade in genom dörrspringan och såg. Aspen höll Linda runt midjan. Han stod böjd över henne och kysser henne... Han satte en hand i hennes hår och drog henne närmare. Han kysste henne mer intensivt nu.
Jag backade långsamt bak medan tårarna trängde fram.
Älskade han inte mig? Hur länge har deras relation pågått? Hur kunde de svika mig? Så många frågor som nästan sprängde mitt huvud.

Jag sprang så snabbt jag kunde upp från källaren och ännu en trappa upp, där mitt rum fanns.
Där låg jag. Mitt på sängen och grät.
Jag hade ingen aning om hur länge jag låg i den ställningen.

"Hallå? Amelia?" Det var Aspen. Hans röst lät osäker. Jag slutade gråta och satte mig upp.
"Ska vi inte spela klart?" Frågade han.
"Vad är det?" Aspen kom mot mig och tänkte nog krama mig.
"Försvinn" sade jag tyst.
"Va?"
"Försvinn!" Nästan skrek jag.
"Men... Ska du inte fortsätta spela?" Frågade han försiktigt.
"Tror du att jag bryr mig om det jävla spelet!?" Skrek jag.
"Jag fattar inte vad som hände? Du var ju så glad alldeles nyss?" Aspen satte sig på min säng.
"Jag såg dig hångla sönder Linda! Nöjd nu!?" Jag skrek fortfarande.
Aspens uttryck såg oskyldigt ut, men jag visste bättre.
"Hon gav sig på mig!" Sa Aspen oskyldigt.
"Men jag såg ju hur du tog tag i..."
Jag tystnade för att han lutade sig fram mot mig och kysste mig försiktigt. Jag vet att han gjorde fel, men jag kunde inte putta bort honom. Jag behövde honom. Han lutade sig bakåt och sade:
"Jag älskar ju dig." Han kysste mig en gång till och upprepade orden en gång till. "Jag älskar dig"