Ylva kan inte vara min syster. Jag känner inte igen henne trots att vi är enäggstvillingar och identiska. Den svarta färgen som rinner ner från hennes gråa ögon droppar ner på hennes vita nattlinne. Ylvas krampartade leende är stort och går upp till öronen. Munnen är fylld av sylvassa tänder. Det värsta är att det är min syster. Hur hon än ser ut så kommer hon alltid vara min syster. Men nu ligger hon här på marken som ett lik. Hon varken rör på sig eller andas.
Detta är inte första gången Lena får sitta ensam i ett hörn i klassrummet. Lärarna lägger inte ens märke till henne. Ingen frågar hur hon mår, även om det hade varit självklart att hon hade ljugit om att hon mådde bra. Ingen vet att hon existerar, men det kanske är lika bra. Lena vill inte att någon ska lägga märke till den smärta hon känner. Hon vill le sitt breda leende som om inget har hänt. Det gör ont för henne, att känna sig tvingad att vara glad för att ingen förstår än.
Lena sitter tyst i det vänstra hörnet i klassrummet. Det är inget stort klassrum och vi elever får trängas för att få plats. Den vita tavlan är ganska stor som tur är.
Magistern går in i klassrummet. Han lägger ner sina saker på katedern och tittar mot eleverna. Alla elever ställer sig upp och står raka i ryggen. "Godmorgon magistern!" Säger alla elever i en kör, förutom Lena. Istället tittar hon ner i den nedklottrade bänken. Någon har ritat fula gubbar med korsögon och bredvid gubbarna står en liten text.
Ikväll händer det.
Den sena skoldagen går mot sitt slut. Några lampor slocknar i korridoren. Alla elever och lärare skyndar sig hemåt men Lena väljer att stanna kvar. Ingen bryr sig om henne, hon fattar det.
Det blir knäpptyst. Ingen annan än Lena är kvar i skolan. Det skramlar lite i hennes ficka. Hon tar upp en tablettask och går mot tjejtoaletten. Det vita kaklet glänser mer än henne. Ljuset från lampan är starkare än henne. Spegeln reflekterar hennes spegelbild. En flicka med långt rufsigt svart hår, blek hy och mörka påsar under de mörkbruna ögon. Lena kollar in sin fula spegelbild tills hon börjar må illa. Ingen vill leva i den världen hon gör.
Lena öppnar tablettasken och tar lite av pulvret som finns där i och sniffar det. Lampans starka vita sken förändras och får en nyans av grönt. Hennes ögon tappar sin förmåga att hålla sig öppna. Hennes ben domnar bort och hon faller till marken med en smäll. Blod rinner från hennes näsa. Det gör inte ont för henne för att drogen bedövar smärtan. Hennes andetag blir tyngre.
Steg kommer mot toaletten. Hon hör vagt hur dörren öppnas. Några röster upprepar ord som hon inte kan urskilja. Hennes kropp är tung och hon har ingen chans att ställa sig upp. En bedrövliga smärta sprider sig i hennes kropp. En smärta hon aldrig känt förut. Hur är det möjligt?
***
I korridoren pratar alla om henne. En rysning går längst min ryggrad när jag tänker på det som har hänt. Hon blev mördad här på skolan bara för några dagar sedan. Fredagen förra veckan så kom hon aldrig hem och hennes föräldrar blev oroliga. Polisen hittade henne sedan död i tjejernas toalett här på skolan. Det går ett rykte att hon gick på droger och att hon blev dödad av ett kriminellt gäng som hon var skyldig pengar. Jag hoppas att vi idag ska få lite mer information om vad som har hänt.
Det blir knäpptyst i klassrummet när lärarinnan harklar sig.
- Lenas kropp är nu spårlöst försvunnen, hennes röst skär sig.
Eleverna pratar i mun på varandra. Allt är rörigt i mitt huvud. Vem vill ta med sig ett lik?
Skoldagen närmar sig sitt slut och elever börjar röra sig hemåt. Jag tittar in i Ylvas blågrå ögon.
