Av människan som en gång uppfyllde jorden är vi den sista spillran. Vi de oövervinneliga världens härskare se på oss nu. Vi är skuggor av vad vi en gång var, sammanträngda på smala remsor av land som är beboeliga.
På fyra generationer kastades vi tillbaka i tiden till en värld med brist på allt. Värst av allt var att vi tappade vår mänsklighet, vi blev något annat vi drevs inte framåt utan vi gick bakåt i evolutionen.
Vi förundrades över saker vi hittade sköra saker med batteri som dött sedan länge, historier berättades och sånger skrevs om dom förunderliga tingen.
Jag slår upp mitt läger jag tänker stanna. Ljuset har snart brunnit ut mina pennor har förbrukats en efter en. Kanske någon i en avlägsen framtid hittar mina anteckningar och förundras över mänsklighetens kortsynthet. Från min tält öppning ser jag karavanen dra vidare över isöknen dom blir till suddiga figurer där de går in i historien, snart syns vi inte mer. Som om vi inte ens existerat.
***
Den långa sömnens tid är nära för mej nu. Ännu en tid vaknar jag till vad jag tror är en ny dag isen och kylan är allt jag känner. Dag eller natt har spelat ut sin roll.
Jag somnar men väcks av en dröm i drömmen ser jag en ängel av is vit, kall med ett hårt ansikte. Nu går jag vidare är min tanke jag känner min strupe dras samman till ett skri, men allt blir ett svagt kraxande. Ängelns drag mjuknar hon böjer sej ner lägger sej vid min sida och smeker min kind. Ängeln talade och sa. Jag har kommit för att följa dej på denna vår sista färd.
Snart var all jord täckt av is kargt kallt som de mest avlägsna planeternas isvidder, jorden var nu tömd på liv.
