Känslokall

1

Tristan

Jag går på dom mörka gatorna själv, som förra natten, och natten innan det. Man tror man är själv men egentligen finns det personer vid varje gathörn. Inte dom snällaste typerna precis men jag är en av dom. Jag passar in här. Jag tänker inte gå tillbaka till det där förbannade fosterhemmet som dom har skickat mig till denna gången heller. Alla är ju korkade, idioter hela högen. Jag förtjänar inte ens ett hem, kärleken i familjen. Bara nej. Inget sånt där i mitt liv, det är bara fake. Ingen bryr sig på riktigt om mig. Dom bara kastar in mig i dussintals fosterhem, men stannar inte längre än en dag, max två. Vart mina föräldrar är? Ja dom är ute ur bilden för flera år sedan, dom övergav mig som bara en liten pojke. Vet faktiskt inte vart dom håller hus, men bryr jag mig? Inte ett dugg.

Jag sätter mig på en trottoarkant och tar upp min iPhone 6, hur jag har haft råd med den? Det har jag inte. En kompis stal en massa iPhones en dag och gav mig en eftersom han visste jag var i behov av en. Man tycker ju att socialtjänsten kanske kunde gett mig en men inte ens det. Det är inget dom tänker på.

Beep

Kevin:

Dög inte detta hemmet heller? Hörde att du än en gång har stuckit. Du får en chans till, duger inte det för dig heller så får du klara dig själv. Vi har försökt hjälpa dig i snart 18 år. Otacksamma unge. Möt mig på samma ställe som vanligt imorgon, klockan ett.

Kevin är min hjälp person eller vad man nu ska kalla det, han jobbar med barn som mig. Han börjar dock bli trött på mig nu och det är förståligt. Det ska bli skönt att äntligen få ta hand om sig själv utan att bli in kastad i fosterhem varje vecka. Jag är för tillfället 17 år, men fyller snart 18.

Jag svarade inte på Kevins sms utan gick bara ut från konversationen och slog in Julius nummer och tryckte på luren. Julius är min enda riktiga vän, vi har känt varandra sedan flera år tillbaka. Honom kan man lita på. Den enda människan på jorden som jag tycker om och kan umgås med utan att bli trött på.

Han svarade snabbt som vanligt och det var massa oljud i bakgrunden. Det var tydligen någon fest hos nån i vårt så kallade gäng. Han tyckte jag skulle gå dit. Om jag är fest sugen? Alltid.

Jag reste mig upp från den kalla trottoarkanten och började gå mot festen.

Tisdag 12.45

Jag vaknade av att Julius skakade på mig. "Bror, klockan är kvart i ett, skulle du inte iväg?" Just fan... Jag näst in till flög upp från liggande position plockade ihop mina saker. "Jo, tack för att du väckte mig, vi ses måste dra!" Jag gick ut från lokalen där vi sov inatt och kollade mig runt. Först fattade jag inte vart jag var men efter en stund lös en klar glödlampa över mitt huvud. Jag visste precis vart jag var och snabbaste vägen till Kevin.

13.26

Jag sa snabbaste, inte att den var snabb. Döm mig inte.

Jag knackade på dörren och en arg Kevin öppnade. "Förlåt för du var för tidig. Det är inte jag som är sen." Kevin hånskrattade "som vanligt är inget ditt fel" och skakade på huvudet. "Lär dig komma i tid någon gång så är du snäll." Jag himlade med ögonen. "Lär dig bli sen någon gång är du snäll." Han suckade åt mig och drog in mig i huset.

"Här är din nya fosterfamilj" det satt en kvinna, hon såg oskyldig men sträng ut, vi kommer börja bråka. Och bredvid henne en man, han bara log som ett fån. Över glada människor är usch. Och bredvid honom.... En tjej, verkar vara i min ålder. As fet stil, snygg som fan. Vi kommer komma bra överens, kanske bråka om vem som kommer få betala för sängen vi kommer ta sönder.

"Hej Tristan, jag heter Eva, min man, Olle och vår dotter Bianca. Ni är jämngamla" Jag nickade och hade svårt att släppa blicken från Bianca. Hon kollade bort och totalt sket i mig vilket gjorde det hela ännu mer intressant. "Ja detta är då Tristan. Hoppas ni kommer trivas tillsammans, vad säger ni? Ska vi åka hem till er med Tristans saker eller? Jag kan hjälpa till med det" jag suckade "jag har knappt några saker, så det är inte så mycket så jag behöver hjälp." Jag såg min väska stå i hörnet. Jag lämnade allt förutom min mobil hos gammal hemmet så antar att Kevin har packat åt mig.

Jag drog åt mig väskan och log ett falskt leende mot Kevin. "Så tack för hjälpen, vi hörs förmodligen imorgon igen, ses" han skrattade åt mitt försök till att var trevlig och himlade med ögonen. "Jag tänker i vilket fall som helst följa med för att se hur du kommer bo" ännu en suck från mitt håll. "Som om du bryr dig..."

------------

Hej! Jag är så taggad på att skriva denna berättelsen, hoppas ni är lika taggade på att läsa den! Rösta och kommentera så skulle jag bli glad.