Livet är svårt ibland...

Del 1

Ännu en förjävlig skoldag fylld med slag och kränkande ord avklarad. När jag kommer hem slänger jag mig på min säng. Endast två nya blåmärken synliga, ett på höften och ett något större under ena knät. Mobilen börjar ringa. Jag känner inte igen numret men jag kan väl gissa på någon från skolan. Alltså troligtvis någon jag inte vill prata med. Jag trycker på den röda luren och lägger ner mobilen på bordet bredvid sängen. Efter ett flertal hånfulla sms till tröttnar jag och stänger av mobilen helt. Jag går in till badrummet och plockar fram rakblad och några tabletter. Jag sjunker sakta ner i badkaret. Jag låter rakbladen förnya såren på armar och ben. Detta innebär lättnad för mig och jag känner ett lugn gå igenom kroppen. Jag mår bra av detta. Jag mår bra av att skada mig själv.

-Du är så jävla värdelös, du förtjänar inte att leva, viskar jag till mig själv.

Jag tar ett par tabletter och försvinner från medvetandet, in i min egna värld.

När jag vaknar upp har jag ingen aning om vad klockan är. Det första jag ser när jag slår upp ögonen är blodet som runnit nerför mina händer. Jag känner hungern men som vanligt känner jag inte för att äta. 34 kg är alldeles för mycket när jag är 14 år. Än är jag inte medveten om vad jag gör med mitt liv. Jag ser inte att fler än jag skadas av mitt självskadebeteende, jag märker inte att min anorexia sakta äter upp mig inifrån.