The tragedy that brought us together

Curly

*Louis' perspektiv*

Jag reste mig snabbt upp så fort jag såg läkaren komma gående I korridoren.
-Hur mår hon? frågade jag snabbt.
Han såg sorgsen ut och la en hand på min axel.
-Jag beklagar Louis. sa han medlidande.
Jag kände hur tårar började trilla ner för mina kinder.
Jag skakade på huvudet.
-Nej,nej!Nej!Det är inte sant! skrek jag.
-Louis,lugna dig. Det fanns inget vi kunde göra.
-Nej!Så fan att jag tänker lugna mig!Du ljuger! Hon lever visst! skrek jag.
-Louis... började han men jag avbröt honom.
-Dra åt helvete!! skrek jag och rusade ut från sjukhuset.

* * *

*Harry's perspektiv*

-Harry, kom ner hit nu! ropade mamma från undervåningen.
Jag suckade tungt men gick endå ner.
I hallen stod mamma och pratade med en kille.
En klassisk Essex-kille.
Mörkbrunt hår,djupblåa ögon och fantastisk kropp
Någonstans horde jag att han hette Louis Tomlinson.
-Är du okej curly? skrattade han när han noterade att jag stirrade på honom.
'Curly' ... så jag hade redan ett smeknamn,huh?
-Harry, detta är Louis. Han ska bo hos oss ett tag, hans mamma avled häromdagen I en bilkrach.
När mamma nämnde Louis' mamma så fick han något sorgset I blacken och såg ner I golvet.
Jag kände med ens medlidande och gick fram till honom för att sedan dra in honom I min famn.
Jag strök honom över ryggen och han borrade ner sitt ansikte I min halsgrop.
-Du,det är okej. Du har oss nu, och vi kommer aldrig lämna dig. Jag finns här om du vill prata.
Han log milt.
-Tack curly.
Jag log tillbaka.
-Inga problem Lou.