8 Years of Hell

Första Kapitlet

Efter ett tag blir man van vid allt blod och inälvor. Vaknar man bredvid ett ruttet lik känner man knappt någon doft längre. Problem är numera skydd, mat och vatten. Problem förut var lite batteri på mobilen eller tåget som var försenat. Tågen går förresten någon gång då och då. Det är alltid någon idiot som tror att det är säkert att använda dem.

Världen är annorlunda. Så mycket mer annorlunda. Man måste vara försiktig, extremt försiktig. Det är inte ofta man stöter på någon som är pålitlig. Min senaste partner övergav mig vid en attack för att han var skraj. Jag klarade mig men det vet inte han om. När man läste böcker om detta när världen var normal så trodde alla alltid att man var tvungen att vara minst två för att klara sig. Det funkar i novellerna men i verkligheten överlever man bäst själv. I mitt fall med en hund också.

Jag reste på mig. Natten hade varit lugn till min förtjusning, Poo skällde inte, hon bara låg helt stilla och lyssnade. Poo är en väldigt stor ljushårig labrador. Jag räddade henne när hon var valp från en familj som tänkte skicka ut henne som lockbete. Jag förstår att överlevnad är ett faktum, men jag hade inte hjärta att lämna en liten valp kvar. Nu är det tre år sedan jag räddade Poo.

"Vad är det?" frågade jag och klappade henne på huvudet. Poo satt helt stilla med öronen på spänn.

Bland det bästa med Poo var att hon hade lärt sig skillnaden mellan levande och icke-levande människor. När en icke-levande var i närheten låg Poo helt stilla med baken mot mig, skyddande. Om det var en levande i närheten lade hon sig på mig, markerande.

"En till? Jag trodde jag fick alla igår." Jag fifflade bland min lilla vapensamling och drog fram en pilbåge och en pil. Jag knackade på Poos rumpa. Hon ställde sig upp och stötte tassen två gånger i marken. Två var i närheten.

Jag suckade och drog fram min machete istället. Jag gav Poo en gest att stanna innan jag smög ut. Det var inte mycket till skydd jag hade byggt. Jag hade plockat upp granris och fäst det på en tjock gren till ett liknande tält. Den icke-levande jag hade dödat igår hängde på grenen ovanför. Inälvorna och blodet rann nerför granriset. Lukten var både jag och Poo vana vid.

Jag smög fram, kollade på himlen och fortsatte österut. Jag gick inte för långt och när jag inte hörde något gick jag tillbaka. De var för långt bort. Jag inspekterade det så kallade tältet och beslöt mig för att stanna några nätter till. Granen låg precis vid en klippa och bakvägen - ifall vi skulle bli instängda - var gömd bakom tältet ner till en sjö. Det fanns dock inte mycket mat i skogen. Allt jag hade hittat dagen innan var blåbär, smultron och några rötter. Idag hoppades jag stöta på en hare eller, ännu bättre, ett rådjur. Det fanns mycket barrträd och lövträd så något rådjur måste finnas. Ett vildsvin vågade jag inte stöta på, jag såg aldrig skillnad på hona och hane och honorna hade oftast ungar.

Poo väntade lydigt på mig vid tältet. Hon satt upp och viftade med svansen. Hon gick ut ur tältet och lade sig ner framför öppningen, de två icke-levande hon hade hört innan verkade vara borta. Jag lade tillbaka macheten i vapensamlingen och gömde den bakom en lös sten på klippväggen. Jag var nog den enda levande här på flera mil men jag var alltid på den säkra sidan. Det hade tagit mig ett bra tag att samla ihop alla vapen jag bar på nu och jag tänkte inte förlora något. Födan jag hade hittat dagen innan och resterna av köttet från en älg som jag hade haft turen att stöta på för några veckor sedan tog jag med mig. Jag kastade en bit kött till Poo och tuggade på en bit själv. Poo slafsade gladeligen i sig köttbiten. Jag satte på mig pilkorgen och drog en pil genom bågen. Poo såg det. Dags att jaga. Hon gick lugnt bredvid mig när vi smög oss närmre en vid bäck inte långt från tältet. Jag gömde mig bakom en tjock gran och kastade småstenar på andra sidan. Inget. Jag knackade mig på näsan framför Poo, hon skulle vädra. Hon sträckte upp nosen i luften och lydde. På något sätt hade jag lyckats dressera henne och hon hade av någon anledning valt att stanna.