Släpp mig fri

Kap. 3 Elliot

Efter sista lektionen rycker jag ut mina saker ur skåpet och går med snabba steg ut ur skolan. När jag kommit ut ur skolområdet börjar jag springa. Jag springer hem och rycker åt mig min och mammas gamla cykel och börjar genast cykla mot sjön. efter ungefär tio minuter är jag framme vid den lilla stigen till min egna plats på stenarna. Jag slänger ifrån mig cykeln på marken och börjar gå mellan de knoppande träden som skymmer sikten. Skolan slutade sent idag men det ser ut som att solen kommer stanna uppe några timmar till. Stigen är smal och består mest av upptrampad jord och syns bättre än den gör när gräset börjat växa. Jag försöker mig på att gå så tyst som möjligt ifall killen kanske är där. När jag börjar se sjön mellan grenarna hör jag en röst. "Elliot!!!" Rösten är mörk och jag gissar på att personen som ropar är cirka 30 år. Jag dyker ner mot marken och ålar fram till en buske. Min arm svider och min tröja blir lerig. Det blir mycket att tvätta denna veckan. Jag försöker göra mig så liten som möjligt eftersom busken inte har några blad ännu. Jag drar på mig luvan för att dölja mitt alltför synliga hår. Jag ser en gestalt mellan grenarna på busken, blåa jeans och en mörkröd kofta. Jag ser inte ansiktet men jag vet ändå vem det är. Den äldre killen från igår. "Elliot!!" Han ser sig om och jag trycker ner huvudet mot marken, det prasslar till. Skit. Varför ska alltid jag ha sån himla otur. Killen vänder sig åt mitt håll och jag trycker kroppen mot grenarna på den ojämna marken. Låt honom inte se mig. Jag skulle kunna springa men jag skulle aldrig komma undan honom, även med min kondition som är väldigt bra. Men om jag ligger kvar har jag ingen chans att komma undan. På några sekunder bestämmer jag mig för att ligga kvar. "Elliot? Är det du?" Han börjar gå mot mig. Jag blundar av ren reflex. Jag känner fotstegen vibrera mot marken ju närmare han kommer. Vad ska jag säga om han upptäcker mig? Vad ska jag svara om han frågar varför jag spionerar på honom? Stegen stannar och jag känner en skugga över mig. Jag kikar upp och det första jag ser är mina vita byxor som nu är bruna av lera, jag höjer långsamt huvudet och kisar upp mot gestalten. Killen kollar ner på mig och hans mun är ett smalt streck. Jag öppnar ögonen helt och möter hans blick. Hans ansikte förändras och visar tydlig förvåning, han rycker till som om han tänker smälla till mig. Jag blundar och väntar. Inget kommer. Jag öppnar ögonen igen och ingen är där.. Jag sätter mig snabbt upp. Jag hade blundat i cirka 5 sekunder, han kunde omöjligt hunnit sticka. Jag hörde ju inte något. Hela min kropp börjar skaka, jag kan inte sett i syne. Jag ställer mig upp och bryr mig inte om att borsta av mig smutsen utan börjar springa direkt. Jag sicksackar mellan träden när jag hör en gren knäckas framför mig. Jag tvärstannar. "Jag är tillbaka nu Andreas!" Rösten är precis i närheten och jag snurrar ett varv men ser ingen. Jag upptäcker att jag trycker in mina naglar i handflatorna och jag släpper genast. Ska jag fortsätta springa? Ja. Men precis när jag ska ta första steget dyker den yngre killen fram bakom ett träd en meter framför mig. Han måste vara Elliot. Jag backar några steg. Elliot höjer ögonbrynen och jag möter hans blick, det snurrar till. De ögonen! Han öppnar munnen och säger. "Andreas, du kan visa dig." Jag fattar ingenting och söker med blicken runt omkring mig. Det skimrar till bredvid Elliot och helt plötsligt står den andre killen där, Andreas. Jag rycker till och kväver ett skrik med handen. "H-h-hur..?" Stammar jag fram. Båda flinar åt mig. Elliot kliar sig bakom örat och det är då jag ser det. De är spetsiga. Jag kollar på Andreas, spetsiga.. Jag backar ännu ett skräckslaget steg. Elliots blick bränner och jag möter den ovilligt. Denna gången kan jag inte dölja mitt skrik. Ögonen rör sig, den blåa färgen rör sig som vindar, virvlar omkring, vägrar stanna. Jag känner hur jag stapplar och marken försvinner under mina fötter och jag känner en avlägsen duns mot ryggen redan när mina ögon börjat svartna.

***

Jag sitter vid sjön där jag alltid brukar vara. Helt plötsligt börjar det storma. Vinden är stark och knuffar mig mot sjön. Jag klamrar mig fast på de skrovliga delarna av en sten. Vinden ökar och lyfter mig från marken och drar i mig. Paniken växer, jag får inte släppa taget. I vinden flyger det runt glasbitar som rispar mina plötsligt bara armar. Vinden börjar virvla och min inbakade fläta går upp och håret täcker mitt ansikte. Stenen lyfts från marken och följer med virvlarna i luften. Vattnet börjar bubbla och virvlar runt i stora cirklar. Det går snabbare och snabbare och snart suger sig vattnet åt allting, inklusive stenen med mig på. Jag sjunker mot bottnen. Jag andas ut min sista luft när jag hör en röst. "Samantha." Elliot virvlar runt i vattnet bredvid mig, hans läppar rör sig och ord når fram till mina öron. "Samantha." Allt börjar skaka. "Samantha." Jag öppnar munnen för att svara och mina lungor fylls med vatten. "Samantha." Jag möter hans blick. "Samantha vakna."

Jag känner två händer på mina axlar som skakar mig hårt. Jag öppnar ögonen men ser bara suddigt, en kille sitter lutad över mig. Han ser snygg ut. Allt snurrar till och jag stänger ögonen igen. "Samantha!" Jag skakas till igen, hårdare denna gången. Jag öppnar ögonen, den snygga killen är kvar. Jag ser suddigt in i hans ögon, kristallblåa. Det är då jag minns allt. Killen är Elliot, och jag minns uppdykande och ögonen. Jag sätter mig hastigt upp och drar mig bakåt men slår i en stenvägg. Elliot sträcker sig mot mig. "Rör mig inte!" Skriker jag åt honom medan jag irrar runt med ögonen. Stenväggar, åt alla håll, det finns en trädörr men inga fönster. Elliot lyfter upp händer som för att visa att han inte tänker röra mig. "Vart är vi?! Ta mig härifrån!" Elliot bara kollar på mig som svar. Vi verkar vara ensamma i rummet, men jag har ingen aning, kanske är Andreas här. Taket är cirka tre meter upp och väggarna är helt kala förutom en spegel på väggen till vänster om mig där jag ser Elliots rygg, bredvid mig står ett tomt glas. "Elliot.." Han rycker till när jag säger hans namn. "Vill du ha vatten?" Frågar han. Jag är precis påväg att säga nej när jag känner hur torr min hals är. Så jag nickar långsamt som svar. Jag funderar på om jag kan lyckas ta mig ut genom dörren när han går. Istället knäpper han med fingrarna och mitt glas fylls med vatten. Hur! Jag trycker mig mot väggen, men det spelar ingen roll för jag är redan så nära jag kan vara. Jag är livrädd. Elliot bara ser på mig och säger lugnt. "Glöm inte att andas Samantha."

// Förlåt att det gått så lång tid sen jag skrev sist, men jag har varit så stressad. Hoppas ni tyckte om detta kapitlet iallafall💕
~ Puss puss😘