Text Message from the neighbour » o.r

Ett

"Var är du?"

Mammas röst lät orolig på andra sidan luren. Hon hade blivit världens största räddhare enda sedan jag och pappa lämnade henne för sex år sedan. Och nu hade dagen kommit, då jag själv kom tillbaka till Sverige. Jag suckade och tryckte telefonen hårdare mot örat.

"T-centralen", svarade jag kort. "Jag ska ta tunnelbanan hem. Möter du mig?"

"Jag väntar här", sa hon. "Ses snart, gumman."

Jag svarade henne med ett "mm" innan jag la på samtalet. Jag skyndade mig igenom spärrarna, vilket gick relativt långsamt med min rullväska efter mig. Jag tittade upp på tidtabellerna. Tåget skulle komma in på perrongen vilken sekund som helst. Snacka om tur. Jag hann nästan bara blinka förens det stod på sin plats. Efter några meters skumpandes med väskan bakom mig så kunde jag få gå upp på det lilla trappsteget och in till själva tåget. Jag såg mig förvirrat om, alla platser verkade upptagna. Alla utom en. Det fanns en plats. Jag gick försiktigt fram till den platsen och knackade personen som satt på platsen bredvid på axeln. Han tog ur ena hörluren ur örat och tittade upp på mig.

"Kan jag sitta här?" frågade jag och försökte pressa fram ett leende.

Han nickade och drog bort sin ryggsäck från platsen. Jag satte mig bredvid honom och tittade ner i mitt knä. Jag ville inte titta på honom, för då skulle vi få ögonkontakt och stunden skulle bli pinsam. Men ändå så ville jag titta på honom. Jag sneglade lite försiktigt på honom. Han hade lutat huvudet mot fönstret bredvid honom. Hans hårfärg var mörk, och även hans hudton var mörkare än min. Han såg bra ut - jag skulle inte ljuga. Jag bet mig i läppen och började rastlöst leka med mina fingrar. Plötsligt så ställde han sig upp och drog på sig sin ryggsäck. Jag tittade förvånat på honom.

"Jag ska av här", mumlade han.

Jag tittade på honom och sedan upp mot skylten till höger om oss och upptäckte att även jag skulle av. Jag reste mig generat och följde sedan med honom ut ur tåget. Han drog upp huvan på jackan över huvudet och skyndade sig med bestämda steg från perrongen. Jag stod länge kvar och tittade där han hade försvunnit. Jag fördes tillbaka till verkligheten då jag kände hur mamma skakade mig. Jag tittade förvånat på henne och möttes av en orolig blick.

"Är allt bra, Charlie?" frågade hon försiktigt.

Hennes blågröna ögon var blanka. Herregud, hon skulle väl inte börja gråta? Jag lät ett fejkleende pryda mina läppar medans jag nickade mot henne.

Ja, det kanske är bra om jag berättar lite om mig själv. Mitt namn är Charlie Fox. Rättelse här, mitt namn är egentligen Charlotte, men enda sedan jag var liten hade jag blivit kallad för Charlie. Det var bara i mitt pass och i min legitimation som det stod Charlotte. Och såklart så kallade alla nya människor mig för Charlotte, men det ändrades snabbt till att de sa Charlie. Jag var väl en helt normal sextonårig - snart sjuttonårig - tjej född i Sverige, flyttad till USA med sin pappa i sex år, och nu tillbaka flyttad till Sverige och sin mamma. Jag skulle nu även få hoppa in mitt i terminen på ett gymnasium. Om jag var exalterad? Nja, inte direkt. Jag hade vant mig vid mitt USA-liv, det var jag liksom, Sverige kändes så avlägset. Men det var ju mitt nya (gamla) hemland, så varför inte? Det var bra med en ny start. Varför inte börja nu?

Mamma tog tag om min arm och började gå. Jag höjde försiktigt på ögonbrynen men följde ändå efter henne. Hon gick med raska steg ur tunnelbanestationen ut på gatan. Hon såg sig omkring innan hon drog med mig över övergångsstället. Hon låste upp en röd Volvo och vi hoppade båda två in. Motorn startade och vi åkte iväg.

"Jag är så glad att du är tillbaka, Charlie", sa mamma och tittade på mig med ett leende. "Vad tycker du om Stockholm än så länge?"

"Jag har bott här i tio år, mamma", påminde jag henne. "Jag tycker fortfarande om Stockholm."

Hon klappade mig lätt på knät innan hon bytta växel och svängde till vänster. Bara några minuter senare körde hon ner i ett dunkelt garage. Jag antog att det var garaget som tillhörde höghuset där vi bodde. Motorn stängdes av igen och vi hoppade ur bilen. Mamma tog min väska och vi gick mot hissen. Mamma tryckte in tredje våningen när vi stod i hissen. Det tog inte lång tid förens en mekanisk röst berättade att vi var framme. När vi stod utanför dörren så suckade mamma ljudligt.

"Jag glömde nycklarna i bilen!" utbrast hon. "Vänta här så kommer jag strax."

Jag himlade med ögonen och la armarna i kors. Plötsligt öppnades dörren till lägenheten bredvid och två killar steg ut. Den ena var relativt lång - längre än mig - bar keps. Den andra kände jag igen - det var han från tunnelbanestationen. De granskade mig innan de utbytte en blick och flinade. Efter det gick de. De var alltså mina grannar.

-

HEJ FÖRSTÅR NÅGON HUR TAGGAD JAG ÄR PÅ DEN HÄR?

Inte ens jag förstår det. Men well, hoppas någon vill läsa den :)