Människor av metall

Människan

Året är 2086. I en värld lik våran, men saknad av människans själ. Kroppen vi föds i är aldrig nog och bitar byts ut lika lätt och betydelselöst som en rostig del av en bil.
Himlen är för evigt grå och byggnaderna kala och höga som skyskrapor. Ingenting är lämnat orört och vackert, fri från människans hand och teknologi. Det har gått så långt att det inte längre finns någon återvändo, och kontrollen vi så länge fruktat tappa slängde vi själva bort blinda utan tanke.

Man går inte längre på jordens yta, den har blivit utbytt av asfalt och skräp och nedtryckt av tunga byggnader i sten och betong. Det är svårt att se allt som pågår när man vandrar genom staden. Slöjan av den nuvarande verkligheten döljer det som gömmer sig bakom. De bländande hologrammen av halvnakna kvinnor och män, färgfyllda reklamer som slängs i ens ansikte och massan av människor. Men om man tittar förbi allt som är gjort för att lura och distrahera en, kan man se en dyster verklighet. De döende människorna vid sidan av gatan, dränkta i regn och skit, och lite längre fram står en man så täckt av teknologi att han förlorat den människan han en gång var, armar och ben täckta av blod och hans ögon fäst på högen av lemlästade människor vid hans fötter.

Inte långt därifrån vaknar Mantis upp, sittandes mot stenväggen bakom sig. Hennes kropp är gömd i en helsvart klädsel, liknande en sparkdräkt, och hennes hår är rakt, svart och klistrat mot nacken.
Det första hon lägger märke till är den dunkande huvudvärken och regnet mot hennes panna. Hennes minnen är dimmiga, svaga och delvis försvunna. Hon minns sin mamma, en tom blick med tårar av blod fallande från hennes ögon. Dödad av en maskin som en gång var en människa.
Minnet fyller Mantis av ilska men också ett självklart mål, ett mål av hämnd som reser henne från den kalla, blöta marken för att leda henne till vad hon minns som sitt hem.