Fux-stoet i vintras

1 <3

Jag sitter i mina föräldrars bil på väg till stallet. Jag har redan ridit ut alla kurser på ridskolan, men när mamma föreslog att vi skulle flytta till ett annat stall så vägrade jag och bestämde mig för att stanna, så nu jobbar jag som vikarie, skötare, ledare och hjälpreda på rödalen ridskola.
-Så det här är vad våra pengar går till, suckar pappa.
-Skärp till dig, Lars! Väser mamma. Linda är lycklig, det är det ända som räknas.
Det är jag som är Linda, alltså. (No shit, vem annars?)
Jag himlar med ögonen åt min ovanligt snåla fader. Pengar har aldrig varit ett problem för oss. Dock så är det ju ganska bra att pappa är sparsam, men när jag säger sparsam så menar jag SPARSAM. Jag tror att det ända som han spenderar pengar på förutom mat, hyra och kläder är stallet. Men jag behöver inte så mycket annat, så jag är ganska nöjd.
-Jag går nu, vi ses, säger jag.
-Hejdå gumman, säger mamma och pappa i kör.
Jag tar min ryktväska och börjar gå mot stallet. Väl inne så möts jag av lukten av... ja, you guessed it, stall. Jag tar min ryktborste och skrapa ur väskan och går raka vägen till Zeldas spilta. Zelda är ganska gammal nu, och den tanken hemsöker mig varje gång jag ser henne.
-Hej, gumman, jollrar jag. Zelda ger mig en snabb gnäggning till svar. Innan jag ens har börjat rykta henne så kommer min före detta ridlärare.
-Halloj, Linda!
-Hej, Rut!
-Skulle du kunna leda den lilla pojken som har Rebell? Frågar Rut. Han är helt skräckslagen, Rebell blev arg och sparkade hästen bakom honom.
-Absolut! Svarar jag.
Rut nickar till tack och går tillbaka in i ridhuset. Jag klappar Zelda snabbt på halsen och skyndar sedan efter Rut.
-Det här är pojken, säger Rut och pekar mot en ljusblond liten krabat uppe på Rebells rygg. Aldrig i mitt sexton-åriga liv har jag sett en sådan liten unge. (Wow, Linda, vilken komplimang.) Jag börjar gå mot pojken och grabbar tag i tyglarna så fort jag har kommit fram.
-Hej, jag heter Linda, och jag kommer att leda dig den här lektionen, säger jag med en len röst.
-Okej, snörvlar ungen.
-Kort trav! Ropar Rut.
Jag springer medan ungen skumpar hit och dit med slokande huvud.
-Försök att hålla upp huvudet lite. Du kan också prova att sträcka på dig. Säger jag.
Ungen gör som jag säger och sträcker på sig. När han gör det så ser han mycket större ut. Som en kort fjärde-klassare.
Rebell är en tävlingshäst, och är inte van vid knatteridningar, så han ser ganska uttråkad ut. Men han kämpar på tappert.
-Sakta av till skritt och ställ upp på medellinjen, ropar Rut.
Jag leder Rebell in på medellinjen och pojken sitter av. Utan ett ord grabbar ungen tag i tyglarna och klampar därifrån. (Tack så himla mycket då!)
Jag går raka vägen till Zeldas spilta och fortsätter att rykta henne. Zeldas mule letar sig till mitt öra och bestämmer sig för att nafsa på det. Jag skrattar till och klappar henne på halsen.
-Var du på bushumör idag, unga dam? Säger jag.
Som vanligt så får jag inget svar förutom en liten vick på hennes öron. (Fantastiskt, Linda, så originellt.)
Efter jag har ryktat henne så ger jag henne en morot och sätter på hennes täcke.
När jag är på väg mot bilen igen så blir jag stoppad av Rut igen.
-Hej! Tack för att du hjälpte mig på lektionen idag, säger hon.
-Inga..problem?? Säger jag förvirrat.
-Jag måste prata med dig om en sak förresten, säger Rut och flackar med blicken.
-Okej, svarar jag.
-Du vet ju att Zelda är ganska gammal nu.. börjar Rut.
Jag känner ett hugg i hjärtat. Rut behöver inte säga det. Jag vet redan. Zelda kommer att behöva gå i pension. Jag kommer aldrig att få träffa henne mer. Aldrig mer känna hennes mjuka päls mot mina handflator, aldrig mer få känna hennes mule mot mitt öra. Aldrig mer se hennes kastanjebruna päls. Aldrig mer få tränsa eller sadla henne. Aldrig mer få rida ut på henne. Borta.
-Hon ska gå i pension, eller hur? Viskar jag.
Rut är tyst en stund.
-Ja, ja det ska hon, Säger Rut efter några sekunders tystnad. Transporten kommer om två timmar.
Utan ett ord springer jag tillbaka in i Zeldas spilta. Zelda gör ett förvånat hopp åt sidan, men när hon märker att det är jag så lugnar hon ner sig lite.
-Jag tänker aldrig låta dem ta dig! Bölar jag in till hennes hals.
Zelda nafsar lite tröstande på mitt öra.
Efter en timmes bölning så blir jag tvingad att åka hem igen. Jag tar min morotspåse och häller resten av innehållet i Zeldas krubba. Efter det så släpar jag mig själv ut ifrån stallområdet och fram till bilen.
-Hej gumman! Hur har dagen varit? Frågar pappa.
-Zelda ska gå i pension, snyftar jag.
-Zelda ska vad?! Utbrister mamma som tydligen har vaknat ifrån sin mobil-dvala.
Då blir det för mycket. Jag stiger in i bilen och smäller i bildörren så hårt som jag bara kan.
-Men lilla gumman, säger mamma tröstande. Du kan väl hälsa på Zelda var hon än ska åka?
-Jag kommer inte klara av det, viskar jag.
Pappa klappar mig tafatt på axeln medan han kör något över hastighetsbegränsningen.
-Vi löser det, säger han bara.
Jag mumlar till svar, och utan att jag vet ordet av så somnar jag in.
Jag vaknar av att bilen sladdar in på grusvägen och gör ett förskräckligt ljud. Utan ett ord öppnar jag bildörren och stiger ut. Jag skyndar mig uppför trappan och in i mitt rum. Sedan smäller jag igen dörren och kastar mig i min säng. Jag kastar en blick på ramen med mig och Zelda på och börjar direkt gråta igen. Jag gråter och gråter tills jag mår illa. Då tvingar jag mig själv att sluta böla och lugna ner mig själv. När jag har gjort det så går jag in på badrummet och ser på min spegelbild. Det känns så konstigt att det är jag. Hon med det vitblonda håret och blekblåa ögon, det är jag.
Jag tar fram sminkborttagningen och häller lite av vätskan på en bomullstuss. Sedan så tvättar jag bort mascaran som har runnit ner under ögonen. Läppstiftet och rouget får också åka bort. Jag bryr mig inte om att duscha, utan jag bara tar på mig min pyjamas, går upp till mitt sovrum och slänger mig i sängen. Jag sitter uppe och läser i ungefär en timme, sedan så städar jag undan kläderna som jag slängde på badrumsgolvet, men efter det så går jag och lägger mig.