Lady Captain [Pausad]

Kapitel 11

Allting är så tyst, det enda som hörs är ljudet av kängor som kolliderar med kullerstenarna. Ingen av oss säger någonting men inuti mitt huvud är tankarna högljudda. Situationen som utlöstes inne på bordellet är inget jag tänker ta upp, rädslan för att Joseph ska ändra sig är för stor. Men inuti mig har det tänts ett litet hopp som jag desperat håller fast vid, kanske är det inte här som mitt liv tar slut.

Trots de sena kvällstimmarna så är det fortfarande liv i människorna som strosar runt i hamnstaden, stänkta i det varma skenet från lyktorna ovanför oss. Många stannar och hälsar på varandra, glömmer bort vart de var på väg och faller in i småprat om väder och affärer. Ingen stannar oss. Män lyfter på sina hattar och flyttar sig ur vägen när vi kommer gående, kvinnor drar till sig sina barn och letar sig till väggarna av de närliggande byggnaderna utan att ge ifrån sig ett ljud. Jag kan inte avgöra om det handlar om respekt eller fruktan men oavsett vad så har Joseph vunnit det hos St. Ives invånare.

Våra steg har tillslut lett oss tillbaka till stranden där flera män ur besättningen vinglar omkring och ger ifrån sig högljudda skratt, som i ett mönster avbryts av hicka. 
"Jag har några affärer att ta hand om", säger Joseph plötsligt och avbryter den plågade tystnaden mellan oss. Hans steg fortsätter bortåt längs strandkanten och jag tolkar hans nonchalanta beteende som att han förväntar sig att jag ska följa efter honom, vilket jag gör eftersom jag inte har något intresse av att pröva min hittills stora tur. 
Vid ett halvt uppsatt tält står en man bakom ett enkelt bord och räknar mynt och pärlor när Joseph kommer fram med mig som en skugga bakom honom.
"Godkväll, Arthur", hälsar Joseph och höjer lite på hatten.
"Ah, Joseph! Jag såg Fortune lägga i land och visste att du skulle besöka mig så småningom", svarar mannen glatt och ger honom ett förväntansfullt leende som uppenbarar avsaknaden av en framtand. "Vad har du att sälja till mig i dag?"

De två männen påbörjar ett evigt förhandlande om tunnorna i Fortunes lastutrymme och det tar inte lång tid innan jag inser att Josephs envishet och Arthurs bestämdhet om två helt olika priser inte kommer leda någonstans. Jag tar mig därför friheten att lämna de tjafsande männen bakom mig och vandra längs strandkanten, noga med att inte komma så pass nära vattnet att skummet når mina kängor när det sköljs upp på land.
Ett tiotal meter bort stannar jag och vänder ryggen mot havet. Framför mig har jag nu gestalten av St. Ives och dess strukturer av olika former och storlekar; hem som tonar sig upp över kullar och berg, konturer av skogar och byggnader var jag än tittar men ändå inte alltför nära varandra. Ön är till synes allt jag hade kunnat önska mig för att leva ett lugnt och stillsamt liv, om det inte vore för hotet som ständigt lurar runt varje hörn.

När jag skiftar min vikt från ena foten till den andra så hör jag plötsligt hur något knakar till under mig och rycker till. Oron över att jag har råkat trampa ihjäl något stackars kräftdjur får mig att genast lyfta foten, vilket till min lättnad klargör att så inte är fallet. 
I sanden finner jag bara ett litet snäckskal och jag böjer mig ner för att ta upp det. När det ligger i min hand fyller jag mina lungor med luft och blåser bort sandkornen som envist försöker hålla sig fast, vilket blottar en vacker, ljusrosa nyans. Jag sluter handen om snäckan och bestämmer mig för att behålla den.

Vid hamnen har människor samlats i en klunga. Det är inget stort antal, men tillräckligt många för att det ska fånga min uppmärksamhet och få mig att undra vad det handlar om. De står blickstilla men i skenet från en lykta över dem så kan jag se att deras munnar rör sig. De talar men jag kan inte avgöra med vilka förrän ett par kvinnor höjer sina armar och pekar rakt mot mig.
Det är då de faller inom mitt synfält. Mörka rustningar som hittills smält in i skuggorna och som nu är större i antal än vad jag någonsin sett tidigare. För en kort stund känns det som att mina ben har blivit ett med sanden under mig, som om jag under loppet av en halv minut har förvandlats till någon sorts sandskulptur. Men när huvuden från soldaterna vänds åt mitt håll släpper paralysen och jag vänder mig hastigt om så att sand stänker omkring mig.
"Joseph? Vi har problem", ropar jag och blir inte förvånad av att se honom fortfarande ståendes borta vid tältet med armarna tjurigt korsade över varandra. Han ser förstummad ut över det faktum att jag tilltalade honom vid namn och vidare förvirrad över vad det är som är viktigare än hans affärer.
När han förstår vad det är som händer överger han tältet utan ett ord och börjar lugnt vandra åt mitt håll medan hans händer letar sig ner i fickorna.
"Ah, sällskap", noterar han och ger ifrån sig ett öronbedövande visslande som får det att ringa i mina öron trots meteravståndet mellan oss.

I samma stund som visslandet ljuder över stranden så utbryter panik vid hamnen. Människor som inte vill ha någonting att göra med vad det är som håller på att ske flyr i olika riktningar med panikslagna steg. En blandning av hesa rop, gråtande barn och rädda tonfall ekar omkring oss.
Just när soldaterna placerar sina kängor i sanden och börjar röra sig mot oss så kommer vinglande män ut ur byggnaderna i närområdet. De har uppfattat signalen och jag ser storögt på medan min hjärna förbereder sig på att bevittna ett blodbad, men till min stora lättnad och förvåning så undviker de soldaterna. I stället för att ge sig på fienderna så skyndar de sig bort till skeppet där de byts ut av nyktra män ur besättningen som är mer än redo att attackera innan någon ens hunnit höja så mycket som ett finger.

Hur mycket jag än fruktar känslan så är jag beredd att försvara mig. Jag famlar stressat efter svärdet i mitt bälte men innan jag hinner sluta en hand om skaftet så lägger Joseph en lugnande hand på min axel och knuffar mig varsamt framåt. "Du har stridit tillräckligt mycket, se så, raska på."
En del av mig känner ett visst behov av att försvara mig själv, förklara att jag minsann kan hantera alla strider som kommer i min väg. Men eftersom vi båda vet att det inte är sant och även på grund av det faktum att jag innerst inne uppskattar att jag inte behöver attackera en annan människa igen så protesterar jag inte. En knuff från honom är det enda som behövs för att få mig att börja springa längs strandkanten i riktning mot hamnen och skeppet medan vatten och sand stänker omkring mig när mina kängor bryter vattenytan, som en varning att alla borde hålla sig undan.
Först när jag hör en grymtning bakom mig kastar jag en blick över axeln och ser hur en mörk figur slungas ner i vattnet och hålls fast under vattenytan av mannen som inom loppet av några dagar både räddat mitt liv och hotat att få det att komma till ett avslut. När soldaten i vattnet blir stilla ser Joseph bistert upp och viftar med handen för att påvisa att jag ska skynda mig innan han ger sig på ännu en soldat som vågat sig nära honom.

När den mjuka sanden byts ut till kullersten känns mina steg lättare och jag får raskt upp takten. Några sekunder senare befinner jag mig vid bryggan och känner hur adrenalinet pumpar genom min kropp när jag skyndar mig över de mörka träbrädorna. 
I samma stund som jag sätter en fot på plankan som kopplar samman Fortune och bryggan och balanserar över till skeppet så hör jag ytterligare ett visslande och ser hur männen på land överger striderna en efter en. Jag ser mellan ansiktena som flåsande bordar skeppet och soldaterna som fortfarande parerar svärd på stranden. De verkar uppmärksamma hur antalet män ur besättningen blir mindre men ingen vågar ge sig ut på bryggan för att stoppa dem som flyr tillbaka till skeppet.

När den sista mannen lämnar stranden så ligger de flesta soldaterna omtöcknade i sanden eller håller sig medvetet undan. Jag följer förundransvärt hans ståtliga hållning och sättet han drar svärdet i marken efter sig. Hans lugna steg tyder på att han inte har bråttom någonstans, han är medveten om att ingen vågar attackera honom vid det här laget. Med huvudet höjt i en stolt position bordar han Fortune och ger order om att hissa segel och lätta ankaret.
Soldaterna har förlorat ännu en attack och Joseph blev inte ens andfådd.