Lady Captain [Pausad]

Kapitel 10

En grupp fiskmåsar cirkulerar kring masten, ljuden som de ger ifrån sig gör mig nästan galen. Vi befinner oss återigen seglandes på havet och allt som hände vid det främmande skeppet bara några timmar tidigare verkar vara glömt eller bortträngt av många. 
Mina minnen har inte trängt bort någonting, jag kan se allt utspela sig framför mig. Jag sitter på övre däck med ryggen lutad mot masten och huvudet placerat mellan knäna. Illamåendet har vid det här laget lagt sig men mitt samvete står i lågor.

Jag har vid flera tillfällen känt av Josephs genomborrande blickar men det är först nu som han styr sina steg åt mitt håll med en hink vatten och en trasa i händerna. Hinken slår i däcket med en liten duns när han släpper handtaget men jag lyfter inte huvudet, vill inte bli påmind om att jag dödade någon för att rädda honom.
"Du borde tvätta av dig", säger han tillslut och bryter den ljuvliga tystnaden.
Jag sluter ögonen och pressar pannan hårdare mot min arm. När det blir tydligt att jag inte tänker ta hans råd muttrar Joseph något innan han sätter sig på huk framför mig.
"Jag förstår att du är berörd över den tidigare situationen men du kan inte sitta här och ruttna bort. Sådant här händer."
Hans försök till ett tonläge bestående av mindre avsmak och ogillande håller inte riktigt och jag höjer plötsligt huvudet för att spänna blicken i honom. "Sådant här händer inte mig. Det här är för allt jag vet kanske er vardag, men jag har aldrig behövt döda någon."
Orden spottas fram med vass tunga och verkar inte ha något slut. Hur kan han säga något sådant?
Ilskan som mina ord är förhäxade av uppmärksammas av Joseph och verkar smitta av sig. "Det jag skulle komma till var att jag är tacksam för att du gjorde det... men vid närmare eftertanke, glöm det."
Han reser sig upp och kastar den fuktiga trasan mot mig innan han med ett skrämmande lugn stormar därifrån. När han är utom min syn roffar jag åt mig trasan och stryker den över mitt ansikte för att få bort blodstänket. Vattnet är svalt mot min hy och när jag är färdig torkar jag av mina händer samtidigt som mina tankar far åt alla möjliga håll. Hur kunde jag bli indragen i allt det här?

* * *

När mörkret har lagt sig och lugnet börjat sprida sig över däck ljuder ett visslande mellan masterna. Ett par rop utbyts mellan spejaren i masten och Joseph innan andra män ur besättningen ivrigt lägger sig i konversationen. Jag hör det talas om hur vi äntligen är framme och när jag motvilligt reser mig upp och ser ut mot det som alla talar om så möts jag av skepnaden av St. Ives; en liten ö och även ett utmärkt tillhåll för pirater.

Jag känner hur mina axlar sakta sjunker ihop när jag inser att min tid är räknad. Av andra ur besättningen hade jag fått berättat att det var dagar kvar tills vi skulle nå ön, nu verkar det bara vara något de sa för att lägga lock på stressen som plötsligt uppenbarar sig inom mig och riskerar att koka över.
När skeppet lagt iland en bit ifrån öns hamn så ser jag på medan männen lämnar skeppet en efter en. Jag hinner knappt blinka innan Joseph befinner sig vid min sida och placerar en vakande hand på min överarm som för att varna mig om att inte göra något som jag kommer ångra.

Jag leds av skeppet och ner på bryggan. Vid stranden har männen skrockande skildrats i små grupper och endast min vildaste fantasi kan gissa vad de ska hitta på under kvällen. 
Jag låter tankarna tystna för en stund och tar in miljön omkring mig. Ön är mycket vacker under kvällen. Hängande lyktor kastar varma sken mot gatorna i kullersten och utstrålar välkomnande. Om det inte vore för det öde som väntar mig här så hade jag nästan kunnat känna mig fridfull.

Mina kängor slår mot kullerstenarna när jag går och påminner mig om min flykt från Londons hamn. Om jag bara hade vetat att det skulle sluta såhär så hade jag aldrig bordat Fortune.
"Joseph!" mullrar en röst och drar mig tillbaka till verkligheten. Gatan vi befinner oss på är kantad av små butiker som är stängda vid den här tiden. Den främmande mannen som går mot oss med öppna armar verkar nyss ha låst en av dem.
"Pete!" svarar Joseph glatt och släpper taget om mig för att sedan omfamna mannen. Det är tydligt att de är gamla vänner.
När Pete tagit ett steg tillbaka känner jag hans blick studera mig uppifrån och ned. "Vad är det för skatt du har med dig?"
Det tar mig en stund innan jag inser att jag är skatten som han talar om och Joseph kastar ett hastigt öga mot mig innan han vänder sig tillbaka mot Pete. "Bara en flicka som jag ska tjäna en slant på."
Mannen skrockar och klappar Joseph vänskapligt på axeln medan jag skruvar på mig obekvämt. Han kommer inte tjäna ett öre på mig, över min döda kropp.
De två vännerna fortsätter sitt samtal som tillslut avslutas med att Pete pekar oss i rätt riktning till ett av öns kändaste bordell och blinkar med ena ögat mot Joseph. "Leta efter en Mr. Crowell."

Bordellet som Pete talat om ligger avskilt från den upplysta gatan. Efter att ha vandrat på en smalare gata som inte är i närheten av så vackert upplyst som den tidigare så stannar vi slutligen utanför den populära byggnaden i mörkt trä. 
"Håll dig vid mig", säger Joseph med ett betydligt mjukare tonfall än tidigare innan han öppnar dörren. Om jag inte hade vetat bättre så hade jag nästan trott att han börjat tycka synd om mig.
Entrén leder rakt in i bordellets fullsatta bar och en blandning av glada rop och glas som slår i borden ekar mellan väggarna. Jag rynkar på näsan åt synen av de sjabbiga männen som samlats här ikväll, den här typen av folk har jag avskärmats från under min uppväxt. Jag har aldrig tidigare behövt beblanda mig med dem.
Vi tar ett par steg åt sidan för att inte stå i vägen och jag skymtar en kvinna som leder en man uppför trapporna som leder till övervåningen med en slug blick. Jag ger Joseph en sned blick och känner hur jag börjar bli desperat. Han kan inte sälja mig till det här stället.

En man i medelårsåldern kommer plötsligt fram till oss med ett skinande, brett leende på läpparna, vilket får den mörka skäggstubben att uppfattas ännu mörkare i kontrast till de bleka tänderna.
"Ah, nya gäster?" frågar han uppfodrande och slår ihop händerna framför sig. Detta verkar vara Mr. Crowell, bordellets ägare.
Jag ser hur Joseph drar lite på smilbanden innan han skakar på huvudet. "Nej, inte riktigt. Jag har ett erbjudande."
Medan Joseph förklarar situationen för Mr. Crowell som entusiastiskt nickar och drar sin hand över skäggstubben så ser jag mig omkring för en chans att fly. Jag tar några små diskreta steg ifrån dem men hinner inte längre än så innan en okänd hand greppar tag om min handled. En främmande man drar mig intill sig och ser mig uppifrån och ned.
"Får jag bjuda på en dans?" sluddrar han fram och jag rycker motbjudande till mig min arm utan att ge honom ett svar.

Just när jag ska vända mig om och lunka tillbaka till Joseph, bekänna min förlust och låta detta vara mitt öde så känner jag handen på min kropp; en hand tillhörandes den främmande mannen som tror sig ha friheten att göra vad han vill och ilskan bubblar upp inom mig på bara några sekunder. Min ilska verkar inte vara ensidig, Mr. Crowell har lämnat Joseph ensam för att hämta en betalning och jag hinner knappt uppfatta hans gloende blick innan han kommer stormande åt mitt håll.
Men just när jag tror att han ska skälla ut mig inför alla gästerna för att ha lämnat hans sida så greppar han istället hotfullt tag i mannens krage. "Jag såg vad du gjorde. Du är skyldig henne en ursäkt."
Mannen ser förvirrad ut och brister sedan ut i ett frustande skratt. "Är du tokig, pojk? Vet du vad det här är för ställe?"
Svaret verkar bara uppreta Joseph ännu mer. "Jag ser ingen betalning någonstans. Be om ursäkt."

Den hotfulla stämningen har vid det här laget spridit sig i baren och män som tidigare suttit ner vid borden har nu ställt sig upp och övervakar situationen, redo att gå med om slagsmål utbryter.
Innan mannen hinner svara så kommer Mr. Crowell ut från ett närliggande rum och verkar uppfatta att det är något som inte riktigt står rätt till. "Vad föregår här ute?"
"En av dina män tar för sig utan betalning", förklarar Joseph irriterat.
Mr. Crowell ser mot mannen och viftar nonchalerande med ena handen. "Äsch, Fletcher är lite sådan. Här har du din betalning, pojk."
Joseph tar sammanbitet emot en liten läderpåse med pengar och häller ut mynten i handen för att räkna dem. Några sekunder senare ser han upp mot Mr. Crowell som om det hela vore ett skämt. "Det här är inte tillräckligt."
Mr. Crowell rycker lite på axlarna. "Jag är villig att höja betalningen med tio procent, inte ett mynt mer än..."
Han avbryts av Joseph som skakar på huvudet och sedan tar tag i min arm.
"Vi ska ut härifrån", morrar han lågt till mig innan han leder mig bort mot utgången.