Lady Captain [Pausad]

Kapitel 9

Den följande morgonen skiljer sig inte mycket från de tidigare dagarna. Jag vaknar med ett ryck på golvet i städskrubben, intrasslad i filten och torkar svettpärlor från min panna. Den föregående kvällen lämnades jag ifred och hade all tid i världen att grubbla över situationen jag befinner mig i just nu. Hittills är min enda lösning att spela med så gott det går; när skeppet väl lägger i land ska jag ta det första tillfället jag får och ta mig härifrån, bort från allt och alla. Tills dess finns det inte mycket jag kan göra åt saken.

En lockande känsla att hålla mig undan de andra väller över mig men hinner inte slå sig rot innan Griggs skjuter upp dörren till skrubben med ena armbågen.
"God morgon", hälsar han med en raspig röst som inte riktigt hunnit vakna än. I famnen har han en skål med gröt som han placerar framför mina fötter innan han tar ett litet steg tillbaka.
"God morgon" svarar med en låg ton och sträcker mig efter skålen innan jag börjar sleva i mig den motbjudande sörjan.
Griggs betraktar mig från dörröppningen med ett smalt, glädjelöst leende på läpparna. Mellan hans ögonbryn envisas en bekymrad rynka att stanna kvar. 
"Vad säger du om att hitta på någonting nu under dagen?" frågar han plötsligt och kliar sig i nacken. 
Jag ser upp från skålen och möter tvivlande hans blick. "Vad har du i åtanke?"
Griggs slår ihop händerna framför sig och ser tankspritt mot det lilla fönstret. "Jag kunde inte undgå att lägga märke till din reaktion igår när jag lade svärdet i dina händer. Trots omständigheterna verkade du... förväntansfull. Därför tänkte jag erbjuda dig att lära dig fäktas."
Den gamla mannen framför mig läser mig som en öppen bok och jag kan inte hjälpa att låta det irritera mig lite grann. 
"Er kapten vill nog knappast ha mig inom sikte", påpekar jag och låter tankarna försöka dra mig tillbaka till gårdagen.
Griggs himlar med ögonen och ger ifrån sig en kort fnysning. "Bry dig inte om honom. I bästa fall sitter han och tjurar inne i sin hytt hela dagen."
En del av mig vill bara säga åt honom att lämna mig ifred men jag har inte hjärta till att göra det. Exaltationen i hans blick bränner min hy och tillslut nickar jag uppgivet. "Okej, låt gå."
"Underbart!" utbrister han och lämnar städskrubben. När han kommer tillbaka några minuter senare så har han ett bylte kläder och ett svärd i famnen som han räcker mig. "Du kan sannerligen inte fäktas i det som du har på dig just nu."
Jag ser ner mot min smutsiga klänning och tar sedan emot kläderna med en nickning.
"Möt mig där uppe när du är färdig", säger han och stänger sedan dörren för att låta mig byta om ifred.

Jag drar den tunna, vita skjortan över huvudet och spenderar några minuter åt att vika upp de alldeles för långa ärmarna. Den luktar definitivt inte nytvättad och ett par ljusa fläckar längst ner på ärmarna avslöjar att minst en annan person har använt den innan mig. Läderbyxorna ser till synes hopplösa ut men med lite justeringar av skärpet så håller de sig åtminstone på plats. Känslan av att bära dem är mycket underlig eftersom allt jag växt upp i har varit klänningar i alla möjliga olika längder och former. Byxor har aldrig någonsin varit ett alternativ för mig.
Jag trär på mig de höga kängorna och sätter mig på huk för att knyta snörena och dra åt dem så hårt som möjligt. Därefter reser jag på mig och sätter svärdet i bältet innan jag studerar min spegelbild genom det smutsiga lilla fönstret och drar en hand genom det rufsiga håret.

Jag lämnar städskrubben och gör mig redo att bemöta de som bestämmer sig att gå på mig medan jag rör mig uppför trappan.
När jag kommer upp på däck möts jag av blickar från män som inte verkar kunna tro vad de ser men till min förvåning hör jag inte en enda kommentar när jag lokaliserar Griggs som står en bit längre bort och går bort till honom.
Jag drar svärdet ur bältet och väger det i handen. "Så, hur gör vi det här?"
Griggs kröker på de spruckna läpparna och höjer sitt eget svärd. "Låt mig se vad du går för först, flicka lilla."
Utan minsta förvarning svingar han sitt svärd mot mig och trots hans ålder så har han fortfarande stenkoll på vad han gör. Jag höjer instinktivt mitt svärd och låter det kollidera med hans i ett klirrande ljud vilket skapar ett evigt parerande som först får ett slut när han ger sig. Jag sänker mitt svärd med en triumferande blick och upptäcker först nu att vi har publik, men den som fångar min blick är Joseph som håller ett öga på mig ifrån rodret.
Griggs börjar förklara hur min hållning av svärdet inte är tillräckligt bra och hur jag måste bli bättre på att förutspå min motståndares nästa drag men jag lyssnar bara med ett halvt öra. När han märker det följer han min blick innan han knäpper med de krokiga fingrarna framför mitt ansikte. "Fokusera."
Jag stryker en vild hårslinga bakom örat och vänder mig tillbaka mot Griggs.
"Jag fokuserar", hävdar jag med kinder som generat hettar till.
Griggs ser skeptiskt mot mig och höjer sitt svärd. "Då så, låt se om du har tagit till dig det som jag sagt."
Våra svärd börjar återigen kollidera och jag känner hur jag nästan har övertaget när en röst plötsligt dånar ovanför oss. Spejaren i masten viftar vilt med båda händerna åt ett håll. "Skepp österut!"
Påtalandet får besättningen att börja tala högljutt och en av dem lånar ut sin kikare till Joseph.
"Styr österut!" ropar han när han försäkrat sig om att spejarens uppfattning stämmer.
Männen omkring mig släpper allt som de håller på med och börjar beväpna sig själva och göra i ordning kanonerna.
"Åker vi med flit mot ett främmande skepp?" frågar jag Griggs och han skrockar lågt.
"Det stämmer, välkommen till livet som pirat, flicka lilla", svarar han och tystnar för ett par sekunder innan han med en road blick tillägger. "Det här blir ditt första test."