Lady Captain [Pausad]

Kapitel 4

Solens strålar letar sig över mina fräkniga kinder och bländar mig.
Jag rör mig motvilligt uppför de resterande trappstegen och snubblar över det sista, men de stabila greppen som männen har om mina armar hindrar mig från att slå näsan i däcket och håller mig istället upprätt. 

När mina kisande ögon har vant sig vid solljuset så tar jag mig en titt omkring. Männen ombord gör det tydligt för mig att de har individuella uppgifter; några rengör kanoner, en person står uppe i masten med en kikare i högsta hugg och andra står och småpratar medan de utför mindre sysslor. 
Vid synen av mig stannar alla upp i sina rörelser och jag ser ut över havet för att undvikna de häpna och förvirrade blickarna.
"Var befinner sig kapten?" frågar Hayes en av männen som står närmast oss och får en axelryckning till svar innan en annan man flikar in.
"I sin hytt, skulle jag gissa."
Den längre mannen vid min sida har ett överdrivet hårt grepp om min arm och böjer sig ned för att viska i mitt öra medan Hayes tvingar bort en annan man ur besättningen till hytten. "Nu har du satt dig i klistret, flicka." 

Några minuter senare sparkas dörren till hytten upp med en smäll och jag kan inte hindra mig från att vända huvudet åt dess håll.
Ut ur dörröppningen stiger en man som inte kan vara många år äldre än tjugo. Han har rödbrunt, smålockigt hår och mörk skäggstubb och ser mer välvårdad ut än någon annan på det här skeppet. Placerad på hans huvud är hatten som speglar all hans makt; han är kaptenen.
Han möter min blick och gör sin väg fram till mig med armarna knäppta bakom ryggen samtidigt som Hayes med rask mun börjar förklara hur jag upptäcktes.
"... och sedan fick vi syn på henne därinne."
Jag lyfter på huvudet och skjuter ut hakan när jag känner en intensiv blick genomborra mig, i total vägran att visa minsta antydan av rädsla och oro.
Joseph, som Griggs tidigare avslöjade att kaptenens namn är, tycks irriteras över min malliga hållning. Han sträcker ut handen och tar ett stadigt grepp om min haka för att sedan vända upp mitt huvud mot honom och se på mig med mörkbruna ögon som brinner av avsky.
"Vem har vi här?" frågar han med en tillgjord mjuk röst och jag kan se i ögonvrårna hur män omkring oss börjar skruva på sig nervöst. De har varit med om sådant här tidigare och har erfarenhet som inte jag har. De kan räkna ut vad som kommer hända och jag har ingen aning. Allt jag vet är att mannen framför mig skrämmer mig även om jag inte tänker skänka honom nöjet att bevittna det med egna ögon.
Med slutna läppar möter jag hans blick och han visar med en gest att männen kan släppa tagen om mina armar. När männen har vankat bort till den lilla klungan som har bildats så lyfter jag mina armar och stryker händerna mot de ömma punkterna där deras fingrar har borrat sig ner i min hy. Joseph ser på och behåller greppet om min haka med en tydlig otålighet i hans blick.
"Jag väntar", fräser han irriterat när tystnaden har blivit för mycket för honom att hantera.
"Åh, gör dig själv en tjänst och ödsla inte din tid."
Jag kan inte hjälpa det; en del av mig skräms av honom medan en annan känner raka motsatsen. Mitt sarkastiska val av tonläge väcker mångas uppmärksamhet och mer spänt blir det på däck när jag ger Joseph ett leende som speglar avskyn som han nyss visat mig.

Under en minut står vi bara där och stirrar mot varandra; två personer som inte kommer backa och visa sig underlägsna. Ögonkasten runtomkring oss får mig att inse att ingen någonsin har betett sig såhär mot honom tidigare. Besättningen är vana vid att lyda och inte lyfta så mycket som ett finger för att invända det han har att säga.
Ett häpet uttryck har lagts sig över Josephs ansikte och jag ser hur han försöker tygla det. Det är uppenbart att han inte vet hur han ska reagera.
Men just när jag tänkt tanken så släpper han greppet om min haka för att istället ta tag i min handled och börjar sedan släpa mig bort till en av trapporna som leder upp till rodret. Han skjuter mig framför sig och tvingar mig framåt utan någon som helst skonsamhet. 
När vi kommer upp på den upphöjda ytan stannar han så att besättningen kan se oss mer än väl. Han backar därefter ett steg och placerar sig snett bakom mig samtidigt som jag känner den förpestade blicken genomborra min nacke.
"Den här landkrabban upptäcktes i vår städskrubb och ni alla vet att vi inte tål människor som dessa", börjar han tala med en skarp ton för att se till så att alla uppfattar varenda ord han säger. Större delen av besättningen lyssnar spänt men här och där har några män börjat småviska med varandra.
Han pausar och sneglar mot mig. Jag däremot ser rakt ut bland männen som samlats, mer exakt mot Griggs som står längst bak och stryker sitt skägg med ena handen. Han ser bekymrad ut.
Jag söker efter hans blick, efter någon som kan hjälpa mig, men han låtsas inte om mig och jag kan inte klandra honom. Han har gjort så mycket för mig och förtjänar inte att hamna i skiten för det.

Joseph tar ton igen och ser utöver de förväntansfulla blickarna. "På ett eller annat vis ska hon straffas och jag låter er avgöra hur."
Ett sorl sprider sig likt en löpeld genom männen och sedan börjar det ropas ut förslag av olika slag.
"Bränn henne på bål!" ropar någon och framkallar skrockande från vissa medan andra ser fullt seriösa ut.
"Lås in henne!"
"Plankan, låt henne gå på plankan!"
När Joseph höjer handen tystnar alla på bara ett par sekunder. "Omröstning."
Han börjar upprepa de olika förslagen, en efter en, och valet baseras helt enkelt på det alternativ som väcker mest oväsende bland besättningen. Ropen som de första förslagen bringar är få och jag vrider lite på mig. Ett nästintill roat uttryck har lagt sig över Josephs ansikte, att ha ett så omfattande grepp om mitt öde tycks vara underhållande i hans ögon.
"Plankan?" säger han tillslut, det sista förslaget.
Rösterna är låga men inom bara några sekunder verkar alla enas och jag kan inte göra annat än att lyssna medan jublet stiger.
Joseph klickar nöjt med tungan bredvid mig. "Då så, plankan blir det."